Moritz av Oranien (1567–1625) 

Läromästare i krigskonst 
 
  Prins av Oranien 1618 efter sin äldre broder Filip Vilhelms död, greve av Nassau-Dillenburg, ståthållare i Nederländerna, född 13 november 1567, död 23 april 1625 i Haag, var andre son av Vilhelm I av Oranien och Anna, dotter till kurfurst Moritz av Sachsen. När hans fader mitt under sin kamp mot Spanien för Nederländernas frihet 1584 lönnmördades, begagnade sig det fosterländska partiets män, en Oldenbarnevelt med flera, av den 17-årige Moritz lysande namn och gåvo honom första platsen i ett statsråd, som tills vidare fick högsta ledningen av kriget till lands och sjöss, varjämte han bekläddes med generalamiralsvärdigheten. I november 1585 valde provinserna Zeeland och Holland honom till ståthållare och generalkapten, och 1590 anförtroddes honom ståthållarskapet i provinserna Utrecht och Overijssel. Moritz första uppträdande i fält, fästningen Geertruidenbergs belägring (1589), hade väl ej lycka med sig, men sedan han fått tid att utbilda och vid sträng manstukt vänja sin visserligen fåtaliga, men rikligt försedda här, tog kriget en annan vändning. 1590 fick han provinsernas samtycke att gå anfallsvis till väga. Han befriade provinsen Gelderland, över vilken han i augusti 1591 mottog ståthållarskapet, uppträdde lyckligt mot den store härföraren Alessandro Farnese, som eljest vid denna tid var sysselsatt i Frankrike, och erövrade den starka fästningen Hulst i Flandern. 1594 togs Groningen och vid samma års slut voro de sju förenade provinserna mestadels rensade från spanjorer efter ett krig, vari Moritz väckt Europas beundran i synnerhet genom sitt mästerskap vid erövrandet av fasta platser. Av Moritz bedrifter under den följande tiden må nämnas det lysande kavallerianfallet vid Turnhout (22 januari 1597) och segern i Flandern på dynerna vid Nieuwpoort (2 juli 1600) över ärkehertig Albrekt av Österrike. Ehuru utrustad med den högsta verkställande makten följde Moritz länge i politiska frågor villigt de holländske statsmännens ledning, nöjd med den myndighet och ära högsta befälet över armén skänkte honom. Men efter avslutandet av det tolvåriga stilleståndet med Spanien (1609–21) kände Moritz med sig, att hans oumbärlighet lidit ett betydligt avbräck och att han vid sidan av sådana statsmän som Hollands landsadvokat Oldenbarnevelt med flera spelade en underordnad roll i den politisk-religiösa strid, som då fördes inom de förenade provinserna. Brytningar uppstodo mellan honom och Oldenbarnevelt och fyllde den långsinte, slutne Oraniern med agg. Fienderna till Oldenbarnevelt och den av honom ledda mäktiga provinsen Hollands övervikt inom unionen flockade sig kring Moritz. Särskilt sympatiserade han genom sin uppfostran med de stränge kalvinisterna, vilkas fordran på upphävande av den världsliga styrelsens supremat över kyrkan och på införande av en nationalsynod mötte ett bestämt motstånd hos de ledande männen inom provinsen Holland, vilka tillhörde de mindre skarpt utpräglade kalvinisterna (remonstranterna). Moritz iakttog dock länge en tillbakadragen hållning i den allt häftigare lågande religiösa fejden. Slutligen, när han inom generalstaterna (förbundsförsamlingen) fann en överväldigande majoritet mot remonstranterna, begagnade han sig av den utomordentliga myndighet, varmed generalstaterna beklätt honom, och lät (augusti 1618) fängsla Oldenbarnevelt, Hugo Grotius med flera. Det segrande partiet gav sin förföljelselust fria tyglar. Oldenbarnevelt halshöggs (1619), och Moritz, som trodde på hans skuld, åsåg känslolöst ett juridiskt mord på den, som en gång skapat hans lysande ställning. Moritz var nu så gott som oinskränkt herre i republiken, men han gjorde intet försök att bota de inre missförhållanden, varav landet led. Även hans militäriska verksamhet var i det efter stilleståndets slut (1621) uppblossande kriget obetydlig. Han avled ogift; hans ställning ärvdes av hans broder Fredrik Henrik.
  Litteratur: C. M. van der Kemp: Maurits van Nassau, prins van Oranje, in zyn leven, waardigheden en verdiensten voorgesteld (4 delar, 1843), och G. Groen van Prinsterer: Maurice et Barnevelt: Étude historique (1875). Jämför P. J. Blok: Geschiedenis van het Nederlandsche volk, band III–IV (1896–99).
 
J. Theodor Westrin (Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 18)
  Tillbaka till Dodo von Knyphausen