Fältpolis: Fältpolisutbildningen inleds

4. Fältpolisutbildningen inleds

4.1 Förberedelser

Redan innan det formella beslutet hade tagits pågick inom krigsmakten en konkret planläggning för att kunna utbilda och organisera fältpolisförband. Enkelt uttryckt bedrevs arbetet inom arméstabens organisations- och utbildningsavdelningar men leddes av försvarsstabens underrättelseavdelning. I januari 1941 begärde försvarsstaben av chefen för armén förslag till organisation, utbildning och övriga bestämmelser avseende fältpolisförband. De givna riktlinjerna var att fältpolisförbandet skulle:

1. vara ett slagkraftigt elitförband, avsett att skydda högre staber och kunna insättas i kritiska lägen, i första hand i bebyggd ort,
2. göra rensningsaktioner och övertaga ordningsupprätthållande i bebyggda orter omedelbart efter det sådana orter tagits och då inga andra lämpliga förband finnas till hands,
3. upprätthålla krigstukten i den egna krigsmakten, samt
4. utgöra en reserv för den civila polisen i kritiska lägen, då denna sviktar i sin uppgift att upprätthålla allmän ordning.⁴⁴

I en promemoria utarbetad av Leche och generalstabskaptenen Yngve Diurlin, båda då tjänstgörande vid försvarsstabens underrättelseavdelning, framfördes att fältpolisen borde organiseras i kompaniförband. Kompanierna skulle vara bundna till ett visst territoriellt område och underställas en fördelning. För att effektivt kunna utnyttja personalen borde inte manskapsstyrkan i kompaniet vara för stor, och efter tysk förebild föreslogs personalantalet till ungefär hälften av ett vanligt skyttekompani, dvs drygt 100 man. Utgångspunkten för antal organiserade förband var att varje större operativ enhet samt militärområdena krävde var sitt kompani. Med tio fördelningar, fem militärområden, Övre Norrlands respektive Gotlands trupper innebar detta 17 kompanier. Om en omorganisation till brigader skedde föreslogs att dessa skulle tilldelas var sin självständig fältpolispluton.⁴⁵

De planer för utbildning som härefter utarbetades inom arméstaben stadgade att fältpolisen skulle överta infanteriregementenas självständiga polisgruppers uppgifter, men även att "ombesörja särskilt betydelsefull bevakningstjänst ävensom ordningshållning inom militära förläggningsorter, krigsskådeplats och andra i anledning av en krigssituation särskilt avdelade områden". Det tillades också att om militär trupp erfordrades för "stillande av uppror", skulle fältpolisen insättas i första hand.⁴⁶

Avsikten var att infanteriregementena i varje arméfördelning skulle utse lämpligt manskap för fältpolisutbildning. Det underströks att denna uttagning måste ske med största omsorg. "Endast den, som vid sidan av militär duglighet gjort sig känd för plikttrohet och lojal inställning till den nuvarande ordningen i samhället, får ifrågakomma." Därefter skulle utbildningen äga rum inom respektive arméfördelning under tio veckors tid. Det första kompaniet avsågs utbildas för IV. arméfördelningen med början i juni 1941 och fördelningens fem infanteriregementen skulle vardera ta ut 26 man. Från Ing 1 och T 1 inkrävdes 12 respektive 19 underbefäl och meniga och dessa skulle vara utbildade i sprängtjänst respektive motortjänst och hundtjänst. I antalet meniga var inräknat en reserv om 25 %.⁴⁷

I samband med uttagningen av lämplig fältpolispersonal, infordrades också från IV. arméfördelningen ett förslag på en passande utbildningsplats. Då bristen på förläggningsutrymmen vid truppförbanden inom arméfördelningen redan var stor, anmodades chefen för II. arméfördelningen att rekognoscera för förläggning och utbildning av fältpolisutbildningen till gästgivaregården i Leksand.⁴⁸ Eftersom Ernst Leche tillika var häradshövding i Nedan-Siljans domsaga, torde förslaget om denna plats ha kommit från honom.

I gästgivaregården uppskattades totalt 188 man kunna förläggas. Det konstaterades vidare att lektionssalar fanns i tillräcklig omfattning. Övningsterräng fanns i direkt anslutning, och skjutbanor inom 2 km avstånd.⁴⁹ Inom försvarsstaben ansågs det också praktiskt att förlägga utbildningen till en mindre ort "där befolkningen kunde beräknas icke reagera mot de övningar i polistaktiskt ingripande, som lätt kunde misstänkliggöras av kommunistiska propagandister".⁵⁰

4.2 Det första kompaniet

I början av juni 1941 gav arméstaben order om att utbildningen skulle äga rum i Leksand. Till kompanichef och lärare beordrades kaptenen i I 19 reserv Staffan Berner och till kompaniadjutant fanjunkaren i I 1 reserv Nils Paul Larsson. Båda hade varit utbildare vid Statens polisskola och Berner var 1939-1940 chef för arbetskompaniet i Storsien i Norrbotten.⁵¹ Därutöver skulle åtta reservofficerare och -underofficerare tjänstgöra som lärare. Samtligt befäl hade på något sätt anknytning till det civila polisväsendet. Inryckningen för huvuddelen skulle ske den 17 juni och utbildningen pågå under tio arbetsveckor. Förbandet organiserades i tre fältpolisplutoner och en specialpluton med bland annat hundgrupp och kompanitross.

Respektive truppförbands depå utrustade manskapet med intendenturmateriel, medan I 13 skulle ställa tyg-, övnings- och utbildningsmateriel till förfogande. Militärbiljetter och övriga utbildningskostnader redovisades till I 13 depå. Ammunition inklusive rökmateriel och handgranater anskaffades centralt.⁵²

Av den fastställda utbildningsplanen framgick att av de tio veckornas 480 timmar borde 396, dvs 70 % avsättas för polisiär utbildning.⁵³ Stor vikt lades vid fältpoliskompaniets självständiga uppgift att insättas i bebyggda samhällen. Vid underrättelseavdelningens inspektion av skolkompaniet strax före utryckning i augusti 1941, var övningsändamålet "framryckning för tagande av och upprensning inom bebyggd ort". I övningsförutsättningen uppmålades att "fientliga patruller jämte sympatisörer bland civilbefolkningen nu äro i färd med att terrorisera samhället samt uppmana till uppror och sabotage". Kompaniet, som särskilt utbildades i "barrikadstrid", gavs därefter order om att "rensa" orten från motståndare.⁵⁴

Vid det första kompaniets utryckning den 23 augusti hempermitterades officerare och underofficerare, medan övrig personal återgick till respektive depå för att sedan hemförlovas. Krigsplacering kom inte att ske omedelbart utan först i april 1942 vid de då nyuppsatta fältpoliskompanierna. Detta första skolkompani organiserades då som 24. fältpoliskompaniet.⁵⁵

4.3 Fortsatt utbildning 1941-1942

Nästa skolkompani var avsett för II. arméfördelningen. Vid uttagningen av subalternofficerare söktes nu reserv- eller värnpliktiga fänrikar med juris kandidatexamen eller annan akademisk examen, eller möjligen sådana verksamma som folkskollärare. Kompaniet, som tidigare varit beväpnat med "förkortade gevär" (dvs karbiner) blev nu också utrustat med kulsprutepistoler. För att öka rörligheten tillfördes gengaslastbilar och motorcyklar.⁵⁶

Att uttagningen av personal gjordes med 25 % reserv var inte utan skäl. Trots detaljerade instruktioner i arméstabens order till arméfördelningarna, hände det att truppförbanden uttog redan från början till fältpolisutbildning diskvalificerade soldater. Bland dem som återsändes av chefen för det andra skolkompaniet, löjtnanten i I 5 reserv Ewert Trofelt, fanns personer helt utan vapenutbildning, med vaktarrest för fylleri eller tjänstgöring enbart vid konvalescentkompani. En soldat medförde till och med ett intyg från sin regementsläkare där han förklarades vara olämplig för fältpolistjänst.⁵⁷ Trofelt skrev:

En del truppförbandschefer och robef synas vara dåligt orienterade angående fältpolisens tjänsteuppgift. Dessa hava tydligen för sig, att fältpolisen endast är avsedd att övertaga krigspolisens uppgifter, varför man i många fall uttager militärt ofullständigt eller dåligt utbildat folk. Att fältpoliskomp är ett stridande förband och att manskapet för den speciella fältpolistjänsten redan vid dennas början måste vara fullständigt utbildat i infanteritjänst (gevärstjänst) synes icke hava vunnit förståelse.⁵⁸

Dessa svårigheter att erhålla lämpligt folk kom att fortsätta under flera år.

Vid överbefälhavarens inspektion i november 1941 iakttogs att utbildning av fältpolisförband i Leksand var lämplig. En viktig iakttagelse som poängterades var att underbefälen borde uttagas på militär duglighet före polisiär. Trofelt ansåg att skolkompaniets utbildning i polistjänst uppvägde tidigare juridiska kunskaper, medan det var svårare att på samma tid utbilda gruppchefer. Överbefälhavaren föreskrev att dessa synpunkter skulle ligga till grund för den kommande utbildningen. En sammansättningsplan för fältpoliskompaniet skulle snarast utarbetas, jämte instruktioner för fältpolisutbildningen och fältpolistjänsten i fält. Överbefälhavaren föreslog också att fältpolisens befogenheter under krigsförhållanden skulle utredas i samråd mellan militärt och juridiskt sakkunniga.⁵⁹

Med erfarenheter från två skolkompanier var arméstabens avsikt att från november 1941 samtidigt utbilda tre kompanier för och inom I. och III. arméfördelningarna samt Övre Norrlands trupper. Då III. arméfördelningen påstod att den enda möjliga platsen var Tånga hed, där samtidigt A 2 bedrev utbildning, föreslogs att Leksand fortfarande skulle vara en av utbildningsplatserna. Arméstaben godkände förslaget och beordrade därtill att utbildning också skulle ske vid Christinehof, Andrarum, och i Övertorneå. Som tidigare skulle varje truppförband inom respektive arméfördelning ansvara för uttagning av ett visst antal värnpliktiga.⁶⁰

Båda dessa nya platser kom att ändras tämligen omgående. Från I. arméfördelningen framhölls Hörby som ett billigare alternativ med bättre förläggningsförhållanden, vilket också gillades av arméstaben.⁶¹ När det gällde Övertorneå ansåg försvarsstaben orten olämplig med hänsyn till ljus- och klimatförhållanden, och arméstaben gav staben för Övre Norrlands trupper i uppdrag att rekognoscera en ny plats. Denna borde ligga öster om Kalix älv där "ortsbefolkningen i stort sett kan bedömas vara välvilligt inställd mot militär utbildning av här ifrågavarande slag" och där det gavs goda möjligheter till strid i bebyggelse. Samtidigt bad Ernst Leche sin bror, dåvarande generalstabskaptenen Hakon Leche, att undersöka förhållandena då denne ändå råkade befinna sig i Tornedalen. När generalmajor Archibald Douglas, chef för Övre Norrlands trupper, fick kännedom om detta, anklagade han chefen för försvarsstabens underrättelseavdelning, överste Carlos Adlercreutz, för "kompetensöverskridande" och "taktlöshet". Innan arméstaben i december fastställde platsen till Umeå, hade utbildningen hunnit påbörjas i byn Kuivakangas utanför Övertorneå. När utbildningen väl avslutats i Umeå gav dock Douglas den ett gott betyg.⁶²

Både överste Adlercreutz och representanter från arméstabens utbildningsavdelning genomförde besök i Hörby. På förevisningsprogrammet för de senare stod bland annat "åtgärder mot demonstrationståg, som söker taga fel väg", "skingring av folkmassa med tårgas" och "anfall längs Nygatan samt stormning av Järnvägshotellet". Överhuvudtaget lades vid fältpolisutbildningen särdeles stor vikt vid stridsuppgifter i bebyggelse, och skolkompanichefen i Hörby, kaptenen i I 6 reserv Stig Save, efterlyste undervisningsfilmer som skulle underlätta utbildningen. Uttagningen av de värnpliktiga vållade emellertid återigen problem. Allmänt sett var den enskilda soldatutbildningen innan inryckning till fältpoliskompaniet inte tillfredsställande. En del värnpliktiga var enbart snabbutbildade, och knappast de "elitsoldater" som förväntades. Ej heller var förläggningen iordningställd vid ankomst, och Save uppskattade att totalt nästan hälften av all utbildningstid åtgick till sådant som redan borde vara genomfört. Det ansågs dock lämpligt med fortsatt fältpolisutbildning i Hörby.⁶³

4.4 Utbildningens innehåll

Inledningsvis avsattes huvuddelen av utbildningstiden vid skolkompaniet till polisiär utbildning. Största momentet var ordningspolistjänst med 115 timmar. Polisförfattningar, kriminalpolistjänst och straffrätt erhöll sammanlagt 70 timmar, och rapport- och maskinskrivning 50 timmar. I polisutbildningen ingick också samarithjälp, gas- och luftskydd samt fysisk träning, tillsammans 95 timmar. Den militära utbildningen bestod av 69 timmar exercis I-III (dvs grundläggande soldat- och stridsutbildning), 50 timmar skjutning, men endast 15 timmar fälttjänst. Tillämpningsövningar i fältpolisens särskilda stridsuppgifter, både i terräng och i bebyggda orter, ingick dock i ämnet ordningspolistjänst.

Inom ämnet ordningspolistjänst studerades polismannens rättigheter och uppgifter, varvat med praktiska övningar. Bland genomgångna författningar återfanns givetvis strafflagen för krigsmakten, men också ordningsstadgan för rikets städer, utlänningslagen, lösdrivarlagen, vapenkungörelsen samt rusdrycks- och pilsnerdricksförordningarna. Övriga ämnen genomfördes i stort enligt konstapelklassens utbildning vid Statens polisskola. Den fysiska träningen innehöll gymnastik och idrott, "jiu-jitsu-brottning", simning och livräddning.⁶⁴

Redan vid det andra kompaniets utbildning minskades den polisiära delen till 64 %. Endast befäl erhöll utbildning i rapport- och maskinskrivning. Inom polisförfattningar och straffrätt utökades dock antalet timmar, och ämnet stats- och kommunalkunskap tillkom. För den militära utbildningen skedde ökningen främst genom mer stridsutbildning.⁶⁵

Från och med 1942 utökades utbildningstiden till 13 veckor med anledning av de brister som uppdagats avseende den militära förutbildningen. Samtidigt inordnades samarittjänst, gas- och luftskydd samt den fysiska träningen inom den militära utbildningen. Därmed blev fördelningen närmast omvänd -- 65 % militär utbildning och 35 % polisutbildning. Att större tonvikt lades på en ordentlig stridsutbildning återspeglades också i att mer ammunition tilldelades respektive skolkompani.⁶⁶

4.5 Fältpolisens uppgifter

I början av 1942 utkom de första reglementariska anvisningarna för fältpolisen. Förutom Instruktion för fältpolistjänsten utgavs också Taktiska anvisningar för befälet vid fältpolisförband. Instruktionen föreskrev att:

Fältpolisen skall i första hand användas för att lösa polisuppgifter. För att lösa rent militära uppgifter skall fältpolisen, förutom i trängande fall, användas endast om det kan ske utan att polistjänsten eftersättes samt då uppgifterna icke lämpligen böra lösas av andra militära förband.
Fältpolisförbanden användas allt efter uppgifternas art antingen samlade eller uppdelade. Vid planläggningen av kompaniets användning skall möjligheten till snabb återsamling av kompaniet hållas i sikte.

Fältpolisens uppgifter särskildes i polisuppgifter och militära uppgifter. De förra indelades i sin tur i allmänna och särskilda uppgifter. De allmänna uppgifterna var att utöva polisverksamhet inom krigsmakten, biträda civil polis och biträda vid trafikreglering. Den eftersträvade mångsidigheten hos fältpolisförbanden kom till uttryck när de övriga uppgifterna angavs. Instruktionen, som utarbetades av Leche och Diurlin, byggde delvis på erfarenheter från löjtnant Trofelts besök vid krigspolisen i Finland. De särskilda polisuppgifterna och de militära angavs till:

Särskilda uppgifter:
att övervaka att militära föreskrifter rörande ordning och säkerhet efterlevas;
att övervaka att föreskrifter om mörkläggning iakttagas;
att uppdaga och hindra spioneri och hindra att krigsunderrättelser överbringas till obehöriga;
att uppdaga och hindra sabotageverksamhet, riktad mot militära anläggningar och föremål ävensom kraft- och kanalanläggningar, kommunikationsleder samt telegraf-, telefon- och radioanläggningar;
att omhändertaga föremål, som kunna misstänkas ha samband med verksamhet, avsedd att tjäna för riket skadliga intressen;
att visitera mellan krigsskådeplats och hemorten resande militärpersonals packning;
att noggrant uppmärksamma personer, som kunna misstänkas stå i en för svenska intressen skadlig förbindelse med utlandet;
att övervaka att förbudet mot befordran av vissa periodiska skrifter efterlevas;
att uppspåra disciplinupplösande och annan statsfientlig agitation inom truppförbanden;
att efterspana rymmare och personer, som blivit skilda från sina förband;
att vidtaga åtgärder för att hindra sanitära olägenheter;
att uppspåra otillåten handel inom de militära förbanden samt olovlig försäljning och utskänkning av rusdrycker och pilsnerdricka till militärpersonal;
att hindra övergrepp från militärpersonalens sida mot civilbefolkningen;
att hindra plundring av fallna och sårade; samt
att deltaga i organisationen och ledningen av utrymning av bebyggd ort.
...
De militära uppgifter, som åvila fältpolisförbanden, äro främst:
att trygga högre stab och bebyggd ort samt tillfälligt viss terräng (t ex väg, bro, vägskäl etc);
att för lösande av förbandets polisuppgifter företaga anfall mot och inom bebyggd ort samt försvara sådan ort;
att ingripa mot luftlandsättning;
att deltaga i efterkontroll av stridsfält (t ex vid omhändertagande av döda, sårade, fångar och vilsekommen personal samt stridsfältets sanering);
att tillfälligt biträda vid bevakning på samlingsplats för krigsfångar; samt
att biträda vid transport av krigsfångar.

Således hade en mängd uppgifter tillfogats fältpolisen som dessförinnan ingen annan förbandstyp inom krigsmakten var utbildad eller avdelad för. Återstoden av instruktionen gav anvisningar för tjänstens fullgörande, framförallt för brukandet av våld inklusive skjutvapen. I de taktiska anvisningarna reglerades i detalj de militära uppgifterna som indelades i skydd under marsch, anfall mot och avvärjande försvar av orter, och tryggande av visst område jämte järnvägsstationer. Vidare tydliggjordes "fältpolisförbands användning såsom polistrupp inom stad eller stadsliknande område" till bland annat "utrymning av gator och öppna platser", upplösandet av "otillåtna demonstrationståg" och "förbjudna sammankomster", och "husundersökning av större omfattning". En stor del av sakinnehållet hade hämtats från de utländska anvisningar generalstabens inrikesavdelning hade införskaffat under 1930-talet.⁶⁷

Fältpolisens rättsliga skydd under tjänsteutövning var till en början oreglerat. Krigspolisreglementet från 1940 nämnde ej heller i övrigt något om fältpolisen. Eftersom den från 1941 organiserade landstormspolisen hade erhållit skydd under tjänsteutövning, föreslog försvarsstaben i slutet av januari 1942 ändringar i reglementena för krigspolisen vid armén och marinen.⁶⁸ Knappt två månader senare utkom de kungörelser som stadgade att "under fullgörande av tjänstgöring vid krigspolisen åtnjuter personalen polismans skydd och befogenhet".⁶⁹ För krigspolisen vid armén fastslogs att den nu omfattade:

polispersonal som särskilt tilldelats högkvarteret, armékårstab eller militärbefälet på Gotland (stabspolis), samt
för polistjänst särskilt utbildad militärpersonal (fältpolis).⁷⁰

4.6 Fältpoliskompaniets organisation och utrustning

Då inryckningen till det första skolkompaniet ägde rum i juni 1941 fanns ingen färdig sammansättningsplan eller några fältutrustningslistor. Utbildningen genomfördes efter ett utkast utarbetat av försvarsstabens underrättelseavdelning. Detta föreskrev ett kompani med tre lika fältpolisplutoner, vardera organiserad i tre grupper om åtta man. Därjämte ingick en specialpluton med bland annat hundgrupp och kompanitross, och en liten kompanistab. Kompaniet skulle vara helt motoriserat, och för det bestämdes en tilldelning av en personbil, sju lastbilar och 31 motorcyklar.⁷¹

Detta höga antal fordon kom aldrig att tillföras fältpoliskompanierna. Den allmänna bristen på motorfordon gjorde att det första skolkompaniet tvingades genomföra största delen av utbildningen utan fordon. Erfarenheterna från detta skolkompani hade också visat på behovet av ytterligare hundförarpersonal samt en lätt granatkastargrupp för att kompaniet skulle kunna lösa självständiga uppgifter.⁷² Antalet hundförare utökades redan till den andra utbildningsomgången, och från 1942 tillfördes 47 mm granatkastare.⁷³ En reviderad organisationsplan utarbetades under första halvåret 1942 där specialplutonen omfattade en hundgrupp, en kulsprutegrupp och en pionjärgrupp. Antalet motorcyklar hade minskats till sex, men kompaniet tilldelades istället elva lastbilar. Bland övrig utrustning kan nämnas en kulspruta m/36, en eldspruta m/41, sex hundar och eldhandvapen för 125 man. Kompaniet var vidare försett med en stor mängd handgranater, rökfacklor och sprängmedel. Denna organisation lade grunden till mobiliseringstabell F II:27.⁷⁴

Fältpolisen tillfördes under 1942 polisemblem och fältpolisarmbindlar.⁷⁵ Försök bedrevs även med 40 och 60 cm strålkastare, och en "kriminalteknisk standardutrustning m/43" med bland annat fingeravtrycksmateriel införskaffades.⁷⁶

4.7 Sammanfattning

Vid utarbetandet av ett organisationsförslag för fältpolisen ingick i riktlinjerna att det skulle vara ett slagkraftigt förband och kunna insättas för polisuppgifter i hastigt uppkomna lägen. Varje högre militär operativ enhet skulle disponera ett sådant för att upprätthålla ordning och disciplin inom krigsmakten, men också utföra polisverksamhet i ett krigsdrabbat område som reserv för civilpolisen.

Detta ställde höga krav på det manskap som skulle uttagas av respektive militärområde. Med tanke på utbildningens natur ansågs det praktisk att förlägga utbildningen till en mindre ort, och valet föll på Leksand. Utbildningen kom att genomföras av reservbefäl verksamma inom den civila polisen. Stor vikt lades vid övning för insats i bebyggelse.

Då två kompanier hade utbildats, påbörjades utbildning i större skala på ytterligare två platser; Hörby och Umeå. Utbildningen innehöll inledningsvis en stor del teoretisk polisutbildning, men kom efter hand att bli mer och mer militär. De inryckande värnpliktiga ägde sämre förkunskaper än väntat och mer tid fick avsättas till stridsutbildning.

När fältpolisens reglementariska anvisning utkom hade fältpolisen efter utländska erfarenheter erhållit ett flertal uppgifter som hittills inget annat förband hade grundutbildats för. Så småningom erhöll fältpolisen också ett juridiskt skydd under tjänsteutövning.

Kompaniets organisation utkristalliserades under utbildningens gång där de första skolkompanierna utgjorde provbänk. Förbandet blev ett rörligt förband och kunde med egna resurser svara för ett tyngre eldunderstöd.

KrA: Adlercreutz: vol 28. B.11 Den militära polisen.

FM: Fst/Säk (H): F IX f vol 1. VPM angående fältpolisens befogenheter och organisation, 1941-01-17.

Krigsarkivet: Arméstabens arkiv (hemliga arkivet), utbildningsavdelningen [KrA: Ast/Utb (H)]: F I vol 8. Arméstaben till C IV. arméfördelningen, 1941-04-18.

KrA: Ast/Utb (H): F I vol 8. Arméstaben till IV. arméfördelningen, 1941-04-18.

KrA: Ast/Utb (H): F I vol 8. I 1 till IV. arméfördelningen, 1941-04-24; IV. arméfördelningen till CA, 1941-04-28; Arméstaben till arméfördelningarna m fl, 1941-05-30.

KrA: Ast/Utb (H): F I vol 8. II. arméfördelningen till I 13, 1941-06-02.

KrA: Adlercreutz: vol 28. B.11 Den militära polisen.

Molin, Karl: Hemmakriget. Om den svenska krigsmaktens åtgärder mot kommunister under andra världskriget. Tidens förlag, Stockholm, 1982: s 82.

KrA: Ast/Utb (H): F I vol 8. Arméstaben till arméfördelningarna m fl, 1941-06-06; Arméstaben till I 13, 1941-06-09; Skolkompaniet Leksand (Bohman) till CA, 1941-11-27.

KrA: Ast/Utb (H): F I vol 8. Arméstaben till II. arméfördelningen, 1941-06-10.

FM: Fst/Säk (H): F IX f vol 3. PM; Förslag till inspektionsprogram; Övningsförutsättning, 1941-08-18.

KrA: Ast/Utb (H): F I vol 8. Arméstaben till arméfördelningarna m fl, 1941-08-24; KrA: Ast/O (H): B II C II E II. Handlingar 1942 vol 8. Arméstaben till Lantförsvarets kommandoexpedition m fl, 1942-03-19.