8. Slutsatser

8.1 Varför uppstod fältpolisen?

Första världskrigets krigspolisreglemente hade givit utrymme för uppsättandet av en militär polisstyrka, men detta utnyttjades aldrig. Inte heller vidtogs några direkta förberedelser för att kunna göra det. Däremot kunde militär personal rekvireras av den civila polisen som förstärkning. Eftersom inga militära förband erhöll någon utbildning för detta, var värdet av denna möjlighet ganska ringa. I hastigt uppkomna situationer kunde till och med resultatet bli katastrofalt, vilket dödsskjutningarna i Ådalen 1931 visar.

Behovet av en polisverksamhet inom krigsmakten fanns under hela tiden men hade försummats. Antagligen krävdes en tragisk händelse som just Ådalskravallerna för att ordentliga studier skulle kunna påbörjas. Erfarenheterna från främst det första världskriget kan inte varit speciellt överraskande: att det i en kris- eller krigssituation ställdes ett ökat krav på polisiär verksamhet, både inom krigsmakten och i det civila samhället.

Krigspolisen, bestående av civilt polisbefäl krigsplacerat i krigsmaktens högre staber, var ändå tillräcklig för att kunna åsamka det civila polisväsendet ett väsentligt resursbortfall. Först när detta gav upphov till tillsättandet av en offentlig utredning, blev det möjligt att ta upp frågan om en svensk fältpolis.

Krigsutbrottet 1939 gjorde naturligtvis sitt till för att förstärka behovet av en fältpolis. Det gick inte längre att bortse från de ökade polisiära uppgifter som tillkom vid en beredskapshöjning då svensk trupp först skulle rycka in för att sedan transporteras långa sträckor, och slutligen förläggas i något område i nära samröre med civilbefolkningen. Även utländsk trupps beröring med svensk jord hade krävt oförutsedda polisinsatser. De civila polismyndigheternas resurser var knappa, och den nu minimala krigspolisorganisationens nästan försumbara. Förslaget om fältpolis kunde därför nästan inte mötas av något annat än bifall, möjligen med undantag från armén som skulle bli ansvarig för dess uppsättande. Det går självklart att spekulera i vad utredningens förslag hade blivit om inte Norge och Danmark invaderats eller om inte utredningsmannen Ernst Leche själv inkallats till försvarsstaben. Hade enbart teoretiska resonemang då varit tillräckliga för att en svensk fältpolis skulle accepteras?

Det redan tidigare uppenbarade behovet av förstärkt polisverksamhet vid en krissituation kunde alltså till sist börja utredas när en intressekonflikt uppstod mellan krigsmakten och det civila polisväsendet. Krigsutbrottet med där upplevda krav banade därefter på allvar vägen för uppsättandet av en fältpolis.

8.2 Vad skulle fältpolisen göra?

När beslut om en fältpolisorganisation var nära förestående kunde dess uppgifter och organisation i detalj börja utredas. Att fältpolisen skulle "upprätthålla krigstukten i den egna krigsmakten" och kunna utgöra en reserv för den civila polisen var nog säkert, men hur motiverades övriga uppgifter, exempelvis upprensningsaktioner i bebyggelse? Förutom inhämtade erfarenheter från första världskriget, är det klarlagt att Tyskland var en förebild. Även om undersökta källor inte bevisar det, har sannolikt tyska erfarenheter från Polenfälttåget påverkat försvarsstabens uppgiftsställning till arméstaben i januari 1940. Den förklaringen kan säkert kompletteras av det faktum att det inte fanns några andra svenska förbandstyper avsedda för eller utbildade för strid i bebyggelse vid den aktuella tidpunkten. Två möjliga lösningar fanns därmed: att antingen låta befintliga förband lösa sådana uppgifter, med eller utan tilläggsutbildning, och med de konsekvenser för annan stridsverksamhet detta skulle innebära, eller att låta utbilda ett specialförband med strid i bebyggelse som en huvuduppgift.

Den färdiga fältpolisinstruktionen hade möjlighet att bygga på ytterligare praktiska erfarenheter. Den mängd uppgifter inom säkerhetsområdet som tillkommit kan spåras till löjtnant Trofelts besöksrapport från Finland, men rimligtvis byggde de också på erfarenheter från överrumplingsaktionen i Danmark-Norge och anfallet västerut 1940. Inte heller inom detta område fanns tidigare någon resurs i krigsmakten. Knappast är det erfarenheter från polisverksamheten som krigspolisdetaljen tagit intryck av, utan snarare av spionverksamhet och liknande. Säkert orsakade det moderna krig som nu ägde rum inför Sveriges ögon många fler nytänkanden och omvärderingar än enbart i uppgiftsställningen till fältpolisen.

För att lösa alla dessa uppgifter krävdes alltså ett särskilt förband med speciell utbildning. Den möjlighet 1940 års krigspolisreglemente hade givit med självständiga polisgrupper vid infanteriregementena bedömdes vara otillräcklig. Tanken blev sålunda att fältpolisen inte bara skulle kunna svara för ordning inom krigsmakten, utan också inom krigsdrabbat område. Härtill lades ett antal uppgifter rörande säkerhet.

8.3 Vad gjorde fältpolisen?

Fältpolisen erhöll under tjänstgöring inte alltid "rätt" uppgifter. Det är i sig säkert inget unikt; en befälhavare måste ha handlingsfrihet att utnyttja sina resurser där han anser de behövs. Men det finns fler möjliga förklaringar till varför detta drabbade fältpolisen. Tidigt konstaterade krigspolisdetaljen att förbandstypen var relativt okänd och att praktiska erfarenheter saknades av dess användande. Fältpoliskompaniet med sina många fordon och starka beväpning måste varit attraktivt för en militär chef att använda till en militär uppgift. Om då kunskapen om förbandets egentliga uppgifter var diffus, och intresset kanske ännu mindre, är inte resultatet så förvånande.

Förbandet var inte bara okänt utan också hemligt. "Plötsligt" fanns det bara, och fordrade därtill att bli respekterat och åtlytt med varierande resultat. Informationen till värnpliktiga och befäl på lägre nivåer var säkerligen ganska sparsam de första åren.

Här ligger kanske också en del av svaret till den bristfälliga uttagningen av värnpliktiga. Ett infanteriregemente hade nog inte en alltigenom positiv inställning till att plocka ut ett ganska stort antal av sina bästa värnpliktiga och sända iväg dem till någon okänd och hemlig utbildning, och därmed förlora dem för sina egna krigsförband. Det är naturligtvis möjligt att fältpolisens krav var för höga, och att de värnpliktigas status i allmänhet inte var bättre.

De uppgifter som fältpolisen till slut användes för rimmade väl med förbandstypens syfte, men kanske mindre med dess utbildning. Någon direkt sådan för till exempel tågkontroll eller flyktingövervakning synes inte ha genomförts, även om många ingående moment som exempelvis visitation och bevakning övades. Tack vare fältpolisens totala utbildning, var detta ändock uppgifter för vilka fältpolisen var väl lämpad, vilket högre militära chefer efter hand upptäckte. Riktigt vilken roll fältpolisen kom att spela under beredskapstiden, och hur det skulle sett ut utan fältpolis, är svårare att svara på.

Att fältpolisen trots flitigt övande aldrig fick utnyttja sin utbildning i strid i bebyggelse torde ha en mycket enkel förklaring: någon lämplig situation uppstod inte därför att Sverige aldrig indrogs i kriget. Det finns heller inget som talar för att intensiteten i denna utbildning skall ha nedgått mot slutet. Det är ju ganska naturligt att krigsförband övas främst för krigets krav.

Enligt fältpolisinstruktionen skulle förbandet kunna lösa ett antal uppgifter inom säkerhetstjänstens område. Vissa sådana utdelades men det är svårt att av använt källmaterial få en samlad bild av omfattningen. Det synes inte som om det skett någon direkt samordning från inrikesavdelningens sida, utan mer att militärbefälhavarna godtyckligt tilldelade uppgifter. Det krävs dock ytterligare forskning för att klargöra detta. Kanske kan då också svar ges om verksamheten vid överbefälhavarens kompani runt permittenttrafikens upphörande i augusti 1943?

Fältpolisen fullgjorde följaktligen i huvudsak ordningsuppgifter, anpassade för den situation landet befann sig i. De problem som uppstod i samband med uppgiftsställning och resurstilldelning, kan till stor del härröras till okunskap om förbandstypen. Fältpolisen kunde inte användas i alla uppgifter den var utbildad för, eftersom relevanta situationer aldrig uppstod.

8.4 Reflektioner

Som nämnts i inledningen är fältpolisverksamheten sparsamt dokumenterad. Förutom att förbandet var omgärdat av stor sekretess, kan förklaringen vara att fältpolisen inte tillhörde något traditionstyngt fredsförband, utan stod direkt under försvarsstaben och arméstaben. Befälen, vilka tillhörde reserven, hade inte sitt ursprungsregemente gemensamt utan istället förhållandet att de i det civila var polisbefäl. Någon kamratförening för fältpolisen som kunde föra kunskap och traditioner vidare synes inte ha bildats.

Det går inte att komma ifrån föreställningen om att det ibland fanns friktioner mellan å ena sidan försvarsstaben och fältpolisförbanden, och å andra sidan arméstaben, arméinspektionen och höga militära befälhavare. Ett tidigt exempel är incidenten med general Douglas i Norrbotten, ett annat är problemen med uttagningen av värnpliktiga. Adlercreutz betecknar ju också upprättandet av krigspolisdetaljen som ett framsteg. När kunskapen om förbandstypen ökat och nyttan av fältpolisen visats, torde förhållandet förbättrats.

Frågan är om fältpolisens omnämnande i historiker över beredskapstiden i sin omfattning verkligen är representativ i förhållande till dess faktiska verksamhet. Det krävs en mer omfattande kartläggning av fältpolisens beredskapstjänstgöring för att kunna avge ett svar. Härtill kan en genomgång av inrikesavdelningens övriga material vara värdefullt, men också ytterligare studier av de olika militärområdenas och arméfördelningarnas arkiv. Ej att förglömma är den information ännu levande före detta fältpoliser i olika nivåer kan bidraga med.

Föregående avsnitt

Nästa avsnitt

Till innehållsförteckningen

Åter till förstasidan.