Under stillaståendet vintern 1939–1940 i vad som ofta kallas The Phoney War eller Sitzkrieg, umgicks de allierade med planer för en insats mot Sovjetunionen. Från fransk sida fanns ett kort tag tankar på ett anfall mot oljefälten vid Baku i Kaukasien, men beslut togs istället om en brigad till understöd för Finland. I denna styrka skulle hälften utgöras av chasseurs alpins (alpjägare) och hälften av ökenkrigare ur Främlingslegionen. Denna senare enhets starka sida var dess rörlighet, och för denna uppgift uppsattes 13^e Demi-Brigade de Légion Etrangère i Sidi-bel-Abbès i Algeriet. Trots den sannolikt ganska sparsamma skidvanan var rekryteringen framgångsrik, och den 1 mars 1940 hade över 2 200 frivilliga officerare, underofficerare och soldater organiserats i två bataljoner, vardera med tre kompanier jämte ett understödskompani. Som chef över 13^e DBLE utsågs överstelöjtnant Raoul Magrin-Vernerey, en excentrisk veteran, rikligt dekorerad, vars krigsskador bland annat åstadkom ett märkbart haltande och ett häftigt temperament. 

Vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen den 13 mars 1940 gjorde att de allierade kom att rikta blickarna mot Norge. En insats mot norra Norge skulle hindra utflödet av svensk järnmalm till Tyskland. Även här förekom som bekant verkligheten de uppgjorda planerna genom det tyska överfallet den 9 april. 13^e DBLE och halvbrigaden chasseurs alpins skulle istället ingå i en styrka med syfte att återta Narvik tillsammans med tre brittiska bataljoner, två norska brigader och en polsk kontingent. För motståndet svarade 5 000 tyska soldater och matroser under generallöjtnant Eduard Dietl. 
 
Efter några veckors bergsträning i Frankrike transporterades 13^e DBLE från Brest över till Storbritannien. Via Skottland lämnade förbandet den 29 april slutligen fastlandet bakom sig med destination Norge. Den 6 maj kunde 13^e DBLE debarkera i Ballangen, 30 km väster om Narvik vid Ofotfjorden. Efter att ha upprättat sitt högkvarter i Kjeldebotn började Magrin-Vernerey planera för sin uppgift. Den franske kontingentschefen brigadgeneral Marie Émile Béthouart hade beordrat ett anfall mot Bjerkvik i syfte att säkra Öyjordhalvön och förläggningen i Elvegårdsmoen. 

Med artillerield från brittiska örlogsfartyg påbörjades anfallet natten till den 13 maj. I motortorpedbåtar med valfångstslupar på släp tog sig legionärerna i land, livligt uppvaktade av Luftwaffe. Halvbrigadens 1. bataljon framryckte från väster genom Bjerkvik mot väl förberedda tyska kulspruteställningar med understöd av några lätta stridsvagnar. Den 2. bataljonen hade i söder uppgift att ta Medby och Elvegårdsmoen. Öster om den tidigare norska förläggningen kom ett kompani slutligen efter att ha pulsat i knädjup snö i kontakt med de norrifrån anfallande chasseurs alpins jämte norska och polska trupper. 

Det tog drygt fem timmar innan 13^e DBLE behärskade byn. Striderna hade då skapat stor förödelse och Bjerkvik var närmast att likna vid en rykande ruin. Eftersom området trots viss förvarning inte hade utrymts översteg också andelen civila offer de militära. En fransk deltagare beskrev att 13^e DBLE hade sin anfallsväg ”beströdd med sönderslitna kroppar, barnsängar välta över sina döda spädbarn, sårade skrikande i pölar av blod”. Blindgångare och senare tyska flyganfall stod bidrog ytterligare till tragedin. Till råga på allt gjorde legionärerna skäl för sitt dåliga rykte genom allsköns plundring och övergrepp. Den tyska propagandaradion kom att fördöma dem som ”professionella banditer”. 

Den allierade styrkan fortsatte framryckningen ner mot Öyjord för att därifrån påbörja anfallet mot Narvik. Planen var att chasseurs alpins skulle genomföra ett avledande anfall österut mot Rombakens ände, samtidigt som 13^e DBLE tillsammans med en norsk bataljon korsade fjorden och landsteg mitt i de tyska ställningarna. En fransk artilleribataljon och ett norskt batteri svarade för understödet. Söder om Narvik skulle den polska brigaden ta Ankenes och därefter fortsätta mot Beisfjordens ände. Flera förseningar på grund av dåligt väder kom att skjuta upp operationen men strax efter midnatt den 28 maj påbörjades slutligen anfallet och den fransk-norska styrkan gick i land vid Orneset. Efter att ha kommit över den inledande överraskningen överöste tyskarna de anfallande med eld från kulsprutor och kanoner från väl skyddade posteringar i anslutning till järnvägstunnlarna. Även det tyska flyget deltog så intensivt att det utlovade fartygsunderstödet uteblev, och istället tvingades ägna sig åt eget luftförsvar. 

Terrängen vid Orneset är mycket brant och de allierade hade en väsentlig nackdel av att behöva anfalla i uppförsbacke. En taktisk mycket viktig punkt var höjd 457 varifrån tyskarna framgångsrikt kunde beskjuta de landstigande trupperna och göra motanfall mot brohuvudet. Ett framgångsrikt sådant hade nästan lyckats avskära de anfallande legionärerna från Orneset och avstannat landstigningen av den 2. bataljonen. Efter ett samordnat anfall av franska och norska styrkor pressades slutligen tyskarna tillbaka från bergsplatån. 
 
Den 2. bataljonen hade framryckt mot sydväst och rundade Narvik för att ta Fagernes. Därmed var staden omringad, men i praktiken redan övergiven av tyskarna. Dietl hade fruktat att hans trupper skulle bli instängda i bebyggelsen och hade utrymt orten. De norska och franska trupperna kom att mötas av en försiktigt leende och överraskad civilbefolkning vid sitt intåg under samma dags eftermiddag. I söder tryckte den polska brigaden på mot Ankenes och Beisfjord, där motorcykelburna delar ur 13^e DBLE förenade sig med dem under kvällen. Klockan 2200 förklarade general Béthouart, nu chef över samtliga allierade landstridskrafter, att hela Narvikshalvön var under allierat herravälde, tillsammans med omkring 300 fångar. 

Även om Narvik var förlorat hade emellertid inte tyskarna på något sätt givit upp. Under de kommande dagarna engagerades båda sidor i häftiga strider alltmedan de allierade tryckte på längs järnvägen mot den svenska gränsen. De tyska bergstrupperna utnyttjade terrängen optimalt och minerade rikligt i sina spår. Kring järnvägstunnlarna uppstod särskilt intensiva strider. Den 2 juni höll tyskarna endast ett litet område med Björnfjell som bas strax invid den svenska gränsen. 

Emellertid hade de allierade redan den 26 maj erhållit order om att dra sig ur från Narviksområdet. Beslutet hade tagits efter den katastrofala utvecklingen i Frankrike, senare förstärkt genom evakueringen från Dunkerque. Under fem nätter skedde tillbakaryckningen, som också omfattade förstöring av järnvägen, hamnen och kraftverket. Tack vare en låg molnbas kunde den genomföras ostört av tyskt flyg, men omfattande mängder utrustning fick kvarlämnas. Förutom ammunition, fordon och vapenmateriel övergavs också främlingslegionärernas mulåsnor. Den 7 juni försvann den siste legionären från norsk jord. De personella förlusterna vid 13^e DBLE bestod i 67 döda. 

Eftermälet om 13^e DBLE måste anses som kluvet. I strid hade främlingslegionärerna visat sig vara påfallande dugliga och effektiva. Sedan landstigningen vid Bjerkvik hade de nästan konstant varit insatta i strid i så gott som ständigt dagsljus. Att avhysa de numerärt överlägsna tyska försvararna kan knappast anses som en liten bedrift. Även om många av dessa utgjordes av matroser var de väl förberedda med god tillgång till vapen inklusive flyg- och artilleriunderstöd. En god (men kärv) förbandsanda bland legionärerna kunde uppväga brister i utbildningen och ett krånglande underhåll. Det noterades däremot att officerarna kunde bli bättre på att utnyttja terrängens möjligheter och ta egna initiativ. 

Främlingslegionens karaktär av en smältdegel för många olika sorters individer bidrog dock till mindre angenäma omdömen. I dess spår följde mer eller mindre omfattande stölder, ibland till synes med officerarnas tysta medgivande. Ryktet om att legionen bara bestod av tjuvar och banditer hade nått den norska civilbefolkningen långt innan den första legionären landsteg. Antydningar, en del bekräftade, om summariska förhör med följande avrättning av påstådda spioner och desertörer blir också en plump i protokollet. 
  
Från det spanska inbördeskrigets slut utgjorde spanjorer den största nationaliteten vid Främlingslegionens nyrekryteringar. De möttes mycket skeptiskt av legionens officerare eftersom den militära bakgrunden från den spanska republikanska armén gjorde att deras lojalitet ansågs kunna ifrågasättas. Drygt 20 % av soldaterna vid 13^e DBLE var från Spanien, men deras höga stridsduglighet i bergen kring Narvik gjorde att tveksamheten närapå övergick i entusiasm. De största nationaliteterna i övrigt var tyskar, tjecker, belgare, italienare och polacker. I 13^e DBLE ingick även flera skandinaver, däribland några svenskar. 

Efter det snöpliga återtåget från Narvik kom 13^e DBLE att tillhöra de fria franska styrkorna. Förbandet sattes in i Afrika och Mellanöstern och landsteg 1944 i Neapel. Efter strider i södra Frankrike förflyttades det sedan tillbaka till Nordafrika, och deltog senare såväl vid Dien Bien Phu som vid Algeriets frigörelsekamp. Dagens 13^e DBLE är stationerat i Djibouti och bär på sitt fälttecken texten ”Bjerkvik–Narvik 1940”. 
 

Åter till startsidan