Baron Bengtssons Bravader

Del 1

Det var en gång för mycket länge sedan en liten borg som innehöll både det ena och det andra. Där bodde Baron Bengtsson, en reslig karl i sina bästa år som visste att hantera såväl sin förläning som sitt svärd. Han ägde några tunnland hyfsad mark, hade en handfull tjänare och soldater, och han var en övertygad ungkarl. Baron Torkel Bengtsson hade det bra.
En strålande sommardag mitt under den mörkaste medeltiden kom så en man ridande mot baronens borg. Hans dammiga kläder var sönderslitna på strategiska platser, den stackars märr han red hade öppna sår här och var, och så snart ekipaget nådde borgens portar kollapsade den arme mannen för att sedan resolut drösa ned från hästen i en liten ömklig hög. Sedan dog hästen och föll åt andra hållet.
En liten vakt vid namn Greger Glapp traskade kavat fram till det mänskliga vraket framför sig med en hink vatten, som raskt tömdes på sitt innehåll.
-"Höff!" utropade offret och vaknade till ett slags halvliv.
-"Vem är du, och varför är du det just här?" undrade Greger barskt och petade mannen i magen med sitt lilla svärd.
-"Ba... ba..." försökte mannen utan att komma någonstans, men sedan samlade han sig och utbrast:
-"Baronen måste varnas! De ko... de kommer att... att krossaaaaaagh!"
Greger torkade varsamt av sin klinga och stoppade den i skidan igen.
-"Jag tål inte folk som inte kan tala rent," muttrade Greger medan han gick tillbaka till sitt postställe. Dessutom ska ingen komma här och tro att vår fina baron kan vara i fara, tillade han tyst för sig själv.
-"Klas!"
En fet man stack fram huvudet runt hörnet med munnen full av mat.
-"Ja?" sade han och svalde, i den ordningen.
-"Släpa undan liken."
Greger tittade ånyo ut mot de rullande kullarna och började klia sig förnöjt på magen.

Del 2

På en kulle trettio fjärdingsväg från Baron Bengtssons borg satt en svartklädd man på sin enorma stridshingst och såg grov ut. Han fingrade tankfullt på sitt stridsgissel av svart stål och muttrade tyst för sig själv. Något tiotal alnar bort stod hans trogna män och väntade på order, men Rune den Ytterste hade inte fått in alla lägesrapporter än. Därför var han tvungen att avvakta och observera tills situationen låg helt klar för honom.
Gladare kunde han ha varit.

Torkel Bengtsson petade förstrött i sin fläskgryta med rovor medan hans privata narr Yngve fånade sig bäst han kunde för honom. Baronens tankar var emellertid på annat håll; det var alldeles för lugnt nu för tiden. Om inte något hände snart skulle han antagligen falla i koma av ren tristess. Något måste göras! Men vad? Baronen suckade och fyllde sin sked med rovor och fläsk.
Han tittade på rovorna. De reagerade inte. Det var droppen.
-"JAG HAR FÅTT NOG!!!" gastade baronen plötsligt och sände iväg sina rovor i en snygg båge genom salen, över Yngve, förbi öltunnorna, ut genom ett fönster och ner på borggården, varifrån strax ett halvkvävt skri kunde höras om man visste vad man skulle lyssna efter.
-"Jag startar krig mot Fläderland i morgon om ingen annan har en bättre idé!" tjöt Baron Torkel, nu helt rasande. Samtliga närvarande lämnade diskret lokalen.
En skedslast ljummen fläskgryta med rovor landade med ett ljudligt "schlosh" innanför Greger Glapps skjortkrage och försvann nedåt. Greger snubblade till, tappade balansen och föll med ansiktet först i en hög utterspillning.
Gladare kunde han ha varit.

Del 3

Två män stretade mödosamt fram längs den leriga vägen till baronens borg. Den ena var bra mycket längre än den andre, som i gengäld var desto bredare, och båda stödde sig på en enorm vandringsstav av kraftig ek. Deras mantlar var såväl tjocka som svarta, och med huvorna uppdragna var det svårt att se männens ansikten. Vilka detta kan vara märker vi nog snart.

Rune den Ytterste satt och straffade en av sina män lite halvhjärtat i väntan på en lägesrapport då det plötsligt började regna. Några sekunder senare dånade en åskvigg ned från det svartaste molnet på flera mils håll och splittrade ett träd i närheten till småflis. Rune log milt och förnyade sina ansträngningar med rödfärgen och havssaltet. Han kände på sig att allt skulle gå bra.

Torkel Bengtsson spände åt den sista lilla läderremmen på sitt muskelpansar och drog sitt svärd för att studera det närmare. Efter att Greger putsat bort rosten blev det faktiskt riktigt fint, men så hade det också tillhört hans farfars far en gång i tiden.
-"Är mina mannar redo för strid, Yngve?" frågade han bryskt.
-"Eh... nja... kanske det..." pressade narren fram efter en kort men pinsam tystnad.
-"Vad vill det säga?" röt baronen, nu märkbart irriterad.
-"..." förklarade Yngve och sprang mot närmsta dörr. Baronen såg på med en konstig känsla i maggropen när hans dittills så trogna gamla narr störtade ut från tornets tolfte våning. Någon borde mura igen den där gamla dörren.

Del 4

-"Det här duger icke! Var har de andra gömt sig, Klas?" röt Baron Bengtsson åt den ena av sina soldater. Klas skruvade på sig och mumlade något obestämbart, varpå han noggrant studerade sina skor. Baronen tog två steg mot den arme mannen och greppade tag om hans krage med ena handen.
-"Kom inte och säg att du inte vet, för då!"
Två män av varierande storlek valde just det ögonblicket till att klampa in genom stora porten, stödda på en enorm ekstav. Klas såg sin chans.
-"S-s-s-se där, baron! Ett par främlingar!" hävde han lättat ur sig, för att ögonblicket därpå utnyttja sin nyvunna frihet till att springa hem.
-"Vilka är ni?" skrek Torkel Bengtsson, högröd i ansiktet. Ingenting tycktes bli som det skulle idag.
Den kortare av männen kastade huvan bakåt och log klurigt. Den längre bara log och sade:
-"Vi är ditt sista hopp, Baron Bengtsson."

En svartklädd armé av grova män, klädda i klingande stål och viftande med stora vapen av alla de slag, täckte dalen från kant till kant så långt man såg. Åskvädret gjorde sitt till för att bättra på deras redan riktigt imponerande image.
I spetsen för denna här red en stolt Rune den Ytterste på sin nattsvarta stridshingst Ture. Snart, tänkte han, snart ser jag borgen.
Rune såg fram emot en avslappnande strid mot en jämbördig armé. Han anade inte hur nöjd han skulle bli.

Del 5

Baron Torkel Bengtsson hade det svårt. Aldrig i hela sitt liv hade han någonsin varit så förvirrad som han var just nu, och han önskade innerligt att det aldrig skulle hända igen. Först tristessen, sedan myteriet och nu - två män med en stav, den ene fulare än den andre, och båda hävdande att de var hans enda hopp! Måttet var icke blott rågat; det hade redan svämmat över för länge sedan. Baronen, röd i ansiktet och med små ångmoln stigande från öronen, stegade upp till den längre mannen, skallade ned honom och åt upp hans stav.
-"Vad ända in i självaste aftonsången sysslar du med, virrpanna?" undrade den korte mannen stillsamt medan han duckade för baronens vilda svärdshugg och parerade en och annan välriktad spark med smalbenen.
-"Bringar ordning i min borg!" vrålade adelsmannen tillbaka och måttade en rak vänster mot en av de fulaste hakor han någonsin sett. Den kåpklädde mannen fann det för gott att stoppa sin fallne kamrat i innerfickan och springa hem. Så det gjorde han.

Stunden var nästan kommen då Rune skulle få sitt länge efterlängtade fältslag med allt godis som hörde till. Plundringen efteråt brukade vara en klar favorit bland männen, men Rune själv bytte gärna plundring mot ett par tre saftiga dueller på månbelysta kullar vilken dag som helst. Eller natt om det nu nödvändigtvis skulle vara månsken.
Han lyssnade förnöjt till regnets smattrande mot tunnhjälmen och fingrade på Tures nitförsedda tyglar. Livet var faktiskt rätt okej ibland om man fick leda sin egen lilla invasionsarmé mot värdiga motståndare lite då och då. Rune var säker på att baronen och hans män skulle göra lämpligt mycket motstånd innan de gick hädan. Ooooh, blotta tanken fick honom att le varmt och mysa för sig själv där inne i hjälmen. Och där var ju faktiskt borgen också! En liten figur med en märklig utbuktning ungefär där innerfickan borde vara kom springande emot honom där han red i spetsen för sin mångtusenhövdade här. Han kommenderade raskt halt och studerade nykomlingen. Ett förvånat uttryck spred sig över hans stiliga anletsdrag.
-"Agaton! Vad gör du här?" utbrast han och ramlade av hästen.

Del 6

Återigen var Torkel Bengtsson ensam. Han tyckte inte om det alls. Varje gång hans soldater sprang hem på det här viset betydde det att något stort och grovt var på väg mot borgen, och att han skulle vara tvungen till att ta hand om det själv. Nog för att han nyss klagat över tristessen, men det här var ju löjligt! Baronen traskade med bestämda steg upp i närmsta torn och ställde sig att speja ut över nejderna.
-"Det ser ju lugnt ut... men... vad är det där?" Han kisade lätt och spanade noggrant mot en liten mörk fläck på horisonten. "Rune!" flämtade han sedan begeistrat och hoppade ut genom fönstret.

Agaton den Händige sneglade hastigt över axeln och drog fram en något större men mindre vaken man än sig själv. Denne deponerades raskt framför Rune den Ytterstes fötter, och ett förundrat "Ååååh!" spred sig genom hären. De kände alla igen Innermarskalk Ottoman Slapp och hans magiska stav. Problemet var bara att staven fattades.
-"Där har du!" skrek Agaton, halvt utom sig av förtvivlan, och fortsatte med ett ljudligt "Och hör sen!"
-"Men... det kan inte vara sant, Agaton! Ni borde vara synnerligen utrotningshotade båda två!"
Den lille mannen fnyste föraktfullt och petade Rune i magen med en förbipasserande bonde. "Det är vi, men inte illa nog. Nu ska vi dänga baroner tillsammans, ni och vi," sade han under tiden. Rune övervägde detta, tankfullt spejande bort mot borgen vilket fick honom att glömma bort Agaton totalt. En rundnätt figur dråsade ut från det näst högsta tornet, dunsade i marken, studsade upp och närmade sig med en fantastisk hastighet. Rune trodde knappt sinaögon.

Del 7

-"Det kan bara finnas en enda man i det här häradet som är så fet och så dum," flämtade Rune exalterat och drog sin stora svarta köttyxa. "Det där är baronen! Framåt, mannar!"
Hela den bepansrade massan bakom honom slängde ett snabbt öga på den framrusande baronen, vände på klacken och sprang åt samma håll som han. Kvar stod Rune, Agaton och på sätt och vis Ottoman, ingen av dem med den minsta aning om vad som skulle hända nu. De tittade på varandra, sedan på baronen, på Runes armé och tillbaka på baronen. Sedan ryckte de samfällt på axlarna och sprang mot borgen.

Torkel Bengtsson var en man med vissa ovanliga talanger, som ni kanske märkt. Icke blott kunde han överleva ett fall från vilken höjd som helst (så länge han landade på magen), utan han kunde också slipa torsk och kasta pil med förbundna ögon. Samtidigt. Det är mindre känt, men icke desto mindre ett faktum, att han dessutom ett kort tag innehade världsrekordet på 1300 meter. Nu kom han ångande mot de tre små filurerna på slätten likt ett adrenalinspäckat lokomotiv i toppform, och han hade klara planer på att nyttja övervåld inom en snar framtid.

Tre män och en häst ställde försiktigt upp sig i stridsformation på en lämplig liten kulle. Det lilla runda kraftpaket som ven fram mot dem började märkas av rätt tydligt. Agaton hostade till och kontrollerade återigen sin stekspade. Ottoman, Innermarskalk som han var, drog en vits om två granar och en ek. Rune log.
-"Här kommer han, gubbar," sade han milt och höjde yxan till försvar när baron Torkel Bengtsson kom stånkande uppför kullen med adrenalinet sprutande ur öronen.

Del 8

Flera decennier efteråt talades det om drabbningen på Fyrkullen, där Baron Bengtsson, Traktens Hjälte, slutligen skaffade sig det goda namn han så länge förtjänat. Ingen av bygdens söner har sedan dess överträffat den gode Baronen, även om många känt sig kallade. Ja, Torkel Bengtsson är ett namn man uttalar med respekt i Fjärdingsdalen. Annars.

Ögonvittnen påstår att Agaton den Händige tappade stekspaden i förvirring när han insåg att Bengtsson var för hårdkokt för att stekas. Detta orsakade en viss förvirring i de försvarande anfallarleden, särskilt som stekspaden vägde fjorton kilo och föll på ägarens egen fot.
-"Höpp!" gastade han sammanbitet och sprang hem för att hämta plåster.
Vid det laget var Baron Bengtsson ett högst aggressivt faktum. Innermarskalk Ottoman Slapp bestämde sig raskt för att falla till föga, vilket inte var svårt. Det påstås att hans sista ord var "...och vem drog ur korken?" men detta är naturligtvis endast spekulationer. Dessutom spelar det ingen större roll vad man säger till en uppretad hundrafemtikilos baron med ett stort svärd; ett svärd som, trots sin aktningsvärda ålder, inte hade några som helst problem med att parera Runes berömda Ytterkrok och kontra med en Innersväng.
-"Rune!" skrek baronen urskiljningslöst. "Länge sen sist!"
-"Jo - hmf - jodå," replikerade den svartklädde, listigt nog utan att ta av sig hjälmen först.
KLANG!
-"Stadig hjälm, det där. Hoppsan. Vart fick du tag i den?" Torkel Bengtsson duckade under en hink grönmålade flirtkulor med en förvånansvärd smidighet. Rune greppade en ny hink.
-"Byggt den själv. Värst vad du blivit fet, Torkel."
Plötsligt blev allt tyst. Rune insåg inte sitt misstag förrän en vecka senare, när han lirkat ut sin bröstplåt från högerörat, men han kunde ha frågat vem som helst. Ingen - jag menar ingen - säger "fet" till Torkel Nikodemus Bengtsson och går leende därifrån.

Det tog fyra veckor för Runes bästa kirurger att sy ihop honom igen. Ture, hans en gång så stolta stridshingst, blev smörgåspålägg i den Bengtssonska borgen, och aldrig mer skulle den vackra dalen besväras av otrevliga män som Rune den Ytterste eller Agaton den Händige. Så Bengtsson fick tråkigt och invaderade Fläderland i stället, men det är en annan historia.

SLUT!