Dagens konflikt i Kosovo har djupa rötter i Titos Jugoslavien, Menar Kjell Magnusson.

Av Kjell Magnusson

Under de första decennierna efter kriget styrdes Kosovo med mycket hård hand

mer eller mindre direkt från Belgrad. Det serbokroatiska språket dominerade i alla

offentliga sammanhang och albanerna var starkt underrepresenterade i näringslivet

och den statliga administrationen. De var inte heller företrädda i partiapparaten

enligt sin andel av befolkningen, och var endast symboliskt närvarande på federal nivå.

Läget i Kosovo förändrades märkbart efter Aleksandar Rankovics avgång i juli

1966, när det politiska inflytandet i Jugoslavien övergick till reformpolitiker

som samtidigt betonade delstaternas självständighet. I den nya situationen

krävde ledande albanska politiker och intellektuella en omdefinition av Kosovos

status och insisterade på att provinsen borde ha ställning som jugoslavisk

republik. Den 27 november 1968 utbröt i Pristina och andra städer våldsamma

studentdemonstrationer med krav på ekonomiska förbättringar och utvidgade

nationella rättigheter, samt ett eget universitet.

Våren 1969 antogs en serie tilllägg till den jugoslaviska konstitutionen som

innebar att de autonoma områdena blev representerade i federala organ enligt

samma principer som de socialistiska republikerna.

Samtidigt ändrades Kosovoprovinsens namn från Kosovo och Metohija till Kosovo,

vilket underströk områdets albanska karaktär, i synnerhet om man

använde beteckningen Kosova.

I och med förändringarna 1969, som bekräftas i 1974 års konstitution, utgjorde

de autonoma områdena direkta beståndsdelar i den jugoslaviska

federationen snarare än underordnade enheter inom republiken Serbien, vilket

innebar en radikal förändring av politik och vardagsliv i Kosovoprovinsen. Från

och med nu börjar albanernas övertagande av partiorganisation,

förvaltning och politiska institutioner. Albanskan fick i praktiken ställning som

första språk, och skolundervisning på olika nivåer utvecklades mycket snabbt.

I Pristina inrättades 1969/70 ett universitet som snart blev Jugoslaviens

tredje i storleksordning och utbildade ett stort antal akademiska specialister, i

synnerhet inom samhällsvetenskap och humaniora. Vidare påbörjade den

nyinrättade vetenskapsakademin i Kosovo (1977) ett intensivt studium av den

albanska historien, språket och folkkulturen. Man utgav skönlitteratur och

vetenskapliga tidskrifter på albanska, men även en albansk masskultur upplevde via

TV, radio och populärpress en snabb blomstring.

Samtidigt fortsatte Kosovo att vara ett i hög grad segregerat samhälle och det

förekom knappast giftermål mellan albaner och serber.

Benägenheten till blandäktenskap var mindre bland albanerna än i övriga

jugoslaviska folkgrupper, och i den mån man gifte sig utanför den egna gruppen

skedde det främst med personer som hade en muslimsk bakgrund, det vill säga

turkar, makedonsk- eller serbokroatisktalande muslimer.

Även om Kosovoprovinsen rent formellt inte blev en republik kan sjuttiotalets

Kosovo i allt väsentligt beskrivas som en albansk statsbildning inom Jugoslaviens

gränser. Vad som enligt konstitutionerna från 1974 skilde de autonoma provinserna

från de socialistiska republikerna var egentligen enbart det faktum att de förra

inte hade formell rätt att utträda ur den jugoslaviska federationen. På sitt sätt var

det en för titoismen typisk kompromiss som inte tillfredsställde någon av parterna.

Den serbiska och montenegriska minoriteten befann sig i ett läge som

skulle kunna jämföras med situationen för de engelsktalande i Quebec.

Från att tidigare ha haft en helt dominerande ställning inom det politiska

och ekonomiska livet och levt i en situation där serbokroatiskan hade högre

status än albanskan fick de finna sig i att den kulturella miljön och vardagslivet

drastiskt förändrades och omdefinierades.

Ett stort antal serber och montenegriner valde i den situationen att

lämna provinsen. Orsakerna till den serbiska utvandringen hörde till de stora

tvistefrågorna i jugoslavisk politik under 1980-talet. Själva hävdade serberna att de

tvingats flytta på grund av trakasserier och systematiska förföljelser, medan

albanerna i stället betraktade socioekonomiska faktorer som

avgörande. Båda sidor hade i viss mening rätt. Det fanns tillräckliga skäl av

ekonomisk natur, samtidigt som relationerna mellan albaner och serber

säkerligen spelade en viktig roll för benägenheten att utvandra. Annars är det

svårt att förklara att det i så stor utsträckning var just serber som flyttade.

Serberna fick allt svårare att göra sig gällande på en arbetsmarknad där det

krävdes tvåspråkighet, eftersom de i regel saknade kunskaper i albanska. De

upplevde vidare den nya albanska medvetenheten som ett hot och såg ingen

framtid för sig och sina barn i en kompakt albansk omgivning. I synnerhet ökade

den albanska dominansen i städerna mycket snabbt och här blev det särskilt

tydligt att man levde i ett samhälle med albansk majoritet. 1961 var serbernas

andel av Pristinas befolkning 38 procent, tjugo år senare 19 procent.

Under våren 1981 utbröt allvarliga oroligheter som utvecklades till ett allmänt

folkuppror. Det som började som en social protest bland studenterna i Pristina,

och i hög grad riktades mot den inhemska politikerklassen, fick snart en nationell

karaktär, sammanfattad i parollen "Kosovo-republik". Detta var den svåraste

konflikten i efterkrigstidens Jugoslavien och myndigheterna kom till rätta med

läget först efter insatser av polis och militär från övriga Jugoslavien.

Det visade sig snart att kommunistpartiet hade mycket svårt att hantera krisen.

Samtidigt som man ville undvika att förvärra spänningarna mellan albaner och

serber använde man sig av utrensningar och repressiva metoder mot vad man

ansåg vara en sedan länge förberedd kontrarevolution. Under åren 1981- 1988

dömdes 1 750 albaner till mellan ett och femton års fängelse, medan 7 000 erhöll

fängelsestraff på högst två månader.

Efter oroligheterna 1981 blev den serbiska minoritetens situation

förstasidesstoff i de serbiska tidningarna. Man målade upp en bild av hur serberna i

Kosovo levde i total rättslöshet, utsatta för omgivningens hot och myndigheternas

bristande förmåga eller vilja att ta sig an deras sak. Den serbiska allmänheten

upprördes av ett antal spektakulära händelser - mord, våldtäkt, grov

skadegörelse - och särskild vrede väckte de fall där präster och nunnor utsattes för

fysiskt våld, eller där kyrkogårdar och kulturminnesmärken vandaliserades.

Sådant inträffade emellertid knappast dagligen. Av större betydelse för känslan

av osäkerhet var de trakasserier som kunde förekomma i vardagslivet, i affärer

och på arbetsplatser, på gatan och ute i byarna. Detta bekräftas också av

undersökningar som genomförts bland emigranter från Kosovo.

Samtidigt som serbiska politiker försökte åstadkomma förändringar av Kosovos

status spred sig bland provinsens serber och montenegriner en känsla av att vara

övergivna och rättslösa. Dessa stämningar växte under 1985 och 1986 till

en proteströrelse som utgjorde ett hot även mot regimen i Belgrad och det

socialistiska systemet. Kosovofrågan mobiliserade på kort tid stora delar av den

serbiska allmänheten och blev den viktigaste orsaken till den nationalism som

kom att dominera det serbiska samhället under slutet av åttiotalet. Därmed

hamnade den demokratiseringsprocess som kännetecknat Serbien sedan början

av decenniet i bakgrunden.

De serbiska politikernas svårigheter att åstadkomma en förändring av Kosovos

konstitutionella ställning, tillsammans med läget i själva provinsen, banade väg för

Milosevic. Det märkliga med Milosevics kupp 1987 och "antibyråkratiska

revolution" 1988- 89 är att han lyckades använda sig av befolkningens misstro mot

kommunistpartiet för att störta regimerna i Vojvodina, Montenegro och till sist även

Kosovo, samtidigt som partiet behöll makten i Serbien.

I november 1988 lyckades Serbien, med det jugoslaviska kommunistpartiets goda

minne, avsätta Kosovoledarna Kaqusa Jashari och Azem Vllasi. Detta ledde till

demonstrationer i Pristina med över 100 000 deltagare. Oron fortsatte med strejker

i Trepcagruvan och svåra oroligheter i mars 1989, då 24 människor förlorade

livet. Ordningen kunde upprätthållas endast med hjälp av den jugoslaviska

folkarmén och undantagstillstånd.

Oroligheterna orsakades av att Serbien i mars 1989 genomdrev förändringar av

Serbiens och de autonoma områdenas konstitutioner. Från serbisk sida fanns ett

djupt missnöje med att Kosovo, som enligt republiken Serbiens konstitution utgjorde

en del av Serbien samtidigt hade de facto status som republik. Man kritiserade

särskilt det förhållandet att Serbien saknade inflytande i Kosovo (och till

exempel inte kunde ingripa 1981), samtidigt som Kosovo och Vojvodina

kunde lägga in veto mot beslut som angick övriga Serbien. Tilläggen till

konstitutionen innebar att Republiken Serbien åter fick kontroll över lokalförsvar,

polis- och säkerhetsfrågor samt domstolsväsende i Kosovo.

Detta räckte inte. Man ville få bort alla de attribut som i praktiken gav Kosovo

karaktär av stat. En ny konstitution som upphävde Kosovos långtgående politiska

rättigheter och återinförde provinsens tidigare namn Kosovo och Metohija trädde

i kraft den 28 september 1990. De albanska protesterna var massiva. Den 2

juli, när man i Serbien genomförde en folkomröstning om den nya författningen,

hade den albanska majoriteten i Kosovos parlament förklarat området som en

oberoende jugoslavisk republik.

Detta ledde den 5 juli till att serberna upplöste parlamentet och Kosovos

regering avgick. Protesterna i kosovoalbanska massmedier var

omfattande och i augusti stängdes den dagliga tidningen Rilindja, liksom radio

och tv. När de serbiska myndigheterna krävde en lojalitetsförklaring av alla statligt

anställda vägrade de allra flesta albaner att skriva på, vilket blev inledningen till

avskedanden i stor skala inom polisen, statsförvaltningen, näringslivet,

hälsovården och utbildningsväsendet. Resultatet blev en nästan hundraprocentig

albansk bojkott av samhällsinstitutionerna och en så gott som fullständigt genomförd

segregation. Ibland sägs i det sammanhanget att serberna förbjöd

användning av albanska i skolor och på universitet, vilket inte är helt korrekt. Man

krävde att samma läroplan skulle gälla i hela Serbien och fastställas i Beograd,

vilket albanerna inte kunde acceptera.

Den 7 september 1990 sammanträdde 111 albanska parlamentsledamöter i

staden Kacanik och antog en konstitution för Republiken Kosova, som därmed

lämnade Serbien och den jugoslaviska federationen.

Ett år senare, den 26 september 1991, lyckades man genomföra en

folkomröstning som syftade till Kosovos fullständiga oberoende. I oktober

förklarade man sig som suverän stat och tillsatte en provisorisk regering. I maj

1992 visade albanerna återigen sin styrka genom att anordna både parlaments- och

presidentval. LDK (Kosovas demokratiska allians) vann en mycket klar majoritet -

och dess ledare Ibrahim Rugova fick 99 procent av rösterna i presidentvalet.

Serberna hävdar att Kosovo enligt 1990 års konstitution har kulturell autonomi.

Detta är visserligen sant på papperet och skulle kunna vara det även i verkligheten

om inte albanerna redan hade haft erfarenhet av något mer. Det är närmast

självklart att albanerna i Kosovo inte var benägna att ge upp det mycket

omfattande självstyre man åtnjutit mellan 1971 och 1990. Problemet är dessutom

att ändringarna i författningen genomfördes med synnerligen bryska

metoder och på ett sätt som ytterligare förödmjukade den albanska befolkningen.

Från Serbiens sida var det viktigt att markera att albanerna var en etnisk

minoritet, ingenting annat. Ett exempel: Medan Kosovo tidigare hade två officiella

språk, albanska eller serbiska, kan albanska numera i och för sig användas i

officiella sammanhang vid sidan av serbiska, men ingenstans nämns språket vid namn.

I Kosovo uppstod efter 1990 två parallella samhällen. Serberna kunde med hjälp av

stora polisstyrkor visserligen på ytan kontrollera Kosovo och Metohija, men i

realiteten hade ett självständigt Kosova egen statlig och kommunal förvaltning,

politiska institutioner, massmedier, hälso- och socialvård, samt ett eget

utbildningssystem från grundskola till universitet. Framför allt byggde man upp

en egen ekonomi. De albanska småföretagarna, liksom albanska

gästarbetare och utvandrare svarade för befolkningens försörjning och betalade

skatt till Republiken Kosova.

Priset för det albanska motståndet var dock högt. I försöken att kontrollera

Kosovo gjorde sig de serbiska säkerhetsstyrkorna skyldiga till övergrepp.

Sedan 1992 pågick i stor skala jakten på illegala vapen i de albanska byarna. Flera

tusen familjer beräknas ha drabbats av räderna som ofta genomfördes mycket

brutalt. Människor utsattes för skymfande behandling och misshandel. Polisvåld

förekom också i andra sammanhang och det fanns även rapporter om tortyr. Under

åren 1990- 1997 förlorade 75 albaner livet till följd av serbernas agerande.

Serbernas hantering av konflikten stärkte endast det albanska motståndet.

Ingen ledande albansk politiker eller kulturpersonlighet kunde tänka sig en

framtid inom Serbiens eller Jugoslaviens ram. De alternativ som nämndes var

självständighet eller samgående med Albanien, antingen direkt eller efter en

övergångstid som internationellt protektorat.

Albanernas argument var av två slag. För det första menade man att Kosovo genom

att vara en federal enhet i SFRJ hade samma rätt till självbestämmande som de

jugoslaviska delrepublikerna. För det andra utgick man från principen om varje

folks eller nations rätt till självbestämmande. Detta argument

kopplades ofta till en historiesyn som innebar att albanerna, såsom de forntida

illyriernas ättlingar, i själva verket var provinsens urinnevånare, samt att det

alltid funnits en albansk närvaro (enligt vissa en majoritet) i Kosovo.

Att frågan om nationellt oberoende var primär framgår mycket klart av

albanernas ställningstaganden från 1990 och framåt. De kosovoalbanska ledarna

vägrade konsekvent att inlåta sig i handlingar som skulle kunna tolkas som

att man ens implicit erkände Kosovo som en del av Serbien eller Jugoslavien. Man

deltog inte i folkräkningen 1991, bojkottade alla politiska val och ställde sig

neutral under de omfattande protesterna i Serbien 1996/97. Om Rugova hade valt

en annan linje, nämligen att med fredliga medel gradvis försöka åstadkomma

förändringar, talar det mesta för att han skulle ha varit framgångsrik. Hade

Kosovos albaner deltagit i de serbiska parlamentsvalen skulle man, liksom

albanerna i Makedonien, ha blivit tungan på vågen och kunnat påverka varje

regeringsbildning i Serbien.

De lokala valen skulle ha givit en albansk majoritet i nästan alla Kosovos kommuner,

liksom i provinsens parlament. Därmed skulle albanerna haft den politiska

kontrollen över Kosovo, om än inte en egen stat. Den mest påtagliga effekten

hade blivit att Milosevic och hans parti skulle ha förlorat makten. I stället uppstod

en egendomlig symbios mellan Milosevic och Rugova där den förstnämnde genom

albanernas bojkott kunde räkna med bibehållen makt och den senare fick spela

rollen av president.

En karaktäristisk illustration till Rugovas politik är de förhandlingar angående

skolsystemet som påbörjades när Milan Panic var federal premiärminister 1992.

Från jugoslavisk sida gjordes stora eftergifter just i den inflammerade

läroplansfrågan, men albanerna vägrade av principiella skäl att medverka till en

lösning. Flera framträdande Kosovoledare uttryckte det på ungefär följande sätt: Vi

hade kunnat gå med på innehållet i avtalet. Problemet var inte skolfrågan som

sådan, utan det faktum att ett accepterande av förslaget till lösning

skulle ha inneburit att vi avsade oss anspråken på självständighet.

Omvärlden betraktade hela tiden Rugova

som en legitim talesman för kosovoalbanerna. Det förefaller emellertid

som om man missförstod hans ickevåldspolitik. Trots att Rugova

uttryckligen hade klarlagt sin uppfattning i den grundläggande frågan om Kosovos

status tycks man ha trott att han inte menade allvar, att det skulle gå att tala

honom till rätta om man bara kunde förmå serberna att respektera mänskliga

rättigheter och tilllämpa en rimlig minoritetspolitik. Rugova å sin sida verkar

ha felbedömt de sympatier han mötte i väst som ett stöd för Kosovos

självständighet och förmedlade till den kosovoalbanska allmänheten en

missvisande bild av omvärldens hållning.

Denna potentiellt mycket farliga situation blev akut efter Daytonavtalet då

gerillarörelsen beslutar sig för att enda möjligheten till frigörelse ligger i en

intensifierad väpnad kamp. Det är intressant att konstatera att såväl

omvärlden som Jugoslavien och Kosovopolitikerna mycket länge

negligerade gerillan. Från Rugovas sida hävdades in i det sista att gerillan var en

uppfinning av den jugoslaviska säkerhetstjänsten, ett önsketänkande som

fick relativt stor spridning i väst. Hans övermodiga hållning upphörde definitivt

sedan gerillans avrättningar av civila albaner också berörde hans närmaste

rådgivare. I dag är han slut som politiker.

Omvärlden tenderade likaså att nedvärdera gerillans omfattning, styrka

och målsättningar. Ofta har UCK beskrivits som en obetydlig och illa

beväpnad grupp som först 1998 (sic!) påbörjade sin kamp. Den serbiska

regimen å sin sida höll genomgående en låg profil. Det är betecknande att mer

kraftfulla åtgärder mot gerillan sattes in först när situationen blev ohållbar, det vill

säga när gerillan kontrollerade Drenicaområdet, när centrala

vägförbindelser var avbrutna och attacker mot polis och civila trappades upp. Den

enda realistiska bilden av utvecklingen gavs av oberoende Belgradmedier som

veckotidningen Vreme.

Den förvånansvärt milda hållning som USA intagit gentemot UCK innebär,

förutom att den militära situationen i Kosovo förvärrats, att man övergivit de

politiker som länge betraktades som kosovoalbanernas legitima företrädare.

Under det år som gått har ingen albansk politiker kunnat riskera att inta en annan

hållning än den gerillan tillåter. Omvärlden har envist hållit fast vid en ytlig

bild av konflikten som innebär att Milosevic genom att "upphäva Kosovos

(kulturella) autonomi" skapat en situation där albanerna inte har något annat val än

att kräva självständighet, kanske med militära medel. En eventuell albansk

nationalism är med andra ord följden av det våld serberna utsatt befolkningen för.

Det är snarare tvärtom. Våldet har inte givit upphov till nationalism, i stället har

nationalism lett till våld. De serbiska myndigheterna, och före dem

Socialistiska federativa republiken Jugoslavien, har inte kunnat hantera de

albanska kraven på oberoende, vilket lett till en accelererande konflikt och ett

tilltagande våld.

Ytterst bottnar konflikten i att två folkgrupper gör anspråk på samma

område, och Kosovoproblemet, liksom konflikterna i Jugoslavien över huvud

taget är en följd av en försenad nationsbildningsprocess i en region där

inget nationellt program kan förverkligas utan att det går ut över andra.

Albanernas strävanden efter en gemensam statsbildning är i sig fullt

legitima och förståeliga, liksom motsvarande krav från serbisk eller

kroatisk sida. Det är bara det att de tyvärr inte kan förverkligas samtidigt utan

blodsutgjutelse. Inte heller finns det en rättvis eller i djupare mening moraliskt

godtagbar lösning. Det är därför synnerligen viktigt att omvärlden, när man

väl engagerar sig i försök att lösa dessa konflikter, intar en konsekvent hållning.

Har man sagt nej till försök att rita om Jugoslaviens karta enligt etniska kriterier

borde det vara omöjligt att medverka till en sådan lösning i kosovoalbanernas fall.

Kjell Magnusson

Forskare vid Centrum för multietnisk

forskning, Uppsala universitet