Till Patrik

En plötsligt förkroppsligad röst.
Det som innan var en vänlig
men avlägsen omtänksamhet
blev fysisk verklighet.
Reservation.
Genast var allting på riktigt.
En varm kropp full av liv.
Han kan SE mig.
Jag är inte osynlig längre.
Rädslan tog ett fast grepp om mig
med sina iskalla händer.
Vad ska jag göra nu?
Jag vågar inte.
Hela tiden samma blick.
Bekymrad och omtänksam.
Precis som rösten.
Fast på riktigt.
Insikten tog fast i Rädslans
händer och lyfte försiktigt bort
dem från mig.
Mitt reserverade nej ändrades tveksamt
till en försiktig nickning.
Hans framsträckta hand höll nyckeln
som jag för länge sedan kastade bort.
Jag visade honom de låsta dörrarna
och med ett varmt leende
vred han om nyckeln.
När dörrarna öppnades
och allt det hemska och smärtsamma
kastade sig ut genom dem,
då fanns han där.
Hans tröstande mjuka famn.
En axel att gråta mot,
gråta alla tårar
som hållits tillbaka så länge.
Han erbjöd mig allt jag behövde.
Allt som betyder något.

Vänskap