O, måne!
O, allseende måne
som ur natten blickar ner,
säg, kan du mig förtälja
vad det är som sker?
Så nära sammanlänkade
tycktes mig två öden.
Elden var tänd.
Varför slocknade glöden?
Var lågan som slutligen
upphörde flämta
bara ett irrbloss
som behagade skämta?
O, allvetande måne,
så kylig, så vis,
blodet som brann,
varför frös det till is?
O, uråldriga måne,
så fjärran, så sval,
låt mig slippa genomleva
de döda kolens kval.
Så skrämmande nära
mellan hat och passion,
och priset för högt
för en blinds illusion.
Blott av den som är döv
skall mitt rop höras
när till slut min förmåga
att känna förgöras.
O, måne, som ser mig
i lust och i nöd,
jag vet nu att drömmen
för alltid är död.
Back to my homepage
Tillbaka till den svenska diktsidan