42
Var är ni?
Var är ni nu,
nu, när jag behöver er som mest?
Nu, när jag är ensam?
Nu, när jag är ledsen?
Nu, när jag behöver någon som lyssnar?
Jag vet var ni är.
Ni är där glädjen är.
Ni är där någon värmer er.
Ni är vid någons sida.
Jag kan inte störa er nu.
Jag kan inte dra er tillbaka hit.
Ni har sagt att jag får,
men jag kan inte.
Jag kan inte påminna er om gråten,
inte nu, när ni skrattar!
Jag kan inte påminna er om döden,
inte nu, när ni lever!
Det vore inte rättvist.
Jag måste vara stark.
Jag måste kämpa på egen hand.
Precis som jag gjorde i hela mitt liv,
innan jag mötte er.
Ni var också här då,
då när vi möttes.
Då höll vi varandras händer
och stödde varandra
på vandringen genom mörkret.
Sen kom de andra.
De kom från ljuset
och tog er andra hand,
ledde er ut från mörkret.
Jag släppte er.
Lät er gå.
Men ingen hämtade mig.
Jag blev kvar i mörkret.
Ensam igen.
Jag missunnar er inte er lycka.
Tvärt om!
Ni förtjänar den
och det glädjer mig att ni fann den.
Det är just därför jag inte kan
be om er hjälp nu.
Jag vill ju inte ta den ifrån er.
Ibland känner jag
hur ni ser på mig från andra sidan.
Vet att ni sträcker er efter mig
och vill dra mig ut i ljuset.
Men hur skulle jag klara mig där?
Ni har era änglar.
Jag måste hitta min egen ängel i mörkret.
Min egen svarta ängel.
För mörkret är min värld.
Inte ljuset.
