55
Där ligger han.
Naken och fastkedjad i hennes säng.
Förväntansfull.
Men läste han hennes tankar
skulle han darra av skräck.
Hon träder in i rummet med ett svart ljus i handen,
klädd i smärta och vrede,
bitterhet och sorg,
ensamhet och längtan.
Hon sätter ljuset i den tomma kandelabern.
Glider fram till sängkanten.
Böjer sig fram och kysser honom.
Smeker hans kedjade kropp.
Vansinnet glittrar i hennes ögon
som en spricka i en i övrigt perfekt kristall.
Hon sätter sig över honom.
Böjer sig fram och känner huden på hans hals
mot sina läppar.
Tar hans örsnibb mellan tänderna
och biter loss den.
Sätter naglarna i hans axlar
och river långsamt upp hans hud ända ner till naveln.
Han kastar sig i kedjorna
men kommer ingen vart alls.
Hennes tänder sjunker in i hans axel.
Hon tuggar och sväljer.
Slickar girigt i sig det framströmmande blodet.
Hon kysser honom
och biter av hans tunga.
Tuggar och sväljer.
Hon glider av honom.
Ingen kommer någonsin höra hans skrik.
Tårarna strömmar ner för hennes ansikte.
Hon tar ljuset ur kandelabern.
Går tillbaka till sängen.
Låter stearinet sakta droppa ner i hans öppna sår.
Sätter ifrån sig ljuset.
Tar ett saltkar som står på nattduksbordet.
Gnider in hela hans kropp i saltet.
Noggrannt och omsorgsfullt.
Hennes tårar blandas med hans blod.
Hon går ut i ett annat rum
och återvänder med en behållare fylld av smält tenn.
Över hans såriga bringa låter hon tennet flyta ut
i slingrande bokstäver:
"Jag älskar dig. Förlåt."
Allt hans motstånd är meningslöst.
Försiktigt gräver hon ut hans ögon med en sked
och lägger dem i ett vackert skrin,
fyller hålorna med tenn.
Så tar hon sin redan packade väska.
Klär på sig.
Hon viskar gråtande till sin älskade:
”Jag ville inte göra det.
Men jag vet ju inte av något annat.”
Så går hon.
Låser dörren.
Tar en taxi till flygplatsen.
Går på planet.
Försvinner upp ovan molnen.
