Varginnans flykt
Nu har hon sagt för mycket,
fått pälsen svedd som förr.
Hon miste hela stycket.
Han slog igen sin dörr.
Hon flyr till den svarta skog.
Där ylar hon igen.
Kall måne sorgset log.
Han var mer än en vän.
Av vargens tårar blir en tjärn,
utan botten, fylld av sorg.
Mot kärlek har hon inget värn.
Där hjälper ingen borg.
Till Fenris sätter hon sitt hopp
när kärleken är död.
Till döden skänker hon sin kropp.
Nu slocknar hennes glöd.
Back to my homepage
Tillbaka till den svenska diktsidan