U2 i Göteborg

Hur fan hade han råd att åka till Göteborg när han inte kunde gå på Lollipop, är det nog många som tänker. Det är så att jag hade köpt biljett redan när de släpptes någon gång i början av året. Nu när det är avklarat kan jag väl ta och börja skriva om konserten. Efter att ha väntat i en och en halvtimme utanför innan grindarna öppnades och ca. fem timmar inne i inhängnaden längst fram skulle U2 äntligen komma upp på scen. Men innan det så var förbandet Audioweb uppe och körde några låtar och därefter en DJ som höll på i en, kändes det som, evighet. När U2 äntligen kommer in på scenen, de kommer gående bakom oss, blir det ett jävla liv i publiken, konstigt annars. De kör igång med en låt från första skivan som jag inte känner igen men efter några låtar kör de "New Years Day" och vilken allsång det är på slutet. Alla 48000 sjunger med. En höjdpunkt är när bara Bono och Edge, med akustisk gitarr, står på den lilla scenen längre ut i publiken och sjunger "Staring at the Sun". Precis i det ögonblicket när han börjar sjunga förstår man vad låten egentligen handlar om, vilken känsla. Under nästan hela konserten visas bilder, filmer och olika mönster på den enorma skärmen bakom scenen. Efter ett tag försvinner hela bandet medan publiken får roa sig själv med allsång. När ett UFO landar på scen (på skärmen egentligen), börjar den stora citronspegelbollen att röra på sig. Den stannar vid den lilla scenen och bandet kliver ut ur citronen och kör igång med "Discoteqhue". Konserten var en kanonupplevelse som varade i två timmar, och till och med tidningarna var överens den här gången. Det enda låtarna som jag saknade var "Sunday Bloody Sunday" och "Numb". Nästa gång de kommer ska jag vara där.