Blur på Münchenbryggeriet, Stockholm 11 februari 1999.
När jag kom dit var jag full av förväntningar. Skulle de spela bra den här gången? Tänk om någon hade fått en förkylning? Jag hade väntat veckor på det här….
Jag hade hört dem spela live massor av gånger, på radio och så, men jag har alltid lyckats missa chanserna att få se dem live. Så det här var första gången. Kan ni haja!? Och det var väl värt pengarna. Jag tyckte det var skitbra! Jag tror att många tyckte att de spelade för många nya sånger och jag är väl tvungen att säga det samma. De spelade hela sitt nya album utom två låtar (Battle & Optigan 1), och extranumret inkluderade ”Beetlebum”, ”There’s no other way”, ”Popscene” och ”Song 2”. Efter ”Song 2” lämnade de scenen för denna gången. Förhoppningsvis kommer de tillbaka snart.
Jag hade det underbart, även om jag blev runtskuffad och knappt såg någonting under vissa stunder. En nackdel med att vara kort. Jag fick en rätt bra plats någonstans i mitten dock. Det här var första dagen ute i världen efter att varit sjuk och haft feber m.m. Folk sa åt mig att ta det lugnt. Yeah, right! Det tror de va. Det var värt att inte kunna snacka dagen efter bara för att få skrika med Damon och de andra i ”There’s no other way” vilket leder mig till det jag tänkte säga, det finns inget annat sätt att göra det på. Det här var rätt sött och jag skiter i om folk inte håller med. Så länge jag är glad och nöjd är det tillräckligt. Jag är nämligen överlycklig över att ha minnen av Damon spelandes gitarr och Graham sjungandes ”Coffee & TV”.
Och till alla er som inte sett dem live än, eller ens i den riktiga världen och inte bara på kort, så vill jag bara säga: de är minst lika snygga i verkligheten som på kort. T.o.m. snyggare!!!
one of those blur pages