Om att ligga till last och att göra rätt för sig.

av Carl G Lijunman 1971

Den indoktrinering som jag nämnt är så stark att en genomsnittssvensk ofta reagerar med våldsam aggressivitet mot individer som lämnat knogandet för att spela flöjt i ett träd eller sitta i en park och röka hasch. Varför upprör det genomsnittsmedborgaren så mycket att en annan individ efter fritt val finner det mer intressant att sitta i en park och umgås med goda vänner än att knoga? Varför upprör det inte medelsvensson lika mycket när han läser i sina veckotidningar om de rika som tillbringar sina dagar med att spela tennis, bada i Medelhavet eller gå på konstutställningar?

Jo, därför att indoktrineringen ingjutit hos honom en känsla av att de rika är en klass för sig, en grupp människor för vilka det är fullt tillåtet att sysselsätta sig som de vill. De ligger ju ingen till last. De fattiga däremot, den långhårige i parken eller på torget, honom får ju jag, medelsvensson, försörja. Medelsvensson är ett offer för en indoktrinering som ingen individ eller grupp i samhället medvetet har kontrollerat men som överklassen i samhället direkt har nytta av och understöder. Den pågår ständigt i nya alltmer raffinerade former.

I själva verket skulle kanske medelsvensson inse, ifall han började tänka självständigt, att det är han som försörjer de rika och det i mycket högre grad än han försörjer de fattiga. Det är de rika som konsumerar mest, som äter den bästa maten, som bor i flottaste villorna, som kör de dyrbaraste bilarna och klär sig mest exklusivt. Vem ligger de som producerar mest till last i termer av verkliga livsförnödenheter de rika sysslolösa eller den sysslolöse långhårige? Svaret är självklart och givet.

Det är också självklart varför genomsnittsmedborgarens aggressioner riktar sig mot den långhårige, fattige, sysslolöse. Han är indoktrinerad att tro att de flesta rika producerar något värdefullt som han visserligen inte förstår sig på men som han tror finns där. Samtidigt känner han ett tryck på sig själv, ett tryck ifrån hela samhället och djupt inifrån honom själv, att arbeta varje dag med samma kanske inte alls roande och intressanta syssla. Den sysslolöse långhårige väcker djupt inne honom den slumrande aggressivitet som skapats av det tryck som tvingar arbetaren att fortsätta sitt knog men aggressiviteten kan inte vändas mot det som skapat den, det omänskliga i industrisystemet. Den vänds mot det som utlöser den i stället.

Åter till Mrs. Q