...Apropå artikeln om Lydia Lunch i söndagens NST: är det inte dags att Lunch tar och skaffar sig ett liv? För att citera serietecknaren Johan Wanloo: "Lydia Lunch är USA:s svar på Lill-Marit Bugge." Och det stämmer ju. För faktum är ju att det Lunch, Richard Kern, Nick Zedd och det övriga transgressionfolket håller på med är skit. Just det. Skit. Det är ju inte ens lite kul. Jag pratade för några veckor sedan med en amerikansk regissör, som berättade att han ibland ser Kern och de andra ute på en del ställen i New York, och de jobbar så stenhårt på att vara de coolaste och hårdaste på stället, att det blir patetiskt. Visst, jag gillar skit, men det är skillnad på skit och skit. "Kultfilm" är spalten som sållar dyngan från skiten.
Kajsa Ingemarsson som ledde Grönska på P3 verkar vara en bizarr kvinna. Förvisso spelade hon bara skivor folk önskat, men när någon önskade ledmotivet till den italienska mondofilmen Sweden - heaven or hell kunde hon ha nöjt sig med att säga att Här kommer Ma-nah-ma-nah som Animal i Mupparna sjöng, men istället berättade hon om filmen från 1969. Och nu i fredags spelade hon musik från Jess Francos Vampyros Lesbos! Hon till och med berättade lite om Franco, och beskrev bilderna ur filmen på skivkonvolutet! Och detta i ett vanligt underhållningsprogram på P3. Ge tösen ett helt eget radioprogram där hon kan sitta och spela fräck musik!
Jag fick en knäpp förra veckan, och såg alla Fredagen den 13:e-filmerna i sträck. Alla nio. Det är inget jag rekommenderar någon att göra. Men efter att ha gjort det, kan man roa sig med att försöka hålla isär filmerna. I vilken del blev en kille mördad när han satt och bajsade på ett utedass? Man gör också vissa iakttagelser, som att de blir allt mindre blodiga från och med del fem, och att Jason i del tre och fyra ser exakt ut som Ronny Svensson.
Efter att ha plöjt igenom de här nio rullarna, och ett hundratal mord, kände jag att jag behövde rena min själ. Som bekant håller jag ju på att försöka bli kristen. Alltså smällde jag på den italienska nunnefilmen The Nuns of Saint Archangelo från 1973. Här har vi ett gäng oförskämt söta nunnor, som klär av sig, och har ångande sex med varandra, och med diverse karlar som klättrar in i klostret. Vissa av nunnorna straffar sig själva för detta genom att knäböja i krossat glas, men på slutet dyker det upp en inkvisitor, som stoppar in nunnorna i diverse tortyrmaskiner. So much for pathos. Det är hårt att vara kristen.
Jag har förstås spelat lite TV-spel igen. Dead or Alive (Egmont) är det bästa fightingspelet sedan Tekken 2. Och det är helt sanslöst. Man börjar med att ställa in om flickornas bröst ska hoppa eller inte. Självklart ska denna funktion vara på, för hej vad det gungar i trikåerna när de här atletiska brudarna sparkar skiten ur varandra i ett spel som rent allmänt är svinbra; snabbt, smidigt och har bra grafik.
För ett par månader sedan skrev jag om Film Factory, och nämnde deras film Galna krigshjältar (The crazy kids of the war) i förbifarten. Det här är en italiensk 60-talskomedi, med en kortvuxen, intesiv tjej som heter Rita Pavone i huvudrollen. Jag är ingen expert på italienska schlagers, men tydligen var Rita någon slags italiensk Siw Malmqvist. Filmen igenom brister hon ut i hysteriska sångnummer. Rita, Terence Hill, och ett par typer till är någon sorts motståndsgrupp under andra världskriget, och i hela filmen jagas de av osedvanligt korkade nazister. Under en biljakt kastar Rita kuddar från bilen ner på vägen. Istället för att bara köra över kuddarna, stannar tyskarna och flyttar på kuddarna! I en scen klär rita ut sig till tysk officer, och brister ut i en italiensk schlager, komplett med tidstypisk Kalle Anka-sång. Då marscherar en hel pluton tyska soldater ner i en swimmingpool (?!).
Galna krigshjältar är en helt fantastisk, omistlig film. Jag berättade om filmen för en kompis på telefon, varpå han frågade om den där Rita inte är en liten, jobbig typ. Om så var fallet, skulle det även finnas en western med henne.
Några dagar efter telefonsamtalet, står jag inne på AG:s Favör. Och vad hittar jag där, om inte...I vildaste västern (Storsmockan i vilda västern på bio, och The crazy westerners på engelska), utgiven av Atlantic Film. Här är Rita Pavone Little Rita, som av någon anledning ska samla ihop allt guld i hela västern för att spränga det i luften (?). De som har det sista av guldet är Ringo och Django, kända spaghettiwesternhjältar. Rita letar upp de två, och tar kål på dem. På slutet får hon ihop det med Terence Hill. Och hela tiden brister folk ut i schlagers. De dansande indianerna är inte att leka med, och de galna mexikanerna är inte dumma de heller. En höjdarfilm. Tyvärr gick min kassett sönder när jag spolade tillbaks filmen.
Tillbaka till INNEHÅLL
Udo Exclusive
Länkar
Rita Pavone i våra hjärtan
Varför inte e-posta Udo? Tryck på adressen nedan!
© 1997 piddea@netscape.net
Get your own Free Home Page