Läste i bladet att Per Dunsö ska spela in skivor som ska delas ut till gravida kvinnor i åttonde månaden. Låter inte alltför långsökt. Solstollarna har ju alltid spelat nån sorts ovanligt simpel version av dagispop, så visst känns det självklart, att enda sättet för dem att uvecklas, är att göra musik för foster.
I förra spalten hade jag som bekant en tävling om vilken världens bästa filmreplik är. Inte helt oväntat kom rätt svar från Berti Tornehave, f n franska rivieran. Världens bästa filmreplik fäller Jan Olof Rydquist i Arne Mattssons Smutsiga fingrar från 1972. Repliken lyder som följer:
"Men du. Jag blev sedd. Måste ur landet. Behöver...femtio tusen. Minst."
Berti vinner första pris, vilket är en njurformad swimmingpool, komplett med solstol, vit kostym, drink, och en asiatisk kvinna, som, iförd högt skuren baddräkt, kommer gående med en telefon på en silverbricka. Släng dig i väggen, Loket!
Härom veckan satt jag och en kamrat hemma hos en tredje, icke närvarande kamrat, och jobbade med en viss filmfestival. Vi beslutade oss för att ta en paus, och se på film. Vi kastade oss över backen med laserskivor, och fastnade för något som hette Tokyo Decadence. Omslaget pryds av en asiatisk tjej i sexiga underkläder, som, sedd bakifrån, tittar ut över Tokyo by night genom ett fönster.
Sagt och gjort. Vi försåg oss med ett paket Digestives (Det var det enda ätbara vi kunde hitta i lägenheten) och varsin pilsner (Dricka hittade vi i mängder), och körde igång filmen.
Ja jävlar! Jag säger då det. Sånt här kan bara göras i Japan. I en prolog får vi se en kille som spänt fast en prostituerad tjej i en specialutrustad stol. Killen ger tjejen en spruta med knark. Därefter följer förtexterna, och det hela verkar väldigt arty-farty.
Filmen handlar om en ung, lyxprostituerad tjej (Dock inte hon i prologen), och hennes vardag. Någon egentlig handling finns inte. Hon besöker konstiga kunder, varvat med scener där hon inte gör något speciellt.
Åtminstone två av kundbesöken är riktiga höjdare. Vid ett tillfälle ska vår huvudperson hjälpa ett dominant fnask att ta hand om en lönnfet, skallig snubbe, iförd peruk. Snubben kryper omkring på golvet, och börjar skrika hysteriskt när han tappar peruken. Som straff trycker flickorna ner hans ansikte i en skål urin.
Vid det här laget turades jag och min kamrat om att gå och hämta mer pilsner. I den andra, riktiga höjdarscenen, sitter en naken kille på en stol, tjattrar på i falsett, skrattar glatt, och skriker "Jag är grodan Kermit! Jag är grodan Kermit!".
Plötsligt kräver han att vår lilla huvudperson och hennes kollega ska strypa honom. De gör som han vill, och när han dör, kissar han i en kondom (?). Flickorna blir rädda, och tänker smyga därifrån. Då vaknar plötsligt killen till liv igen, och börjar skratta glatt.
När det återstår cirka en halvtimme av filmen, blir det riktigt konstigt. Tjejen, som inte knarkat tidigare, tar någon sorts knark, och blir tokig i sitt huvud. Hon vacklar omkring på stan, på väg till en kund. Hon hittar kundens hus, men kommer inte in. Då tar hon istället en stege, och försöker klättra in genom ett fönster. Hon ramlar ner. Då kommer en massa poliser för att sätta dit mannen i huset.
Tjejen lämnar platsen, och går till en park. En tant ställer sig på en parkbänk, och börjar sjunga opera. En skötare från ett mentalsjukhus kommer och hämtar tanten. Då dyker det upp ett gäng mimartister. De utför några skumma pantomimer.
Därefter slutar filmen. Jag och min kamrat upptäcker att ölbacken börjar sjunga på sista versen.
Only in Japan. Only in Japan.
© 1998 Pidde Andersson
Get your own Free Home Page