Har ni varit iväg och sett "Goldeneye" än? Då antar jag att ni också anser att Famke Janssen inte bara är den bästa kvinnliga Bondskurken någonsin - hon är antagligen den absolut bästa filmskurken alla kategorier sedan filmen skapades för hundra år sedan! På premiären i Malmö kom det fram en kvinna till mig och frågade om jag är Sylvia Möllers svåger. Vem fan är Sylvia Möller?
Häromdagen diskuterade jag James Bond med Berti Tornehave, playboy. Självklart kom vi på vad nästa Bond-film ska handla om: Hong Kong 1997. Bond åker dit, och samarbetar med en tuffing från Hong Kongs säkerhetstjänst, spelad av Chow Yun Fat. Skurken ska spelas av Ernst-Hugo Järegård, sminkad till asiat. Som den kvinnliga skurken ser vi Brigitte Lahaie. Ledmotivet ska framföras av Kiss. Visst vore väl det något? Filmen kan ju för övrigt heta Roundeye.
Så har det varit Lucia. Så fint. Men rätta mig om jag har fel, men är inte stjärngossar något av det fånigaste i det svenska kulturlivet? Lite småbögigt, sådär. Jag hade föredragit ett gäng indianhövdingar i stället. Cool.
Nu blir det söta tärnor i form av Gio Petré och Marie Liljedahl. Under 60-talet började som säkert är bekant Arne Mattson få oerhörda problem med sin karriär. Detta ledde till att han på 70-talet gjorde ett gäng riktigt bizarra och balla filmer, vilka jag självklart föredrar framför de av hans filmer som anses "bra".
Mattsons, enligt mig och två till, absolut bästa film, är Smutsiga fingrar från 1972, vilken jag nämnt i förbigående tidigare. Det är den i vilken kulthjälten Jan-Olof Rydquist säger "Men du... Jag blev sedd..." osv. Men året innan kom Mattsons näst bästa film, the wild & wacky Anne & Eve - de erotiska. Ho ho ho! Titeln säger allt.
I den här filmen gör Mattson, enligt en intervju, upp med de svenska filmkritikerna, vilka Mattson inte hade mycket till övers för. Det är möjligt att det stämmer. Jag vet inte. Jag fattade inte mycket. Men vem bryr sig? Jag tror inte att herr regissören själv hade någon större koll på sin film.
Filmen börjar exemplariskt: filmregissören Amos Mathews, spelad av Folke Sundquist, står i ett rum och ser förvirrad ut. Plötsligt sticker det fram en pistol bakom ett draperi, och skjuter Amos. Fram kommer filmkritikern Anne (Petré). Förtexterna följer.
Resten av filmen utspelar sig på filmfestivalen i Cannes, där Amos senaste film Kejsarens nya kläder visas. Det är nu det börjar bli riktigt förvirrat. Ty, Anne och hennes kompis Eve går mest omkring och är nakna, eller har sex med konstiga typer, och ibland blir folk dödade. Den enastående Heinz Hopf dyker upp, har sex med en mystisk kvinna, som därefter dödar honom.
I filmens bästa scen blir våra huvudpersoner hembjudna till en grevinna, eller vad hon nu var, som bor i ett slott. En dvärg i smoking kommer vankande, sätter sig vid ett piano, och börjar spela. Då dyker det upp en massa nakna bimbos, som börjar olja in varandra och gosa. Plötsligt klappar grevinnan i händerna, och dvärgen slutar spela. Han suckar uppgivet, och beger sig in i orgien. Hm, vad har detta med kritik mot filmkritiker att göra?
Mitt i filmen blir det sång och dans. På en fest går en dubbad jugoslaviska omkring och mimar till en låt. Väldigt konstigt.
Hur det hela slutar? Ingen aning. Filmen är extremt sällsynt, och jag har fått filmen via ett litet amerikanskt bolag, som specialiserat sig på att ge ut udda b-filmer. När det gäller Anne & Eve hade de inte lyckats få tag på sista akten, men de släppte filmen ändå!
Nåja. Filmen är på något sätt väldigt arty. Förresten - Mattson dog ju för inte så länge sedan, och på sina sista filmer samarbetade han med allas vår Mats Helge Olsson!!!
Ja, just det - god jävla jul på er.
FOTNOT: Dec 1998. Nu har jag sett hela filmen, den är släppt av Something Weird Video. Men det var ingen större skillnad...
© 1998 Pidde Andersson
Get your own Free Home Page