1996. Wow, liksom. Vi närmar oss framtiden (1999). Dessutom börjar det bli bråttom med att åka till Hong Kong, vilket man ju bör göra innan 1997.
Vi börjar det nya året med att stillsamt smutta på en cocktail, och hålla en tyst minut för den ultimate playboyen, som gick till den stora rivieran i himlen på juldagen. Frid över hans minne.
...Hm, jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över den sanslöst bra kritik Seven fick vid den svenska premiären. Högsta betyg nästan överallt. Jag och mina polare var bara sådär lagom imponerade. Det kan i och för sig bero på att vi dels har sett nästan allt i genren, och således har massor att jämföra med, och dels på att vi är något alldeles oerhört härdade.
Nu går vi långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till väldigt tidigt 70-tal. När min bästa kompis hade barnkalas, brukade hans skäggige far visa en super-8-film för oss, som han kallade "sajöns ficksjönn". Filmen, som saknade ljud, handlade om dockor som for omkring i spejsade farkoster och förhindrade olyckor. Vad det var för någonting hade jag ingen aning om, men filmen gjorde stort intryck på mig, och jag har kvar några teckningar och serier jag ritade, inspirerade av dockorna.
Ungefär samtidigt gick Månbas Alpha (som heter Space: 1999 i original) på TV, mitt dåvarande favoritprogram. Knappast anade jag sambandet mellan Alpha och dockfilmen. Det dröjde ända tills för några år sedan, då det kom nån discolåt som hette "Thunderbirds are go!", som ett och annat gick upp för mig. I videon till låten förekom just de där dockorna. Jahaaa...
Gerry Anderson heter en man som är en legend inom engelsk TV. Från början ville han syssla med "riktig" spelfilm, men för att komma igång började han göra dockfilmer för TV. I början av 60-talet skapade han, tillsammans med sin bättre hälft Sylvia, TV-serien Stingray, som handlar om en atomdriven ubåt på uppdrag, en serie som faktiskt gick på svensk TV på 60-talet.
Därefter var det dags för - just det - Thunderbirds, dockorna jag såg på super-8, och som de senaste åren gått att avnjuta på TV4, tyvärr i dubbat skick. Thunderbirds blev en stor succé (titta bara på Mr. Beans lakan!), och handlar om en hemlig specialstyrka ledd av pappa Tracy och hans söner. I varsin snitsig flygfarkost far de omkring och uträttar hjältedåd när katastrofer hotar - hela tiden till pampig musik. Med andra ord; råkult.
Efter Thunderbirds ville Gerry bli seriös, och kom med den docklösa sf-serien UFO, som dock floppade. Men, i början av 70-talet gjorde han comeback med TV-serien som präglat mitt liv - Månbas Alpha. Här har vi Commander Koenig (Martin "Bela Lugosi" Landau) och hans månbaspersonal (samtliga iklädda mysdräkter) omkringsvischande på månen, som kastats ur sin omloppsbana.
Serien var väldigt påkostad, och rymdskeppen, The Eagle Transporters, var mycket snygga. Jag har kompisar som har kvar sina Eagle-leksaker, vilka vi självklart leker med ibland. Såhär mer än tjugo år senare känns Månbas Alpha lite trist, men ledmotivet är fantastisk, och vad går väl upp mot nostalgi?
1994 var det dags igen. Gerry Andersson kom med en ny TV-serie, vilken varit hans drömprojekt under flera år: den nyligen TV4-visade Space Precinct. Gerry själv beskriver den som Spanarna på Hill Street i rymden, vilket väl inte stämmer helt. Problemet med serien, som är den dyraste som någonsin producerats i England, är att den är något för ojämn, och ibland lite för familjetillvänd. Själv såg jag förstås alla avsnitt, och efter ett tag började jag gilla rymdpoliserna en hel del.
Mitt ibland de barnvänliga avsnitten kunde det dyka upp rätt tuffa episoder om massmördare och annat. I England fick varje avsnitt censureras för att kunna visas på barnvänlig tid! Ett flertal episoder har regisserats av gamle James Bond-regissören John Glen, och specialeffekterna i Space Precinct är ofta strålande. Bästa specialeffekten är officer Jane Castle spelad av (enligt uppgift danskan) Simone Bendix.
Det som främst utmärker en TV-serie av Gerry Andersson, är gigantiska explosioner. BOOM!
© 1998 Pidde Andersson
Get your own Free Home Page