Nu jävlar, brothers! Dags att plocka fram- och plugga in den grövsta whacka-whacka-gitarren från 70-talet! Dags att frisera den snyggaste afrofrillan av bästa mikrofontyp! Dags att ikläda sig ordentligt utsvängda brallor, rosa hatt, och spatserkäpp med silverspets! Idag handlar det nämligen om två av de tyngsta och ballaste blaxploitationrullar som gjorts - kanske till och med de två tyngsta och ballaste filmer jag någonsin tagit upp i den här spalten.
Hedersgäst på förra årets Fantastisk Film Festival i Lund var en lugn och tystlåten herre vid namn Jack Hill. Herr Hill var verksam som regissör och manusförfattare i USA under främst 60- och 70-talet, och snickrade ihop filmer som Spider Baby och Switchblade Sisters, vilka båda visades i Lund.
I en brittisk dokumentär om Quentin Tarantino håller The Master of Cool upp affischen till Hills Women in Prison-drama The Big Bird Cage, och säger: "See this poster? The movie actually lives up to it!"
Nu är förstås Hill mest känd för två andra filmer, hans mästerverk... Coffy (1973) och Foxy Brown (1974), båda med Pam Grier i huvudrollen. Wow, liksom. Det här är filmer som lever upp till sina rykten, och som bör ha setts av alla som vill kunna uttala sig om film rent allmänt.
Coffy, som börjar med ett astungt ledmotiv med texten "Coffy is the color...of your skin", handlar om svarta sjuksköterskan Coffy (Grier), som är ute på hämnarstråt, och tar livet av gangstrar, hallickar, och främst knarklangare (hennes syster, eller om det nu var bror, hade visst blivit knarkare - eller var detta handlingen i Foxy Brown?). Filmen består därför till 95% av en massa coola negrer som går omkring och säger coola saker, samt extremt grovt våld, och mer eller mindre motiverade nakenscener. I en scen slåss massor med brudar med Grier på en fest, och Grier river kläderna av sina motståndare. Snacka om catfight!
Alldeles i början plockar Grier upp en svart gangster, och förför honom. Just som han tagit av sig byxorna, plockar Grier fram ett avsågat hagelgevär (var hade hon det nånstans?), väser "You drugpushin' muthafucker", och blåser skallen av skurken i närbild - Dawn of the Dead-style.
Foxy Brown börjar med världens bästa förtexter, i vilka Grier, mot mycket färgglada bakgrunder, dansar till en låt med texten "Hey, hey, Foxy!". Har man sett förtexterna, har man sett filmen, de resterande 85 minuterna är liksom bara bonus.
Filmen hamnar om Foxy Brown (Grier), som är ute på hämnarstråt, och tar livet av gangstrar, hallickar, och främst knarklangare (hennes pojkvän, en polis, har dödats av skurkar - eller var detta handlingen i Coffy?). I rollen som en fånig smågangster ser vi Antonio Vargas, ni vet, den där fule, magre snubben, som spelade Huggy Bear i Starsky & Hutch på 70-talet. I en scen provoceras Grier av en hårdsubba som säger "I got a black belt in karate!", varpå Grier slår en barpall i nöten på hårdsubban - "And I got a black belt in bar stools!"
Vid ett tillfälle råkar Grier bli tillfångatagen av skurkarna, som kedjar fast henne vid en säng, och förnedrar henne. När hon rymmer, passar hon på att hämnas, genom att hälla bensin över den ene skurken, och elda upp honom. Soundtracket väser: "Superbad!"
Filmen slutar med att Grier kör omkring i ett propellerplan på marken, och karvar upp alla bovarna med propellern. Friska tag.
Inte helt oväntat fick filmerna problem i Sverige. Först totalförbjöds bägge, men senare hade de premiär i mycket hårt censurerat skick - Coffy blev så jävla kort att man fick fylla ut speltiden med Helan & Halvan-filmer!!! På 80-talet kom de på video från Walthers, och har du tur kan du kanske hitta dem.
Härnäst: Kultfilm av Pidde Andersson utgår tillfälligt, och ersätts av Läslustan av Gunnar Arvidssons okände bror, Bongo Arvidsson, som tar upp lesbiska vampyrromaner.
© 1998 Pidde Andersson
Get your own Free Home Page