Ni känner till scenen. Alabama uppsöker Clarence, som sitter på en biograf och ser en Sonny Chiba triple feature; The Streetfighter, Re-turn of the Streetfighter, och Sister Streetfighter. Alabama frågar om Sonny Chiba är en good guy, och får till svar "He's basically a bad motherfucker who gets paid to fuck people up."
Japanen Sonny Chiba, som idag närmar sig de sextio, stod på toppen av sin karriär när han i mitten av 70-talet spelade huvudrollen i Streetfighter-filmerna; en serie filmer så ultravåldsamma, att de cen-surklipptes hårt även i USA. Nej, jag har ännu inte sett filmerna, men nu har de släppts på video i USA i intakt skick, så jag lär väl åter-komma när jag tagit del av dem.
Däremot var jag för några veckor sedan inne i en videobutik och rotade bland en massa gamla filmer. Jag lämnade butiken med två fantastiska filmer under armen.
Den jag såg först, heter Ninja Warrior (åtminstone heter den så i Sverige), är från tidigt 80-tal (tror jag, copyrightår saknas), och har i huvudrollen Henry Sanada, medan skurken spelas av...javisst, Sonny Chiba, förstås, och han har även koreograferat fajtingscenerna.
Filmen, som utspelar sig i Japan under feodaltiden, handlar om en liten pojke, som bevittnar mordet på sin familj - eller var det hela byn? Äh, det är inte så noga. Hur som helst, pojken växer upp till Sanada, och återvänder för att hämnas på Chiba och hans ninja-anh-ang. Sanada träffar en gammal vis gubbe med långt vitt skägg, och som heter något i stil med Hakamosi. Hakamosi är en rackare på martial arts, och lär upp Sanada, innan Sanada dödar Hakamosi un-der ett åskväder (?). Sanada letar upp och avlivar Chiba på slutet.
Det som gör Ninja Warrior så fantastisk, är inte handlingen, eller stridsscenerna, eller ens den knasiga dubbningen. Det fantastiska är musiken. Som en munter polare uttryckte det: "Fan, det låter som om det är Bosses Basskola som övar." Det spelar ingen roll hur mycket de slåss i filmen, eller hur dramatiskt det är - hela sitter den där Bosse och spelar käcka discolåtar på sin bas, ibland avbruten av en glad saxofon. Effekten blir helt enorm. Filmens ledmotiv låter som Grek-lands bidrag till melodifestivalen.
Förresten - den lilla söta, karatekickande japanskan i rosa siden-dräkt, som fnissar generat när hon under ett slagsmål råkar spräcka sin byxbak, måste också nämnas. Two thumps up!
Efter att ha sett filmen tyckte jag förstås att den var världens bästa film - men då hade jag inte sett den andra filmen jag hade hyrt: Bruce is Loose, en Hongkongrulle från 70-talet. OJ!
Som ni vet, dök det efter Bruce Lees död upp en massa andra kampsportstjärnor, som försökte vinna framgång på att kalla sig vid namn snarlikna Bruce Lee; vi har Bruce Le, Bruce Li, och så vidare - ett favoritnamn är Bluce Ree.
Hjälten i Bruce is Loose spelas av Lee Bruce. Fast det är möjligt att det är han som spelar skurken. Vad vet jag. Jag begriper inte mycket av den här filmen. Här har vi en hjälte som är någon sorts sheriff som rider omkring i det medeltida Kina för att sätta dit den on-de sonen till vem det nu var. Det mest fantastiska med de här filmerna är att man aldrig minns vad de handlar om. Å andra sidan spelar det ingen roll.
Filmen är full av scener där hjälte och skurk står öga mot öga, viftar med armar och ben, och utbrister: "HA-HAA! The phoenix-claw!" Ibland gör de gigantiska baklängeshopp upp på bergstoppar. Schyss-ta benmuskler, alltså. Även i den här filmen dyker det upp en Haka-mosa-typ med långt, vitt skägg. Den här gången är han illasinnad, slåss med någon sorts ormteknik, och är som alla andra en jävel på att hoppa långt.
Vi får också bevittna filmhistoriens sämsta halshuggning. Det då-ligt gjorda huvudet far iväg som en champagnekork (Plopp!), och hal-sen går inte ens av på det ställe där svärdet träffar, utan en decimeter längre ner!
Musiken framförs av några glada kineser med varsitt grytlock.
© 1998 Pidde Anderson
Get your own Free Home Page