Som så ofta är fallet, har jag någonting oerhört viktigt att dela med mig av, innan jag kommer till krönikans egentliga ämne. Jag har nämligen sett ännu en film, i vilken allas vår skräpfilmshjälte Tim Kincaid har varit inblandad! The Young Nurses, heter den, och är en Corman-produktion från 1973 - herr Kincaid var production de-signer på filmen.
Hå hå, ja ja, det här är en sjukhusfilm som heter duga. Tänk om alla sjukhus-TV-serier var så här, då hade jag suttit som klistrad framför TV:n. Filmen är ungefär som tre avsnitt av en TV-serie, med olika handlingar, berättade lite omblandat, sådär. Men vad som skil-jer filmen från alla TV-serier, är de totalt sanslösa, omotiverade na-kenscenerna filmen är full av. De kastar kläderna hela tiden! Helt fantastiskt! Och gamle goe Dick Miller är med som polis i ungefär en minut.
Nåja, så långt Kincaid. Låt oss komma till saken; den utlovade Country & Western-splatter-women in prison-galen läkare-filmen. Så här är det. För en tid sedan fick jag tag på en gammal hyrfilm från Hem Video, betitlad Mardrömmen. Någon originaltitel stod inte ut-satt (Mardrömmen är ju annars den svenska titeln på Clintans Play Misty for me), så jag körde in kassetten i videon, och vad kan jag läsa i förtexterna, om inte Human Experiments!
Den här filmen, från 1980, har jag sett trailers för på holländska hyrfilmer (tänk er en manlig domedagsröst som konstant hojtar "Human...experiments" under trailerns gång), och den verkade för-stås klart lovande, i synnerhet som rollistan innehåller Geoffrey Lewis (skurk i flera Clintan-filmer, numera mest känd för att vara Ju-liette "Puckot" Lewis' far), Aldo Ray, och Ellen Travolta - Johns fula syster!
Filmen handlar om en blond tjej - nej, inte Travolta - som åker ensam omkring i USA som country & western-sångerska. I en liten bondhåla kommer hon i bråk med sheriffen, och flyr därifrån. När hon strax därpå kliver in i ett hus, vars dörr var öppen, för att låna en telefon, visar det sig att huset är fullt av lik. I ett av rummen sitter en liten pojke, som mördat sin familj. Tjejen lyckas skjuta ner pojken (som överlever), men tjejen åker dit för att ha slaktat familjen - själv-klart tror ingen på hennes historia.
Tjejen placeras förstås i ett kvinnofängelse, där Geoffrey Lewis är läkare, och Travolta en av fångarna. Lewis är en festlig figur, som håller på med minst sagt ovanliga experiment. I källaren håller han ett fåtal kvinnor inspärrade, och behandlar dem som småflickor. Snart börjar de förstås också bete sig som småflickor. Ibland tar Lewis hem flickorna till sig, och bjuder på potatismos.
"Smaka på potatismoset! Jag har gjort det av riktiga potatisar. Jag gillar inte pulvermos. Smaka på det!" Snacka om galen läkare. Släng dig i väggen, Ilsa!
Mot slutet av filmen dyker det upp ett maxat negerrockband som ska spela för fångarna. Under konserten tänker hjältinnan och Tra-volta fly. De lyckas - nästan. Vår sjungande hjältinna placeras i källa-ren, och åker hem till Lewis för att äta potatismos.
Till slut erkänner pojken att han är mördaren, och tjejen ska släppas fri. Lewis blir vred, och försöker få tjejen att skjuta fängelse-direktören. Istället skjuter hon sönder några krukor. Hon släpps fri, och beger sig ut på country & western-turné igen. Slut.
Det bästa med den här filmen, är att den är oerhört kort, cirka 75 minuter. Annars är den väl ingen höjdare. Självklart måste man se den ändå.
© 1998 Pidde Andersson
Get your own Free Home Page