Ibland har man så fel. Här går man omkring och tror att de tre mest psykotroniska svenska filmerna är Tre skojiga skojare, Drra på och Åsa-Nisse i rekordform, och så hittar man en film som slår dessa tre med bred marginal. Visst, de tre nämnda filmerna är oerhört psy-kotroniska, men de är absolut ingenting jämfört med...
...Sound of näverlur! Du läste rätt. Jag trodde knappt mina ögon när jag såg filmen. Har den här verkligen gjorts? Har den verk-ligen gått på bio i Sverige? Gick folk och såg den?
Filmen regisserades 1971 av Torbjörn Lindquist, en dalmas som mest gjort sig känd som filmfotograf till odödliga klassiker som Fä-bodjäntan - han var även fotograf på gymnastikfilmen Veckända i Stockholm, med manus, regi och huvudroll av poeten Anne-Marie Berglund! I huvudrollerna har Sound of näverlur Sten Ardenstam och Eva Rydberg, som inte fick betalt för sina insatser. Filmen kos-tade 300. 000 kronor att göra, och det var meningen att Sten och Eva skulle få betalt i efterhand - vilket de inte fick.
Vad filmen, som är baserad på diktsamlingen Dalarapsodi (!) handlar om är lite luddigt. Jag fick ta hjälp av Svensk filmografi del 7 för att tyda handlingen, vilken inte framgår tydligt nog i själva filmen. Det hela börjar med att Ardenstam sitter på en färja på väg till Sveri-ge - hans namn, Sten Ardenstam, dyker upp två gånger i förtexterna som rullar samtidigt. De första minuterna av filmen är i svartvitt, och vi får även se dokumentära bilder från Dalarna; när en snubbe springer längs en gata, kan man plötsligt läsa "En glad lax" över bil-den.
Ardenstam spelar astronauten Stone Arden, som blivit utnämnd till årets svenskamerikan, och därför ska besöka Dalarna. I den lilla byn där Stone ska bo, planerar man för ankomsten (Nu är filmen plötsligt i sepiatoner). Man bestämmer sig även för att plocka den ri-ke Stone på pengar, eller hur det nu var. Stone gör entré iförd gi-gantisk rymddräkt (och filmen övergår till färg), och tilldelas en dal-kulla, som ska vara hans personliga guide och assistent. Kullan ("Kalla mig Kulla") spelas av Rydberg, och herregud - jag pratar bätt-re dalmål än hon! Rydberg spelar även en Stockholmsböna som jag inte riktigt vet vad hon har för funktion, men hon springer omkring på stranden, och jagas i en skog i en uppspeedad sekvens.
På kvällen är det fest på en krog. Rydbergs dalkulla strippar på ett bord. Stone Arden delar ut pengar till flickorna, och snart är han pank! Han kan inte ens betala sitt hotellrum, och måste därför fly. In-nan han flyr, ligger han i sin säng och framställer avancerade an-siktsuttryck, medan en raffig dalkulla kommer in med frukost. Sedan flyr han.
Eftersom hans rymddräkt är alltför i ögonfallande, klär han ut sig till Gustaf Vasa, och far iväg. Under jakten råkar han ut för en del episoder som även återfinns i legenderna om Vasa; han gömmer sig i ett hölass, och får en dask i ändan med en brödspade. I en scen fi-gurerar ett folkdanslag som framför en "slagsmålsdans" - tyvärr har dansen av någon anledning hamnat aningen utanför bild! När Stone Arden åker skidor, blir han bjuden på blåbärsoppa.
Till slut får Stone tag på en snöskoter, och ger sig iväg, medan han ropar "Ni har näverlurat mig!" till dalkullorna. Skyltarna med ef-tertexterna ramlar emellanåt ner från väggen de är uppsatta på.
Du tycker kanske att det här handlingsreferatet är lite luddigt, men...jag har gjort mitt bästa. Filmen, som varar knappt en timme, är bland det konstigaste och mest fantastiska jag någonsin sett, och tydligen gick den rätt bra på biograferna i Dalarna!
© 1998 Pidde Andersson
Get your own Free Home Page