På det här utrymmet skulle jag kunna skriva om Joe Sarnos Swedish wildcats, i vilken John Harryson går på bordell. Jag skulle även kunna skriva om Pete Walkers The 3 Dimensions of Greta, i vilken en naken Leena Skoog svingar sig i en trapets, filmat i 3D. Men den som vill läsa om detta sket sig allt på tummen. Jag har ju lovat att vara barntillåten idag. Därför blir det denna gång "raffel av den NYA sorten".
I min videokrönika härförleden, skrev jag om min brist på intresse för TV-serier. Vad händer strax efter att krönikan publicerats? Jag upptäcker att jag sitter bänkad och tittar på ett flertal serier. TV 4 kör ju både världens bästa TV-serie alla kategorier, Snobbar som job-bar (vilken jag förstås ser på, trots att jag har alla avsnitten inspela-de), och världens näst bästa serie, Den osynlige mannen. Pestens tid visade sig vara riktigt bra, Den långa färden är inte alls så kass som väntat, och Timetrax är lagom tramsig för att passa mig. Där-emot borde Död vid 21 heta Se serien innan du fyller 21. Med så här många bra serier saknar jag väl bara Helgonet och fler avsnitt av The Avengers, som inte tidigare visats.
...Men framför allt är det en serie jag gärna vill se. Jag satt nämligen nyligen och såg en film från 1965 vid namn To trap a spy, med svensk titel Spioncentral W.A.S.P., en "toppthriller med riv och fart" och "spänningen slöt sig som en rännsnara om halsen". Det här är nämligen inte vilken agentfilm som helst, det här, utan pilotavsnittet till Mannen från U.N.C.L.E., som även släpptes som biofilm.
Jag har aldrig sett Mannen från U.N.C.L.E. tidigare, mest beroende på att serien, som producerades i 104 episoder mellan 1964 och 1968, visades på svensk TV 1966-67, och det var liksom innan min tid som TV-tittare. Serien har heller inte gått i repris, även om en "reunion-TV-film" från 1983 släpptes på video här.
I den här filmen presenteras agenthjälten Napoleon Solo (Robert Vaughn, "snygg tuffing") och hans ryske kollega Ilya Kuryakin, som spelas av en ung David McCallum - javisst, den osynlige mannen, och han ser väldigt skojig ut som Ilya. Solo, som förstås är oerhört manlig på alla sätt och vis, och som alltid bär kostym, introduceras på ett passande manligt sätt:
Skurkar har tagit sig in i agentorganisationen U.N.C.L.E.s un-derjordiska högkvarter, och springer skjutande omkring i stålklädda korridorer. Plötsligt ser vi siluetten av Solo stånde mitt i en korridor. En skurk skjuter på Solo, men sprickblommor slår upp i luften framför honom. Aha! Han står alltså bakom skottsäkert glas! Iskallt går Solo ut till skurkarna, och dödar dem, innan det är dags för en drink och cigg.
Vid ett annat tillfälle lämnar en smokingklädd Solo ett cocktailparty, och sätter sig i sin bil. Han sniffar i luften, och börjar stillsamt le. Så drar han fram sin pistol, och i pistolhanden håller han även ett cigarrettpaket. Solo riktar leende pistolen och en utdragen cigg mot baksätet, där en ung, vacker, kvinnlig skurk ligger gömd.
- Godkväll. Mitt namn är Napoleon Solo. Jag antar att med filter duger?
Vad filmen handlar om saknar betydelse. Karaktärsskådespelaren Fritz Weaver spelar skurken Vulcan, som basar för den räliga skurkorganisationen W.A.S.P., och han tänker göra något hemskt med atomreaktorer och en maskin med många spakar. Solo rycker in, och tar hjälp av en hemmafru. Det blir lite förvirrat, men Solo tas till fånga, flyr, och filmen slutar med en explosion.
Musiken har komponerats av Jerry Goldsmith, och när det är spännande, är det bongos på soundtracket.
Förövrigt lyckades man snida till åtta U.N.C.L.E.-filmer för bio av ihopklippta TV-avsnitt. Mannen från U.N.C.L.E. är kanske inte lika bra och elegant som The Avengers, men jag tycker gott att TV kan köra serien i repris.
Get your own Free Home Page