"Här är en gammal konstig westernfilm," sa min gode vän på det stora videobolaget. "Jag skickar den till dig."
Filmen i fråga heter Gone with the West, är i regi av Bernard Girard, och gjordes alldeles i början av 70-talet. På video i Sverige kom den 1985, och på baksidan kan man läsa:
"Aldrig har de vilda slagsmålen, de brutala morden, saloonernas prostitution och våldtäkterna skildrats så osminkat som i denna annorlunda westernfilm. Inte heller har 'the tin star' - sheriffstjärnan - betytt så lite, som när Kid Dandy drar sina revolvrar. Gone with the West går inte att placera i det vanliga westernfacket. Med sin ocensurerade realism går den utanpå det mesta som visats från 1800-talets laglösa Amerika."
Jojo. Nu tror man förstås att det rör sig om en rå och skitig western, som det ju var populärt att göra för 25 år sedan, Soldier Blue, The Hunting Party, osv. Därför blev jag förvånad när det istället visade sig vara en parodi på tidens westerns!
...Å andra sidan, det är inte en parodi i stil med Mel Brooks' eller Zucker, Zucker & Abrahams filmer. Filmen är bitvis nästan en straight western.
Det hela börjar med en konstig jazzpop-westernlåt, och vi befin-ner oss i ett fängelse, där nakna män piskas, och där det går hemskt till. Den oskyldigt dömde James Caan släpps ut ur finkan, och nu ska han ge igen på de som satt dit honom.
I nästa scen, som utspelar sig i en hård stad, ser vi en tuppfäktning, fula människor, och en mexikanska, Stephanie Powers, som våldtas. De illasinnade i staden leds av Aldo Ray, som mest går omkring i rökrock och vänslas med fala damer. Sheriffen Kid Dandy, Sammy Davis, Jr., är även han illasinnad, spelar biljard och skjuter folk. I staden finns även Michael Conrad från Spanarna på Hill Street, som är snäll, och Robert Walker, Jr.
Tydligen är Caan sne på alla i hela stan, för han vill utplåna allt och alla. Powers är också förgrymmad, och bråkar med Caan, men hjälper honom sedan. Folk skjuts, hängs, och knivskärs till höger och vänster, hela tiden till konstig jazzpop, och det hela är väldigt märkligt. Powers försöker rulla ner en stor stenbumling på stan, som ligger i en dal, men misslyckas.
Caan får stryk, och ligger illa till, men han lyckas skjuta Davis, Jr. och de andra bovarna. Som lök på laxen har han placerat ut dynamit över hela stan, och i slutscenen utplånas hela jävla stan!
Powers kastar sig om Caans hals, kysser honom, och säger: "Nu har du dödat alla utom kameramannen." Caan och Powers tittar rakt in i kameran, och Caan skjuter kameramannen! Bilden vinglar till, och dråsar i marken. Slut.
Jaha, och det här var alltså en brutal och osminkad western... Vad som är extra märkligt, är att filmen, som ser ut som en billig B-film, är befolkad av välkända skådespelare. Visserligen hade Aldo Rays stjärna redan då dalat betänkligt. I början av sin karriär kunde han ju beskådas i bl a Rita Hayworth-filmer, men under 70- och 80-talen (han dog för några år sedan) var han fast i usla B-snurror. Hans konstigaste rollval, vilket förstås gör honom till en stor hjälte, gjorde han 1978 i filmen Sweet Savage - en porrwestern! Tack och lov slipper man se gamle Aldo i aktion i sänghalmen (men i en scen är det bra nära...). Kuriosa: Cameron Mitchell, uncle Buck i High Chapparall, har även han medverkat (i påklätt tillstånd) i en porrfilm, Dixie Ray, som även finns i en porrlös version under titeln It's called murder, baby. Bara så ni vet, uncle Buck-fans.
Get your own Free Home Page