Visst blir man trött. Visst är människor korkade.
Ni som följt den här spalten sedan starten i april 93, har säkert märkt att jag numera sällan skriver skriver om skräck och splatter, vilket det - har jag för mig - var en hel del av i början. Självklart har detta att göra med att jag a) blivit äldre, och b) har upptäckt en massa andra genrer som är intressantare...vilket inte betyder att jag inte ser på skräckfilm längre, dock inte så ofta.
I vilket fall, nu har jag återigen läst en bok (manna för själen), och med anled-ning av den tar jag ännu en gång upp skräck och splatter, fast ur en lite annan syn-vinkel. Boken jag nyligen läst heter Killing for culture: an illustrated history of death film from mondo to snuff av David Kerekes och David Slater (ny, utökad upplaga 1995 från Creation Books).
De korkade människor jag åsyftar i spaltens inledning, är de moralens väktare som fortfarande tjafsar om förekomsten om snuff-movies, dvs filmer där folk mördas på riktigt. I synnerhet i England dyker det med jämna mellanrum upp rabiata puckon, och i tabloidpressen och i TV-program där, visar man gärna upp exempel på "snuff-movies". 100% av dessa exempel består av "vanliga" skräckfilmer, oftast välkända för oss lite mer insatta. Låt gå för att en del av dessa är ganska extrema när det gäller blodkvoten, men oftast kan t o m Stevie Wonder genomskåda specialeffekter-na. Märkligt nog tar man fortfarande ofta upp Ruggero Deodatos gamla Cannibal Holocaust från 1979, trots att alla nu borde vara välbekanta med att allt är fejk (utom djurslakterna). Herregud, de människor som dödas i filmen, dyker ju upp i and-ra filmer gjorda senare!
I svensk press läser man också ibland om nötter, ofta dömda brottslingar, som berättar om att de groggat, sett på "snuff-movies", och sedan gått ut och mördat och haft sig.
Men grejen är förstås den, att ingen har bevisat snuff-filmernas existens. Ing-en har sett någon. Visst finns det gott om äkta dödsfall fångade på film eller video - titta bara på nyheterna på TV, som ju är betydligt otäckare än alla kannibal- och zombiefilmer tillsammans. Och det är möjligt att maffian och liknande har filmat tortyr och mord. Men att sälja snuff-movies i kommersiellt syfte? Det säger sig själv, att om man - vi kan ta maffian igen - vill tjäna pengar på film, gör man något som säljer. Som vanliga porrsnurror och skräckisar. Eller kanske ännu hellre komedier. Det finns ju inga pengar i något som nästan ingen vill se.
Den här boken tar, som titeln antyder, upp döden på film, och går välskrivet och utförligt igenom olika genrer och avarter. Man går igenom en massa grova skräckfilmer, som t ex kannibalfilmerna, och självfallet också den pissusla filmen Snuff från 1971 (släppt 1976), som distributören ville få publiken att tro innehöll ett riktigt mord (för att locka folk till salongerna). Filmen är så kass att den knappt går att se på, och när "mordet" sker under de sista fem minuterna, är det av typen "tosingar plockar ut djurinälvor gömda innanför en skrikande tjejs t-shirt". Notera även den avskurna gummihanden som studsar! Nåja, moralens väktare gick ju på det.
Största delen av boken behandlar mondo-filmer. Mondo-filmer är spekulativa dokumentärer, vilka var populära på 60- och 70-talen. Filmer fyllda med arkivbilder, ofta gryniga sådana, på olyckor, avrättningar, vulkanutbrott, mystiska riter, och an-nat. Det känns ungefär som att titta på nyheterna i 90 minuter, och slippa intervjuer med politiker och annat löst folk.
Mondo-filmerna gjordes för att chockera och fascinera. Ibland fick man inte tag i tillräckligt skakande material, och då snickrade man ihop lite själv. Exempelvis är de beryktade Faces of death-filmerna fulla av fejkade scener med specialeffekter i stället för äkta vara.
Personligen tycker jag att mondo är rätt trist. Jag har sett ett par stycken, och det är inte speciellt kul. Man blir mätt ganska snabbt. Därför undrar jag hur männen bakom den här boken orkat se allt, och sedan redovisa allt in i minsta detalj. Boken är mycket, mycket bra, men liksom i fallet med mondofilmerna, blir man mätt efter ett tag. Därför föreslår jag att man läser boken i portioner.
Get your own Free Home Page