KULTFILM
16:e januari 1997
Om man får sin adress utskriven i den amerikanska tidningen Psychotronic Video, kan de mest oväntade saker hända. Som att jag en dag får två videofilmer med pos-ten. Det är deras regissör, en Kevin J. Lindenmuth, som vill att jag ska recensera dem.
I USA är videomarknaden så ofattbart stor, att det går att göra små filmer själv, paketera dem, och få ut dem i butikerna. Det finns alltid efterfrågan på nytt, och antalet videokonsumenter som vill se annat än stora blockbusters är förstås betydligt större än här i Sverige. De två filmerna jag fick, heter Addicted to Murder och The Alien Agenda: Out of the Darkness, är skräck respektive skräck/science fiction, och är väldigt snyggt förpackade.
Dock kan en "vanlig" videokonsument bli gruvligt besviken eller kanske chockad när han eller hon ser filmerna. De är gjorda med videokamera, ser förstås väldigt billiga ut, är lite långsamma, men är samtidigt välgjorda, de har en tanke bakom sig, och åtminstone Addicted... är rejält pervers och sjuk emellanåt.
Addicted... handlar om en kille (Mick McCleery) som när han växte upp var kompis med en kvinnlig vampyr (?). Killen, som är sådär amerikanskt fet, växer upp och bor ensam i en sketen lägenhet, och fördriver tiden med att mörda folk. På en skum klubb träffar han en lika skum tjej, spelad av knubbiga sötnosen Sasha Graham, som också är vampyr - är det en slump? Det hela blir en tung, mörk historia.
The Alien Agenda består egentligen av två filmer som hålles ihop av en ram-handling. Det är lite förvirrat, och handlar om att utomjordingar börjar ta över på jorden, och kopierar folk, och mördar, och jag begrep nog inte riktigt allt. Filmen inne-håller ett svartvitt 40-minuters avsnitt som är fruktansvärt trist, men det visar sig att det inte är Kevin som regisserat det, utan ovan nämnde skådisen McCleery. Kevin står för den avslutande historien, en fascinerande och märklig historia om hur Sasha Graham träffar en hippie, som visar sig vara en utomjording. Väldigt märkligt, och ganska blodigt.
Efter att ha sett de här filmerna, konstaterar jag att Kevin är en talang att hålla ögonen på, får han bara lite pengar och ordentligt filmutrustning kan det nog bli något riktigt bra. Men vem är han egentligen? Jag tog och ringde upp honom i New York där han bor. Tack och lov var han inte hemma, och jag gav hans fru eller sam-bo mitt nummer. På så sätt slapp jag betala för samtalet - ty Kevin ringde upp ett par timmar senare, och vi pratade i bortåt en halvtimme.
Den 31-årige regissören är hur trevlig som helst. Han har utbildat sig på en filmskola, och jobbar nu som redigerare på ett videoföretag, och det är som sådan han tjänar sitt levebröd. Tack vare sitt jobb, har han tillgång till det mesta av videoutrustningen gratis. Jag frågar hur stor budget hans filmer - han har gjort fem stycken under sju år - har.
- Hm... Tja... Det mesta är ju gratis... Okay, den första var rätt dyr, den kosta-de ca $30 000, men Addicted to Murder kostade...$5000.
Tänk er själva. En långfilm för 5000 dollar, som dessutom är bättre än det mesta som produceras i Sverige.
Vi fortsatte att prata om det ena och det andra. Självklart kommer vi in på idioter som vill förbjuda blodig skräckfilm.
- De som protesterar är alltid de som inte gillar skräck till att börja med, säger Kevin. Blodig eller inte. Och de förstår inte att våld på film och våld i verkligheten är två vitt skilda saker.
Jag påpekar att det dock är väldigt svårt att försvara filmvåld så att det låter vettigt, att det alltid är enklare att angripa, och vi sitter mest och säger "yeah", "right", "you know" och "okay".
Nåja. Kevin lovade att skicka fler filmer till mig (och jag lovade att skicka bl a NST till honom) och han skulle säga till till sina polare i lågbudgetvärlden att skicka sina filmer till mig även de. Som jag skrev ovan - Kevin Lindenmuth och hans Brimstone Productions bör man hålla ett öga på.
Get your own Free Home Page