Japan.
Nyligen släppte Sandrews ett gäng Godzilla-filmer på video. Tänker jag skriva om dessa?
Nej.
Polygram satsar på att ge ut anime, dvs japansk tecknad film, på video. Tän-ker jag skriva om detta, då?
Nej.
Däremot tänker jag skriva om japansk TV. Jag vet, det blir inte kultfilm idag, och inte heller kult-TV, eftersom ni inte kan se det här programmet. Men det hela är så...maxat, att jag inte kan låta bli att skriva om det. Därför föreslår jag att du läser resten av dagens spalt med bästa Åke Wilney-röst:
Varje vecka bänkar sig miljontals japaner för att se ett program, vars titel jag inte känner till. En kompis till en kompis som bor i Japan spelade in programmet (som han gav det fiktiva svenska namnet "Japansk gubb-TV"), och skickade hit det. Nåja, inte hela programmet, han hade stängt av efter två och en halv timme, och då var det inte slut.
Här ligger TV3:s Tutti Frutti i lä! Det hela börjar med tjusiga förtexter i pastell-färger, och vi befinner oss i en typisk gameshow-studio. De medverkande (en manlig och en kvinnlig programledare, två nördar, och ett gäng exemplariskt söta flickor) skrattar. Sedan sätter sig flickorna mitt emot varandra. Programledaren säger något, håller upp en skylt med japanska tecken, alla skrattar, och en av flickorna visar brösten.
Sedan beger sig två flickor ut på stan med ett måttband i högsta hugg. De ska leta upp tjejer med bystmått på över 90 cm, eller var det var. De springer runt i affä-rer och på kontor, och mäter fnissande japanskor. Till slut hittar de några. Vad de sedan gör i studion begrep jag inte. Ibland bryter man för en trist strippshow. Plöts-ligt dyker det upp en brud som sjunger en poplåt. Medan hon sjunger, rabblar en text upp hennes mått, och ett telefonnummer - man kan tydligen ringa och beställa na-kenbilder på sångerskan.
Så är det dags för nördarna att dra ut på stan och leta upp tjejer med ett bystmått på över 100 cm. Den här gången är det uppgjort. De hittar två storbystade damer, som de tar med till ett trist rum, där damerna får ta av sig på överkroppen. Nördarna skriker i extas, och hämtar ett hopprep, så att damerna kan hoppa hopprep i slowmotion. De rockar även rockring. Nördarna vet inte till sig av lycka.
När det är dags för dolda kameran, låter man en tjej stå vid en lyktstolpe. Se-dan filmar man alla som försöker stöta på henne. Två killar i kostym och med sina telefonnummer skrivna på banderoller över bröstet (?) kastar sig plötsligt i en fon-tän(???).
Programmets höjdpunkt är filmkrönikan. Släng dig i väggen, Gunnar Rehlin! Två jävligt söta nakna brudar sitter i ett badkar och tvålar in varandra medan de dis-kuterar- och visar klipp ur nya filmer. "Tlainn...spåtting!" Fniss fniss!". De återkom-mer ett par gånger under programmet, vid ett tillfälle binder den ena tjejen ihop den andras händer, inspirerade av ett bondageinslag som just visats.
Det visas massor med reklam. Emellanåt dyker Quentin Tarantino upp och säger "Perfect TV!", men mest rör det sig om nudelsoppa, TV-spel, och datorer. Men varför är det så förbannat underhållande att glo på reklamfilm om man inte förstår handlingen alls i, eller vad man vill göra reklam för?
Bästa reklamfilmen: en liten vit rymdkapsel kommer flygande. Rymdkapseln närmar sig ett rutmönster, med ett hål i mitten. Kapseln flyger in i hålet, och uppför en kanal. Plötsligt stannar rymdkapseln, och löses upp. Detta är nämligen reklam för - stolpiller!
Detta program går alltså på "vanlig" japansk TV, inte kabel, varje vecka, och de inblandade lär tjäna multum. Vad ska man säga? Japaner är galna - och tur är väl det.
Bruno Wintzell är en amatör!
Get your own Free Home Page