Trött på den vedervärdiga sommarhettan? Jag med. Slipsen kliar. Dock såg hettan till att jag åter fick praktisera löjliga sommaraktiviteter. Löjligast är något som heter Speedball; en röd, rugbybollformad plastboll med ett hål i, genom vilket två långa linor löper. Om man är två stycken och drar i linorna på Arne Tammer-vis, far bollen fram och tillbaka. Till ingen nytta. Ni som växte upp på 70-talet har kanske också spelat Speedball. Självklart har jag även spelat klassikern, det vill säga badminton med solsvängda träracketar, inköpta på för-slagsvis Epa 1972. Det är med sådana badminton ska spelas. Utan nät, förstås.
Hamnade helt oplanerat i Norrköping förra veckan. Ett tips till läsekretsen: hamna inte i Norrköping oplanerat. Efter att ha fått den tveksamma idén att när vi ändå var där göra Norrköping, och vandrat genom ett folktomt centrum, hamnade jag och min kompis på ett ställe som heter Palace, där min kompis och Ola Ström varit några år tidigare. Vid 23-tiden kom folket. Vi var äldst med bred marginal. Jag fick lust att spela Speedball. Med de pratar skojigt i Norrköping.
Vilket inte precis för oss till ämnet terrorfilm. Men det är det det egentligen ska handla om idag, och inte Speedball. För ett par veckor sedan skrev jag ju som bekant om Wes Cravens Last House on the Left, som ju är en terrorfilm, det vill säga filmer där ett gäng ligister terroriserar en oskyldig familj, som ger igen på slutet. Terrorfilmer finns det en hel del, mest känd förutom Cravens film, är kanske Ruggero Deodatos House by the Edge of the Park. Vad alla dessa filmer brukar ha gemensamt, är att den terroriserade familjen är så osympatisk, att man istället håller på skurkarna.
En terrorfilm som uppnått en viss kultstatus i vissa kretsar i Sverige, är Robert Endelsons Fight for your Life från 1976. Filmen öppnar med en biljakt och shootout, under vilken ett gäng fångar lyckas fly. Det klämmiga ledmotivet är fyllt med wakka-wakka-gitarrer, och texten går "You gotta fight like a man, you gotta fight for your life!". Ledaren för skur-karna spelas av William J. Sanderson, som vi känner igen som den snälle dockmakaren Sebastian i Blade Runner. Här är han dock allt annat än snäll, utan en vansinnig redneck.
Skurkarna tar sig till en affär i en liten håla, och efter att affärsinnehavaren visat upp en bebis han passar, skjuter Sanderson ner gubben, och riktar pickan mot bebisen, för att verkligen visa hur känslokall han är, och hur kompromisslös filmen är. Dock klickar pisto-len.
Samtidigt introduceras en svart familj, komplett med mormor i rullstol, som bor i en villa i närheten. Jag behöver knappast säga det, men familjen är genompräktig, stentrist, osympatisk, och förtjänar mest en semester på ett minfält. Sanderson och hans gäng störtar in i villan, och håller familjen som gisslan. Den irriterande svarte sonen har en lika irriterande vit kompis, som ligger gömd i buskarna och ser vad som sker, men innan han hinner springa efter hjälp, kommer en av skurkarna farande och slår ihjäl ungen (bortklippt i svens-ka versionen). Även en vit tjej som ska hälsa på familjen jagas genom skogen innan hon våldtas och dödas.
Den superrasistiske Sanderson springer runt och vrålar på sin extremt breda söder-dialekt. När familjefadern kommer hem, utbrister Sanderson "Pleased to meet ya, nigger!" och "Who the fuck ya think you are - Martin Luther Coon?". Sedan tvingar han familjen att dansa jigg och sjunga negrospirituals.
Samtidigt omringar polisen huset. Vad polisen inte vet, är att rollerna plötsligt blir ombytta inne i huset. Familjen lyckas övermanna skurkarna, och istället för att slänga ut dem till poliserna, vill de ge igen - därför låtsas de att de fortfarande är fångar. Skurkarna avlivas en efter en, och familjens hund kissar på en av dem. I slutscenen står familjefadern och Sanderson öga mot öga utanför huset. Familjefadern skjuter Sanderson. Slut.
Fight for your Life är en ganska ful och sleazy film, lite slarvigt gjord. Samtidigt är den väldigt over the top emellanåt, och precis lagom lång, så att den inte hinner bli tråkig. Att få tag på den är nog inte det lättaste, då den är rätt obskyr.
Speedball, någon?
Get your own Free Home Page