Jag måste påpeka att jag förstås höll på Charlotte Nilsson i Melodifestivalen. Folk som vågar se ut som en amerikansk porrskådis tycker jag man ska stötta. Om Nilssons sångkarriär kraschar, kan hon alltid få jobb på Private Shop.
Annars var det ju rätt trista typer i årets melodifestival. Årets look på kvinnorna verkade vara "Bruce Campbell in drag". Och vad ska man säga om Christer Björkmans "bögar rör sig långsamt i formationer"?
Ja ja. En helt annan grej - har ni tänkt på hur svårt det är att vara ensam om en kultföreteelse nuförtiden? Det dyker hela tiden upp folk och förstör. Oftast är de som dyker upp och förstör folk som inte har koll på läget alls, modell folk som jobbar på Expressen Fredag och liknande.
För en massa år sedan började jag och några vänner samla på skräpig easy listening, helst av allt tyska hammondorgelorgier, tyska storband, eller eventuellt motsvarigheter till detta från andra land - som Nils Dacke spelar partorgel volym 1, eller Per Anderssons Pop-Party 2. Men så plötsligt för några år sedan dök det upp en easy listeningvåg, som tack och lov blev rätt kortlivad. Men den vågen höll ju på att kväva mitt intresse. För det är ju självklart inte kul när en liten kultföreteelse upptäcks av folk man inte vill ha att göra med. Frågan var förstås vilken sorts musik man nu skulle börja samla på. En polare föreslog jugoslavisk punk och fransk hårdrock. Senast i söndags diskuterade jag olika alternativ men en likasinnad. Vi kom fram till att pojkband från 70-talet som får Backstreet Boys att framstå som Marilyn Manson lig-ger bra till. Som bröderna Osmond och liknande.
När det gäller böcker är det lättare. Ibland nämner kulturjournalister i tidningar, radio eller TV en del böcker de kallar för "kultromaner". Men de är alltid helt fel på det. Dessa böcker är alltid seriösa verk av seriösa författare och fullkomligt obizarra. Böckernas innehåll kan förvisso vara bizarrt, men etablerad kultur är alltid obizarr. Ingen snubbe det svänger om skulle få för sig att läsa "Tao och konsten att laga en motorcykel". Istället väljer man omsorgsfullt ut Shell Scott-deckaren "Döden tar pangbilder" av Richard S. Prather (1960).
Jag var borta på bokrean, och hittade förstås ingenting jag ville ha. Jag tänkte köpa "Cronenberg om Cronenberg", men den fanns inte där. "Natt utan nåd", om omslagskonstnären Bertil Hegland, hade jag självklart redan. Istället gick jag till en lumphandel och köpte sexton schyssta pocketböckar från 50- och 60-talen för 40 spänn. För allihop, alltså. Sedan ringde jag några polare för att passionerat nämna titlarna och beskriva omslagen. "Undervattens-mördaren", "Panik i Palomares", "Mord och diamanter", "Det ska stå dig dyrt". Hårda saker. Oftast visar omslagen (och målade omslag ska det vara!) en kvinna som röker en cigarrett medan män i trenchcoat slåss i bakgrunden. Vad sägs om baksidestexten till "Dödligt farlig" (1962): "Hon hade snäva jeans och åtsittande polotröja. Hon var sexton år och när hon talade om att hon hade bekymmer trodde jag att hon hade tappat läxboken. Lilla ANITA hade förlorat betydligt mer än så."
Visst blir man såld? Och även om det fattades en massa sidor i Nick Carter nummer 36 är ju titeln "Raffel i Rhodesia" självklar i bokhyllan bredvid "Dårhusmysteriet" och "Psykos i Hollywood".
När det gäller film, avverkar jag ständigt nya genrer. Ni som läst den här spalten sedan 1993 vet det. Jag började att intressera mig för skräckfilm en gång i tiden, och därifrån har jag tagit mig vidare till allehanda betydligt konstigare saker. Som till exempel Schwedenfilm, det vill säga, alla de här svenska sexfilmerna från 60- och 70-talen. Och tack och lov lär hela kultfilmskretsen förbli en rätt liten grupp, även om den är förhållandevis enorm. Förvisso visar kultrullarna upp sitt ansikte i det etablerade Hollywood då och då, som i Tarantinos filmer, men det lär nog dröja innan någon modemagnat får för sig att alla ska se ut som Jess Franco. Dessutom känner vanligt folk inte till alla de här kultgrejorna, även om de dyker upp och sparkar dem i ansiktet. Hur många vet till exempel vad Beastie Boys senaste, och fantastiska, video bygger på? Förhoppningsvis mina läsare, men antagligen ingen annan.
Men vilken filmgenrer ska jag ge mig på härnäst? Hmm... 70-talsfamiljekomedier om kloka djur som växer till gigantiska proportioner... Eller...
Get your own Free Home Page