Rekord bugi eller Skydiving kollo i Oulu

I våras blev jag uppringd av Håkan Jönsson, SF. Han undrade om det fanns några hoppare i Söderhamn som kunde tänka sig att,
tillsammans med 99 andra, trilla ur ett par Hercor och pilla litet på varandra, innan vi skulle landa på Terra Firma Finlandia.
Naturligtvis var vi hedrade, men oturligt nog kom inbjudan så pass sent att de flesta tänkbara kandidater redan hade bokat in in andra aktiviteter.
Det vore ytterst pinsamt om inte klubben, när vi nu blev erbjudna, skulle skicka en enda representant, så då fick undertecknad
bära den imaginära fanan och gör mitt bästa.

Jag får här ta tillfället i akt att be den som, eventuellt, känner sig förbisedd i uttagningen om ursäkt. Men tiden jag hade på mig att
skramla fram tänkbara kandidater var ganska kort. Jag hade dessutom fått stränga förhållningsorder på att inte ta ut de som "kanske"
eller "troligtvis" skulle klara det.
Det får ju mig att framstå som ganska överkaxig , men det gick ju bra i alla fall.

Nåja, här följer en liten dagbok/loggbok över vad som hände:

Fredag 30/5

Packa! Att man skall behöva ha så mycket saker med sig!
Och då skall jag ändå inte filma, utan bara tafsa litet, herregud, tänk om jag skulle behöva släpa på alla dessa video-prylar.
Men med tanke på att förra gången jag åkte till Finland för att hoppa hade jag två riggar, två videodeck, symaskin, rigger prylar och
en massa saker jag kanske inte bör nämna här, var det et ganska rimligt lass.
Den här gången kan jag ju i alla fall bära alla mina prylar själv, i en omgång. Om än med svettiga armhålor och aningen ansträngd blå ansiktsfärg.

Lördag31/5

Packa! Att manska behöva... Visst ja, det där har jag ju tagit en gång, redan. Men det var ju naturligtvis en massa saker jag hade glömt.
Sista sesionen vid symaskinen (ni som känner mig vet ju att jag aldrig kan låta något vara, utan att modifiera det) och sedan släpa
väsk-helvetet till bussen. Varför kan inte jag nöja mig med lite grejor?

Väl på tåget mot Sthm rådde ren anarki; en drös punkare, feta högljudda kärringar och annat trams.
Eftersom jag inte orkade slåss för min, förvisso bokade, plats, tog jag i vanlig ordning tillflykt till café-vagnen.
Båt tripp: För er som har åkt tidigare behöver jag inte förklara.
För er som inte har, bör jag inte!

Söndag1/6

Vakndade av en hysterisk människa som skriker: "Ni måst lämna hytti nu"!

Tydligen hade de ignorerat att vi beställt väckning, eller så hade vi ignorerat deras försök att väcka oss. Snabb dusch, 30 sekunder blankt
och sedan iväg till tåget. Åter igen förbannade jag att jag skall behöva släpa så mycket prylar.
Väl på tåget uppsökte vi åter resturang vagnen, och upptäckte att finnarna kan göra både dyrare och torrare mackor än SJ. Lätt panik då jag
inser att jag glömt telefonen på båten, men den lindras då jag märker att den ligger i jackfickan.
Att en dag på tåget kan vara så lång! Vädret är strålande, hoppas bara att det håller i sig hela veckan.

När vi kom fram hade man naturligtvis ordnat för få bussar, men eftersom vädret fortfarande var lika strålande, gick det ingen nöd på oss.
Att sitta på en gräsmatta i Uleåborg och dricka pilsner är inte helt fel!

Väl framme, wow, får vi sova innomhus, på riktiga madrasser! Incheckning, förvånanasvärt smärtfri.
En liten pizza, några pilsner, briefing och upprop, några pilsner till, sedan sängen.

Måndag2/6

Vaknar av att nå’n jävel spelar finsk rock i korridoren. Precis vad en fullblods psykopat behöver för att komma i stämning. Frukost kön är ca. en
vecka lång.
DZ:n är ganska spartansk. Ett cirkustält inrymmer marka och några halv-rassliga tv apparater, på ett hysteriskt dammigt fält fullt med mossa och
kvistar.
Men vad gör det när gamla 847 står och väntar!

Markku T chefar för bas formationen. Johan Hansson och Pernille Herold har en grupp var.
Basen går i första liften. Den sitter så jävla snabbt att vi andra undrar vad de skall ha för sig under resten av veckan, fram till rekordet. Pernilles grupp går i andra liften, också mycket bra, två poäng.
Vi går i tredje. Har vissa problem, men formationen sitter i alla fall, om än med ganska mycket tension.
Kamera männen/kvinnorna är definitivt inte av första klass, litet tragiskt kanske att så många duktiga svenska fotografer ligger i formationen.

Hopp två.
Vill jag helst glömma. Jag dök på aldeles för brant, bromsade för sent och fick ta ett varv runt formationen. Nåja, jag kom in och ingen dog!
Vind brake, piss!

Hopp tre.
Bättre.Två poäng, men inte riktigt bra. Det går aldeles för långsamt, både falhastighet och att bygga första formationen.

Hopp fyra.
När går nästa färja till Sverige?!! Det vete fan om det var en så god idé att ta ut mig själv. Jag följde efter fel gubbe! Nu är det tungt!

Bastu, pilsner och video show. Klockan närmar sig ett och jag börjar bli rätt pömsig.

Tisdag 3/6

Nu har de i alla fall fixat en kö till vid frukost, så den gick ganska smärtfritt.
Något mulet och mycket kallare i dag. Man har ordnat om en del i grupperna.
Ankar gubbarna får det litet svettigt idag, sju hopp med allt vad det innebär i fåga om dirt dives, är inplanerade.
Det rör till en del, och eftersom Johan är en sådan så blir vår briefing, just det, brief!

Hop ett.
Lite hafsigt. Vi körde det som kommer att bli våra (divers/floaters) delar av 100-saken.
En del trafik problem och några hafsiga dockningar. Kanske folk börjar bli trötta på att köra skitskumma 28-30-manna saker.
Nästa hopp blir tillsammans med basen, totalt ca 70 gubbs.

Nästa hopp blir kanske imorgon. Det blåser helvete och man bryter för dagen. Ett hopp i dag!!!

I stället för hoppning ägnades eftermiddagen åt totalt livsfarliga aktiviteter: landskamp i fotboll!
Naturligtvis startade de tappra Svenskarna med att visa vart skåpet skulle stå. Peter Sundström inledde med ett noll, sedan blev ställningen två
noll. För att inte orsaka internationella förvecklingar, beslutades att låta Finnarna vinna. Det räckte med att piska dem i hockey.

Senare på kvällen arrangerades seminarium av JP, Guy Wright och Mike HaagenDaas. JP agerade i vanlig ordning (ni som var på Herc-89
minns honom) som skydiving standup comedian/harpist.

Markku Tievainen breättade senare om hur han, mer eller mindre stolpat in på en flygbas och frågat, litet förläget, om de fick låna 2 st Hercor,
vilket ha till sin förvåning fick.

Onsdag4/6

Redan vid frukost får vi dagens första vind brake. När vi väl kommer ut tas beslutet att vi skippar vidare tränings hopp, nu jävlar Några dirtdives
senare och vi sitter i kärran. Ingen verkar veta om vi skall iväg eller om det blir mer markträning, eller över huvud taget något. Så kommer ordern;
ni har tjugo minuter på er, om ni behöver hämta något, pissa eller bara ut och strcäcka på er. Sen är vi på väg!

Hoppet är väl ingen höjdare, men ingen dog, så det var ju ingen total katastrof. Allvarligt talat, vi hade vissa problem. Dyket blev betydligt brantare
än de tidigare varit och därför var beredd på. Nu vållade det inga större problem för oss, men de i följe planet hade vissa problem med hur de
skulle förfara. Ca. nittio man inne.

Hopp två.
Värsta nervositeten är väl borta. Nu har vi i alla fall sett hur det ser ut med hundra hoppare i luften, som försöker ta sig till, i stort sett, samma ställe.
De säger att basen gick fortare den här gången, men jag fick i alla fall flyga på fingertopparna ett par gånger. Totalt sett var det här hoppet
mycket bättre, 96 st kom in , även om några just före bryt. Vår del satt på ca 1900, vilket ger ungefär 6 s till första bryt, på 1600.

Kallt som fan i dag, men inte helt tröstlöst, i morgon sitter den.

Torsdag 5/6

I morse var jag tröttare än vanligt, inte bara jag heller, trots att de flesta party djuren kröp till kojs tidigare än vanligt.
Vi tar klockan åtta bussen ut och kör ett par dirtdives. Sedan är det första liften som gäller.

Hoppet går hyfsat, inte bra. Några går låga och en kommer aldrig in. Vid debrief hör jag många gnola på en välkänd film låt: "Only 99, got’a do it
again.

Hopp två.
Betydligt hafsigare på vår line, men setupen funkar bättre. Den här gången satt faktiskt hela högen, men bara en sekund. Nästa gång!

Hop tre.
Jag känner mig väldigt avslapnad nu, den satt ju faktiskt förra gången! Samtidigt är jag väldigt koncentrerad, jag får helt enkelt inte gör bort mig.
I dyket får jag in mtt spår, jag går ju av till höger om Turbo och Zero och skall ligga till vänster. Jag hittar min referens i basen, men går nog in litet
väl långt till en början. Det känns litet ostsadigt, men sedan sitter vår line. Den går något lätt, så jag kan se över hela kakan innan vi får ner den.
Jag kan inte se någon ute, så...

Väl nere är många/alla övertygade om att den satt. Henrik Herold, fotografen, säger att den satt i fyra till sex sekunder, men eftersom det dröjer
så länge med utropet, börjar folk nästan misströsta. tänk om det var något felgrepp! Markku kalar till samling för att kolla alla namn,
de har sett att skiten satt, men väntar på att dommarna skall godkänna.

Men under lunchen kommer utropet: Nytt Nordiskt rekord, ett hundra man, komplett i fem sekunder.

Efter tillbörliga glädjeyttringar trummade vi ihop några tappra som ville försöka sig på litet annat.
Koncentrationsnivån var nog inte direkt densamma, vare sig när vi försökte oss på en trettiofem manna rund, eller en tjugofem manna
vadfandenuvar. Det kändes dock rätt skönt att kunna komma ned från ett totalt skit hopp och garva åt det. Nu är det bugi!

Vad som försig gick på kvällen skall jag nog inte gå in på i detalj, det vet , eller förstår nog alla som har tagit ett Nordiskt rekord i storformations
hoppning !!!
För attge en liten fingervisning, kan jag nämna att jag skriver detta klockan fem på morgonen, med svåra problem att hitta rätt spakr på skriv
apparaten. And the party goes on.

Markku syntes med en liten tår i ögat, då han tillbads som den nordiska storformationens gud.

Fredag 6/6

Gick och lade mig, steg up, åt frukost (lunch), gick och lade mig.
Jag mådde kort sagt som man bör om man har satt ett nordiskt rekord dagen innan.
Njåa, fram emot kvällskvisten började jag i alla fall reka till mig någorlunda, lagom till konserten med Leningrad cowboys.
Så värst mycket mer hände faktiskt inte under Fredagen.

Lördag 7/6

Airshow!
Dagen startar med en sovmorgon, frukost och buss tll flygplatsen klockan tio.
Där dirtar vi ihop en liten nätt fyrtioen mann historia. Därefter har vi några timmar på oss, innan bussen går till andra siidan flygfältet, där planet
väntar.
Vädret är strålande och ärmen är kort, vilket snart skal straffa sig. Nåväl, det fanns många märkliga flygplan at beundra och begrunda. Sedan
närmar sig klockan halv två och det är dags att kliva på bussen. När vi kommer fram till den tarm av flygplatsen där Hercan står, är gridnen
naturligtvis låst.
Så småningom kommer chauffören i alla fall fram till att vi nog skall försöka en annan väg.

Under militär eskort lyckas vi leta oss fram, på smala skogsvägar, till planet. En sista snabb dirt och vi ilastar.
Det kändes ganska lustigt att lasta in fyrtioen hoppare, plus fotograf, i en Herca. Gott om plats! Vi är ute i god tid, det känns verkligen ovanligt vid
uppvisningar, så vi får väntläge en stund på tre tusen meter. Så småningom börjar tillfället då vi skall hoppa närma sig, så jag känner ett rejlt sug i
magen då kärran tar ett skutt, från tretusen till fyratusen trehundra meter. Naturligtvis har jag fått den slott jag habsolut inte vill ha, super floater på
höger kant av läppen. Exiten går bättre än jag befarat och snart kan vi ligga och ryka en fyrtioen manna formation över tjugotusen åskådare.
Markku hade aarrangerat brytet så, att vi som låg i de yttersta linerna skulle bryta på sextonhundra meter, tracka och dra skärmarna efter fyra till
fem sekunder. Nästa omgång skulle bryta på fjortonhundra, genomföra samma procedur osv. Enligt de, som av någon anledning, stannade på
backen såg det hela rätt bra ut. Efter hoppet var det fritt fram för oss att ränna på flygshow hela dagen.

Vi stöltte på några aktiviteter som kanske (förhoppningsvis) var något utöver det vanliga. Till exempel dam mästerskap i armbrytning. Efter
airshowen var det busstransport till skolan, packning och en snabb pizza. Sedan buss tilll järnvägsstationen, sovvagn och zzz!

Söndag 8/6

Efter en rush från stationen till terminalen återstod att vänta åp biljetterna. När trettio sekunder var kvar innan landgången dogs in, kom Johan
äntligen med dem.
Ah frukost buffé! Sedan sol och slappt. Vädret är aningen bättre än min partiellt kremerade kropp klarar, men då är det ju bara att gå in, en stund.
Men efter att ha suttit på båten halva da’n, förstår man varför man oftast åker på natten och tar sig tillbaks till apstadiet. Sinnes stämningen kan
ganska enkelt beskrivas som: Uttråkad!
När vi äntligen landat, gjorde jag Stefan och Jesper en sista tjurrusning, för att, snabbt, få tag på en taxi och hinna med tåget. Vi fick taxi transport
och kom till stationen i god tid. Stefan och Jesperp fick sina biljetter, men gissa vems tåg som var fullt!!! Det var bara att snällt vänta två timmar
på nästa.

Totalt:

Hur skall man då samanfatta den här grejen? Tja, det har ju inte varit den tråkigaste veckan i mitt liv!
Jag menar, inte trode jag, när jag löste licensen i våras, att jag under en vecka skulle få göra två stycken etthundra manna formationer, bli Nordisk
rekordhållare, ligga och ryka en fyrtioenmanna över tjugotusen åskådare och se Leningrad Cowboys live!

Bugit som sådant, då? Det var ju inte direkt det Hercbugi vi blivit vana med. Men för att vara arrangerat av en klub som normalt opererar från en
C-182, var detta arrangemang, med två Hercor inte allt för illa. Jag skulle nog inte åka hela den här vägen, för att skojj hoppa en vecka, men ge
dem några till försök så kan det nog bli något.

//Sven