Bäst: The Soundtrack of Our Lives, Håkan Hellström god tvåa.
Sämst: Silverbullit
Betyg: 4/5

Silverbullit: Jag hade sett dem för ett antal år sen när de spelade på Gröna Lund under en promotionturné
för Beavis & Butthead och då gjorde de inget vidare intryck på mig, skulle de lyckas den här gången? 
De gjorde de dessvärre inte, visst hade de utvecklats från det sound de hade jag senast såg dem men inte
åt nått håll som imponerade på mig speciellt. De var väldigt mycket rundgång och brus blandat med lite 
tunga gitarrer och sång som knappt hördes, ingenting för mig.

The Soundtrack of Our Lives: Kommer knappt ihåg hur länge sen det var jag såg dem sist, ett par år i alla
fall. De spelade ett gäng låtar från deras grymma nya skiva bl.a. Infra Riot, Broken Imaginary Time, Sister
Surround, Nevermore. De verkar trivas nå enormt uppe på scenen och Ebbot har sin taktpinne med sig, ni
som såg Musikbyråns special om bandet vet vad jag pratar om. Ebbot hade dock skippat Hugh Hefner stilen
som han sa att han skulle köra utan hade istället en slags svart kaftan på sig. De har inte glömt sina gamla hittar
även om Ebbot innan Instant Repeater 99 säger "Är det något jag hatar så är det den här skivan". Från
första skivan får vi också höra Confrontation Camp och från Gimme five! EP:n spelar de Nobrainer. Under
21st Century Rip Off, som är en av mina favoriter på skivan, så ber Ebbot publiken att sätta sig ner, aldrig 
tidigare har jag sett en ståplats som sitter ner under en konsert, när låten kommer igång igen så ställer sig folk 
upp och jag står och undrar vart Ebbot tog vägen. Snart dyker han upp en bit framför mig, han har röjt sin väg 
igenom publiken och för att avsluta det hela så surfar han tillbaka upp på scenen. Det här är en av de bästa
konserterna hittills i år, TSOOL är i kanonform och publiken älskar allt de gör. Som extralåt spelar de en låt
från andra skivan, Ebbot frågar t.o.m. "Ni kommer väl ihåg den?". Visst, jag har skivan men kan ändå inte
identifiera låten, jag känner igen den men kommer inte på namnet, typiskt mig.

Håkan Hellström: En av de mest hypade artisterna under det gångna året och även det här året. Skulle han vara
så bra som alla säger att han är? När han dyker upp på scenen, efter alla andra i hans band, kör de igång med 
låten som jag kallar Gatlåten, tror den heter Dåliga gatan eller nåt liknande. Redan då har han lyckats övertyga
mig om att han är värd alla hyllningar. Hur kan en medlem från ett så tråkigt band som Broder Daniel kunna göra
så här bra musik? Skit samma, huvudsaken är att jag gillar det. Vi får också höra En vän med bil som publiken 
sjunger med i "Sjuk, sjuk, sjuk" och "Blind, blind, blind" delarna. Som ni märker kan jag inte några andra låtar
än hans singlar, har ju inte köpt skivan än, får nog göra det illa kvickt. Som extralåtar får vi höra "En låt som vi 
inte har spelat så många gånger så det kanske blir fel", fick senare veta att det var en Broder Daniel låt, den 
var helt avskalad, akustisk, rätt bra faktiskt. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" är ju en given låt som de måste 
spela och den kom också på slutet. Som backdrop har de en bild över Göteborg och Håkan berättar vart han brukar
gå och festa och vilka gator han brukar gå på och var efterfestarna brukar vara. "Där sitter vi och lyssnar på Stone
Roses eller nån gammal soulplatta och dricker vin". han verkar leva på positiv energi, när han ser hur glada publiken
är för att se honom live blir han ännu gladare. Kanske är det för att han har Magnus Carlsson från Weeping Willows
som backupsångare?

Både Soundtrack och Håkan spelar på årets Hultsfredsfestival, nästan värt att åka ner dit bara för dem. Förhoppningsvis
kommer jag iväg i år igen, det blir sjätte året i rad i så fall.