Hultsfredsfestivalen 2000, 15-17/6

Bäst: bob hund
Sämst: D.A.D.
Betyg: 3/5

Torsdag15/6
För femte året i rad var det dags igen att åka till Hultsfred. Jag tog tåget från Södertälje vid halv åttatiden på torsdag
morgonen, ensam den här gången, för att åka ner till festivalen. Efter ett tågbyte i Linköping kom jag till Hultsfred vid
elvatiden. Jag gick, som vanligt, till Hagadals camping för att slå upp mitt tält. Jag vägrar att bo på det vanliga camping-
området. Här får man i allafall sova i fred. Det hade fler upptäckt för det var många mer tält uppsatta än vanligt där.
Bara jag får plats är det lugnt tänkte jag och slog upp mitt tält. När det var färdigt tog jag min kasse öl och begav mig
mot festivalen för att leta upp en kompis som jag skulle träffa där. På vägen dit stannade jag vid centrum och käkade en
grillbit med potatissallad som de sålde vid mataffären. Jag hade inte ätit nån frukost så det smakade kanongott. Jag gick
igenom huvudentrén och fick mitt armband och traskade sen in på campingen. Jag gick runt och drack öl samtidigt som jag
letade efter min kompis tält. "Längst bort vid vattnet under en stor svensk flagga." skulle den vara. Det lät lätt att hitta när han
sade det i telefon men jag hade glömt bort att det inte skulle vara det. Jag gick runt säkert en timme och träffade bl.a.
Stay Disco-gänget, kände en av dem innan visade det sig. De har ett tält ute på fältet där de varje natt kör gamla discolåtar,
de brukar också ha den högsta flaggan på området så de är inte så svåra att hitta. Efter lite mer minglande så stöter jag på
kompisen helt av en slump. Han är på väg till parkeringen där de hade en buss, som var målad som en zebra, där de hängde
och partade. Utabför bussen fanns två soffor och vi satte oss ner och jag drack lite mer av mitt öl. De kom förbi några snubbar
som gjorde nån sorts undersökning om festivalen och ställde en massa frågor. Jag poängterade att Pearl Jam måste spela på
festivalen snart. Vi tog en snabb runda inne på själva festivalområdet också, såg tre låtar med The Mighty Mighty Bosstones,
de lät rätt lika alla låtarna men det var rätt bra drag ändå. Vi återvände snart till soffan och ölen. När ölen var slut gick jag för
att se Motorhomes. De skulle precis börja när jag glider in framför scenen och hamnar långt fram. De börjar direkt med Into
the Night, deras genombrottslåt. De fortsätter sen i ett bra tempo, jag måste tyvärr erkänna att jag ännu inte köpt deras skiva
som jag lovade göra när jag såg dem senast på Kent´s efterfest, får ta och göra det nu, den här konserten var asbra. De körde,
som jag visste då, en ny låt och den rockade. Ni läste rätt Motorhomes rockade och spelade inte bara lugna låtar. Ni som såg
konserten på ZTV kan jag informera om att jag enligt säkra källor var med i sändningen under denna konsert. Hoppas ni inte
blev allt för skräckslagna. ;) Konserten var som sagt kanon och en perfekt start för årets festival även om det regnade lite i mitten
gjorde det inte så mycket, det förhöjde stämningen bara. Nu var det en liten lucka till nästa konsert och jag gick runt
på området ett tag innan jag slank in på ett av de många öltälten. Satt och drack på min öl och läste i programbladet som jag
hade köpt lite tidigare, man klarar sig inte utan den, 10 spänn och du får veta allt om festivalen. På festival är det alltid folk som
kommer och snackar med en och jag hade en intressant(?) diskussion med en snubba och två tjejer om vilka band man
egentligen skulle se, tjejerna ville bara se Rage Against the Machine, killen var så packad så jag förstod inte så mycket av vad han
ville se men tyckte han sa Thåström, själv propagerade jag för att de skulle se bob hund vilket ingen av dem skulle göra så
när mitt öl var slut gick jag därifrån för att lyssna på lite musik. Bosstones sade i ett mellansnack att vi skulle gå och se Roadsaw
vilket jag självklart gick och gjorde. Programbladet definierar deras musik som en blandning av Black Sabbath och stonerrock
vilket kan väl stämma rätt bra. Såg bara tre låtar inna jag begav mig mot Pampasscenen där Speed of Sound Enterprise skulle
lira. De börjar med Speed of Sound och fortsätter med singeln Young Girl, och sen gick jag. Hade gärna velat se dem spela
Crystal men jag ville så gärna se Muse också. Det ångrar jag inte ett ögonblick att jag gick och gjorde. Hade hört deras singel
på MTV och förväntade mig att höra något i stil med Radiohead men vad fel jag hade. De spelade sönder Teaterladan med sin,
ursäkta uttrycket, grungepop. De var kanonbra och rockade fett, sångaren hördes inte så bra alltid men det gjorde inte så mycket.
Givetvis spelade de sin hit från MTV också men det var också ett av de få lugna inslagen i konserten. Deras skiva ska jag definitvt
köpa. Under konserten träffade jag en tjej som jag bara brukar träffa på olika fester, vi snackade ett tag tills hennes
kompis vänder sig om och säger, kan ni vara tysta, jag vill se det här, så vi slutade snacka och såg på bandet istället. När Muse
spelat färdigt kollar jag på klockan och ser att den är en minut i åtta, perfekt tänker jag, då hinner jag gå bort och se Sahara
Hotnights, när jag hör att de börjar spela. Vad gör man? Jo, man springer bort till Hawaiiscenen så att man inte missar allt för
mycket. De kör ett drös med låtar från sin skiva, ordningen har jag helt glömt bort men vi får höra bl.a. Push on Some More,
That´s What They Do, grymma Quite a Feeling och hiten Drive Dead Slow. De presenterar en ny låt med orden, "Det här
är en ny låt, så ny att den inte har ett namn ännu." Den låten var faktiskt rätt bra, något från nya skivan kanske? Om jag
inte har helt fel så är Our Very Own en av de sista låtarna och den kortaste konserten någonsin på Hawaiiscenen är ett faktum.
Varför spelade de bara i 40 minuter? De kanske inte har tillräckligt med material ännu men de kunde ju ha bjudit på några
covers av sina egna idoler, det skulle ha varit ascoolt. Efter Sahara så märker jag hur kallt det är så jag går och huttrar ett tag
innan jag går till festivaltåget, som går mellan festivalen och Hultsfreds centrum. 10 spänn kostar resan. På perrongen snackar
jag med två snubbar från nånstans söderifrån, de hade ingen biljett ännu men skulle åka och hämta pengar, en av de många
biljettförsäljarna utanför entrén hade lovat sälja dem biljetter för 700 kronor, ett schysst pris med tanke på att den kostade 880
kronor egentligen. Vi snackade om lite allt möjligt och när de stannade vid Minuten för att ta ut pengar så gick jag vidare till mitt
tält för att klä på mig lite. Efter ett tag är jag tillbaka på perrongen men den här gången i Hultsfred centrum. Där sitter två killar
varav den ena är helt hispig, jag snackar med dem ett tag medans vi väntar på tåget, vi skulle alla se Oasis som skulle börja
precis då men vi kunde inte höra att de hade gjort det än. När tåget kommer hör jag att Oasis kör igång med Go Let it Out
från nya skivan. När jag kliver av vid festivalens huvudentré så håller de på och avslutar Who Feels Love?. Nästa låt de börjar
på är inget mindre än Supersonic från deras första och bästa skiva Definitely Maybe. Jag springer för andra gången den dagen
för att se ett band. Kommer ganska långt fram även om det är mycket folk. De fortsätter med Shakermaker även den från
första skivan och jag börjar digga Noel helt plötsligt. Han gör inte så mycket utan står mest där men han vet vad publiken vill
höra och spelar det för dem, dvs oss. Sen har jag tappat bort ordningen på låtarna men vi fick höra mer från första skivan,
Rock ´n´ Roll Star, Live Forever, coola Up in the Sky och  rockiga Cigarettes and Alcohol. Från de andra skivorna
spelade de bl.a. Roll With It, megahiten Wonderwall, All Around the World och jag tror att de spelade Gas Panic från
senaste skivan också men är inte helt säker. Jag var en av de som tvivlade på att Oasis inte kunde vara bra utan Liam men de
bevisade att jag hade fel, Oasis var bra och bevisade att de kan spela utan honom, visst får man lite känslan av att det är en
Greatest Hits spelning men vad är det för fel på det? Efter Oasis var det över en timma kvar innan bob hund skulle spela och
jag var otroligt trött just då. Jag vandrar runt på området ett tag innan jag bestämer mig för att sätta mig vid det stora planket
vid Hawaiiscenen, jag tror att jag somnar en kort stund också för snart är det dags för bob hund att spela. De börjar i samma
stil som tidigare i år när jag såg dem på Grönan med Allseende Ögat och fortsätter sen med Düsseldorf och den nya låten
Ska du hänga med? Nä!. Där Thomas innan låten instruerar oss att skrika NEJ så högt vi kan när han slår ner med armen. Jag
har öronproppar på mig men tar snabbt av mig dem för jag tycker inte det blir samma känsla i konserten som med, fast ibland så
måste man ha dem på ändå för att ljudet är så jävla högt. Konserten fortsätter och Thomas verkar tagen av att så många har
kommit till "bob hunds kvällskonsert". Jag märker att bandet är på bra humör och resten av publike verkar märka det också
för det blir ett jävla schysst röj där. Jag glömmer helt bort hur trött jag var innan konserten. Som vanligt har jag ingen bra koll
på låtordningen men 100 år, kanonbra  Mer än så kan ingen bli, Allt på ett kort och legendariska Upp, upp, upp, ner är
låtar som vi får höra. Två till nya låtar får vi höra, varav jag hade redan hört båda, Glöm allt du lärt dig och som många
påpekat åt mig tidigare men som jag inte tänkt alls på, absolut magnifika För övrigt stal hon mitt hjärta. Om det går en bob
hund konsert utan Tralala lilla Molntuss kom hit skall du få en puss, Istället för musik: förvirring och Nu är det väl
revolution på gång vore ett under, dessa låtar är nästan givna på deras konserter och inte klagar jag, de är suveräna.
Det samma kan man nästn säga om Jag rear ut min själ som alltid är bra att hämta andan till under konserten. Om ni inte
redan förstått det så är det här en av de absolut bästa konserterna med bob hund som jag sett och jag har sett dem tolv gånger
nu. Konserten väste under sin gång och blev bara bättre och bättre, sånt älskar jag, när man får känslan av att man är med om
något unikt. Nu sändes ju konserten på ZTV så ni vet nog vad jag pratar om, ska ta och låna bandet av en kompis snart så jag
får uppleva allt igen. =) Men än är det inte slut, covern Ett Fall och En Lösning måste vara en av deras bästa låtar, så jävla
bra. Även Iggy and The Stooges covern Din Hund har i min smak blivit bättre och bättre sen jag hörde den först gången på
Bottomline förra vintern. Den här konserten glider mot sitt slut och lika glad är jag för det, jag har ju sett den bästa konserten
på årets Hultsfred, verkar nästan omöjligt att toppa det här. Så med ett leende på läpparna går jag till tåget och åker till Hagadal
för att först duscha, en stor anledning till att jag bor där, och för att sen gå och lägga mig vid halv fyra tiden, om jag bara hade
tagit på mig mer kläder.

Fredag 16/6
Jag vaknar vid femtiden att jag fryser nåt enormt och tar på mig mer kläder, sover på ett liggunderlag för att jag inte hitta min
luftmadrass och jag har så svårt att sova på hårt underlag så jag vaknar titt som tätt. Jag lyckas ändå somna för när jag vaknar
igen så är klockan tio och jag börjar fundera på att gå upp, när den närmat sig elva och jag bestämt mig för att äntligen gå upp
så börjar de regna så jag läser lite intervjuer i programbladet istället. När det slutar regna så går jag till centrum för att handla
frukost och köper Expressen, Aftonbladet fick man gratis på området så varför skulle jag köpa den? Går sen tillbaka till mitt
tält för att äta min frukost och läsa recensioner, lite av en tradition för min del i Hultsfred. När jag läst och ätit färdigt tar jag
återigen min kasse med öl och traskar iväg till Zebrabussen, jag sitter där och dricker några öl men känner mig inte riktigt i
toppform, halsen är lite krasslig och jag känner mig lite sliten men tror att det är gårdagens konserter som sitter i kroppen.
Efter ett tag ger jag upp och går in till festivalområdet och sätter mig och läser Aftonbladet. Jag äter lite och vandrar runt på
området, ser Olle Ljungström spela sin senaste hit, som jag tror heter Jag är Apan. Kollade också in Peter Dolving som
spelade akustiska rocklåtar. Det lät helt ok, och han verkade få publiken med sig. 17.00 var det dags att se Wannadies men
innan dem så dyker Peter Wahlbäck upp på scenen och kör lite av sitt für Alle tjafs. Peter är rolig som ståupp komiker men
hans für Alle sketcher brukar bara vara meningslösa. Fast den här var rätt rolig. Han presenterar Combat Santa, en jultomte
klädd i kamouflagekläder, och de kör lite karate uppe på scenen till ljud från ett inspelat band. Han sjunger också en låt som är
helt värdelös men sen var det äntligen dags för Wannadies. Sångaren Pär bokstavligen studsar in på scenen så jag får en känsla
av att det kommer bli an bra spelning. De börjar med, om inte mit minna sviker mig, I Love Myself från nya skivan. Jag läste
nånstans att Wannadies spelar för många nya låtar på sina konserter, fan gör det? Låtarna är ju bra. Flera låtar från nya skivan
är Yeah, som de har problem med att få till det häftiga gitarrljudet på för att någonting hade gått sönder uppe på scenen, men
låten var bra ändå, låten med den ascoola videon Don´t Like You (What the Hell are we Supposed to Do), Low Enough och
Idiot Boy. Vi får lite gamla låtar också som Hit, Friends, You and Me och en "väldigt gammal låt" som jag inte kommer ihåg
namnet på. Jag är väldigt dålig på deras låtnamn, har bara senaste skivan, men ska ta och köpa de andra, och känner bara till
hittarna. Konserten är det schysst drag i och alla är på bra humör efteråt, Wannadies visade verkligen hur bra de är. De slår mig
att det borde vara de som åker på USA-turné och inte Cardigans. Efteråt är det ett tag kvar till Thåström så jag ringer till en
kompis som inte kunde hänga med. Han hade kollat på ZTV hemma istället. Sen var det dags för Thåström att spela. Han och
hans band börjar hårt med Staten och Kapitalet och fortsätter sen med Två + Två. Thåström har fått mycket skit för att han
antingen "bara spelar sina egna låtar" eller att "han sålt ut sig genom att spela Ebba Grön och Imperiet" vilket som tycker
jag att han rockar. Vi får höra en ultra långsam Du ska va President som är rätt cool, tycker originalet är bättre men ändå.
Från hans skiva får vi höra Från Himlen Sänt, radiohiten En Vacker Död Stad, den coola och lugna ...Ingen Neråtsång,
Städer När Jag Blöder och Suverän. Det är nästan hela skivan och de flesta av låtarna rockar fett, speciellt gillar jag ...Ingen
Neråtsång och En Vacker Död Stad. Lite andra gamla punklåtar som de spelar är Miss Huddinge Centrum 1972, Sheisse,
magnifika Alltid Rött Alltid Rätt och lika magnifika Kriget med mig Själv. Thåström är tystlåten mellan låtarna, säger bara
tack ska ni ha och inget mer, han behöver inte säga så mycket, han låter sin musik taka istället. Efter konserten känner jag mig
helt sänkt, har fortfarande inte räknat ut att jag håller på att bli sjuk men jag tar beslutet att inte se fler band på fredagen så jag
tar tåget tillbaka till centrum och går förbi en kinarestaurang som hade öppet och tog med mig tre små rätter till tältet. Jag hade
självklart inga bestick så jag gick och frågade vakterna vid Hagadal, som för övrigt var väldigt trevliga, och självklart hade de
en engångsgaffel som jag kunde få. Jag tryckte i mig maten och hör hur Kelis börjar spela i bakgrunden. Jag somnar efter att jag
ätit och vaknar inte förrän vid halv nio.

Lördag 17/6
Jag vaknar av att jag har ont i halsen, inte bara ont, det värker något grymt. Jag dricker lite vatten och går sen ner till centrum
för att köpa lite frukost och halstabletter. Sitter sen och läser tidningen och försöker äta frukost. Jag mår INTE bra och känner
mig helt sänkt. Ändå, tycker jag, kan jag ju inte missa sista dagen så jag tar duschbussen som går från Hagadal till festivalentrén,
den kostar också bara 10 kronor. jag traskar in på området och snor åt mig dagens Aftonbladet och sätter mig och läser i lugn
och ro. Jag börjar känna mig lite bättre så jag köper mig en dricka och går iväg til E1 tältet där Robert Johnson and
Punchdrunks ska spela. Jag hinner även se slutet på Peter Wahlbäcks show i E2 tältet som ligger precis bredvid. Ingenting
speciellt att berätta därifrån, ännu mer für Alle tjafs. Robert Johnson and Punchdrunks, som spelar instrumental surfrock,
började med ett högt tempo och de lät väldigt bra. Jag hade aldrig hört dem förut men hade läst en hel del om dem och det
verkade som om recensenterna skulle få rätt. Bandet består av fyra killar där Robert Johnson lirar gitarr och bakom honom
sitter trummisen, som jag tyckte de presenterade som trummis från Barbwires, och till vänster om honom står basisten som
spelar på en ståbas, ibland tog han upp den och spelade som på en gitarr. Till höger står keyboardisten som är spexaren i
bandet. Han trycker in marshmellows in i käften och tuggar med munnen full och gör grimaser. Han och basisten har en varsin
fez på huvudet och under en låt så tar de båda av sig dem och släpper ut all konfetti som de hade i dem. Mitt i konserten så
kommer det en naken kille in på scenen, efter ett tag märker jag att det är Peter Wahlbäck, han säger "2001 ska vi rocka fett"
och blir sen utslängd. Sångaren pratar jättekonstigt, han drar ut ändelserna på nästan alla ord, speciellt om de slutar på s. Sista
låten är Surfin´ Bird och det kommer en gästsångare upp på scenen, jag tycker att jag känner igen honom och visst gjorde jag
det, det var sångaren från Dipper. Efter konserten går jag förbi LO:s tält och tar mig en kopp te, det gjorde gott mot halsen och
samtidigt ser jag Mikael Wiehe som spelar ett av sina mest kända låter, Fred. Jag traskar vidare mot Hawaiiscenen för att se
D.A.D. som ska spela där. Efter tre låtar går jag därifrån, de var totalt usla så jag kunde inte bara stå där och titta utan gick bort
och hämtade öronproppar som de delade ut grati i år. Inte för att det var nåt nytt, det gjorde de ´96 också. Jag går sen tillbaka
och sätter mig och lutar mig mot en rullstolsplatå som de hade byggt en bit bak. Där sitter jag och lyssnar på resten av konserten
och den blir inte bättre. Två bra låtar hör jag iofs, nya Everything Glows är inte så pjåkig och en av deras gamla hittar som jag
inte kommer ihåg namnet på. trummisen har en två meter hög bastrumma men där jag sitter ser man att han har en vanlig
bastrumma bakom den stora. D.A.D. är väldigt sega i min smak, de verkar ha roligt och skojar friskt med publiken men det
funkar inte alls. Det blir bara jobbigt och segt. Efter dem så går jag iväg för att få något att äta och när jag går förbi Pampas-
scenen så märker jag att jag hade glömt bort att Caesar´s Palace skulle spela. Precis då kommer de upp på scenen och Jocke
säger till publiken "Kom igen, alla samtidigt, Stockholmsjävlar, dryga Stockholmare" De har på sig romerska kläder vilket
ser rätt komiskt ut. Första låten är Let´s Go Parking Baby från deras första skiva. De blandar friskt från sina båda skivor
vilket jag tycker är lite synd, har lite svårt för deras nya skiva fast det finns ju några godingar även där. Vi får höra Crackin´
Up, You´re My Favourite, You Don´t Mean a Thing to Me och den coola Punkrocker som jag tycker låter mycket som
Thomas Ruziak´s Hiphopper, undrar vem som gjorde sin först? Den bästa låten från nys skivan är helt klart Fun & Games
vilket jag tror har släppts som singel för jag såg videon till den på ZTV. Det är ganska svårt att stå still och inte sjunga med när
de drar igång med låtar som Sort It Out och (I´m Gonna) Kick You Out men jag behärskar mig och står och diggar istället.
De spelar andra låtar också men jag kan inte titlarna, tyvärr. Caesar´s Palace var helt ok, de brukar vara lite ojämna men nu
rockade de. Nu kan jag äntligen gå och äta, det blir grillspett med nachos och god sås till det. Sen är det dags för förra årets
markvältare att ta plats på Hawaiiscenen. Jag förväntade mig att bli totalt överkörd av LOK men det visade sig att jag hade lite
för höga förhoppningar. De kör igång med Hur Många Grisar Är Vi Nu? från nya skivan. Även LOK´s nya skiva har jag lite
svårt för. Den har inte de självklara tuffa låtarna som fanns på deras debutskiva och den saknar den riktiga tyngden hos en
uppföljare. Bandet ser lite förtvivlade ut för att de inte lyckas dra igång ett fett röj i hela publiken men hur skulle de kunna göra
det, i år spelar de på en mycket större sccen pch de kan inte riktigt hantera det. De förväntar sig att alla som är där är där för
att röja loss men så funkar det inte, de fick lära sig det den tuffa vägen. Fast visst blev det röj i vissa låtar. Vi får höra blandat
från båda plattorna Skrubbsår, Bedragaren i Murmansk, deras "punklåt" 1983, Passa Dig, Barnbok som tillägnas till
Martins och trummisens mammor aaaaaahh, Ensam Gud, och låten som äntligen fick nästan alla i publiken att röja Lok står
när de andra faller. Jag står och tänker att de behöver förnya sig, ändra sin musikstil lite och då slår de till, de spelar Ebba
Grön covern Det Måste Vara Radion, som de spelat in med ett gäng andra artister, där har ni er nya musikstil grabbar, låten
var asbra. Jag har inte hört den andra versionen och jag förväntade mig inte att de skulle spela den på Hultsfred, hade inte tänkt
tanken faktiskt, så den var en total överraskning och den funkade grymt bra, fortsätt så grabbar. Efter LOK är det långt till
nästa band så jag traskar runt på området utan att se något speciellt, äter och dricker lite mer och försöker fördriva tiden så gott
det går när man har feber. Precis innan Rage Against tha Machine så går jag förbi den stora bildskärmen de hade satt upp på
området, den var 35m² stor, där står det att Travis har flyttats till 02.00 p.g.a. radarproblem på Heathrow´s flygplats i London.
Fan, tänker jag, måste jag var uppe till så sent. tänker inte ens tanken på att de skulle kunna bli inställda. Så jag går och ser
Rage Against the Machine utan att tänka på det nåt mer. RATM hade tydligen varit det mest önskade bandet nånsin till
Hultsfred och det märktes, alla var här för att se dem verkade det som, väldigt mycket folk. De börjar med MC5:s Kick out
the Jams men har problem med micken så Zack hörs inte speciellt bra. Nästa låt hörs desto bättre, Bulls on Parade får alla att
hoppa, det blir kanonröj, jag har tur som står på ett relativt lugnt ställe så jag behöver inte anstränga mig så. Sen har jag tappat
bort låtordningen igen men vad gör det. RATM gör en hyfsad spelning, deras låtar handlar mest om orättvisor i USA och vad
bryr sig små svenskar om det? Jag får den uppfattningen i allafall men deras låtar är bra för det och resten av publiken verkar
gilla dem enormt. De spelar People of the Sun, Guerilla Radio och en av mina favoriter men som de inte lyckas få till ikväll,
Bruce Springsteen covern The Ghost of Tom Joad. Mellan de flesta av låtarna har de rätt långa pauser, vet inte varför men
basisten och gitarristen fyller upp dem mied lite riff. Freedom är en av deras första låtar och den rockar asfett, på slutet skriker
Zack "Freedom.....to Maria" flera gånger, vet inte vem Maria är men kan med ganska stor säkerhet säga att hon nar blivit
fängslad under konstiga förhållanden och sitter med stor sannolikhet på ett fängelse i USA och väntar på att bli avrättad. Sleep
Now in the Fire, Bullet In The Head och Killing In The Name är andra kanonlåtar de bjuder på. Efter en timme är konserten
slut och det blir total trafikkaos när alla ska gå därifrån, hur trångt som helst. Just då får jag den briljanta idén att gå tillbaka till
tältet för att vila ut mig inför kvällen så jag tar tåget till centrum och går och lägger mig i tältet och sover en timme. Kvart i tolv
är jag tillbaka på festivalområdet och går till den stora skärmen för att se om det står nåt mer om Travis, istället får jag se slutet
på American Pie men när den är slut så blir det lite reklam och efter det....ingenting. Skärmen är helt svart så jag går istället till
informationen och där ser jag att Travis är inställt. Just då känner jag mig väldigt trött och tänker om jag verkligen ska se Primal
Scream och tar det andra bra beslutet för dagen, jag har aldirg lyssnat på Primal Scream tidigare och tänker inte börja göra det
nu så jag åker tillbaka till tältet och somnar gott. Hörde senare att Primal Scream också spelade MC5:s Kick out the Jams,
vad är oddsen? Sen att det var "Den bästa konserten på Hultsfred" vet jag inte om det stämmer men jag tror inte, det var ju
bob hund som var bäst! :) Dagen efter tar jag tåget vid halv tiotiden hemåt och kliver in över tröskeln hemma vid halv tvåtiden,
äntligen hemma efter det mest jobbigaste Hultsfred hittills mest p.g.a. att jag var förkyld men jag får skylla mig själv. Nästa
gång ska jag ta med mig mer varma kläder.