Bäst: Never Again och Woke up this Morning är rätt bra.
Sämst: Det eviga manglandet.
Betyg: 3/5

Span var förband och det visade sig att sångaren var svensk och att ena gitarristen var norrman, 
varifrån resten av bandet kom ifrån vet jag inte dock. De spelade väldigt liknande musik som 
Nickelback gjorde, fast de var lite yngre och trodde att de var bäst. Det kan vara en bra krydda
i ett band men det kändes felplacerat i det här bandet. Fast de hade vissa låtar som var bra, som
stack ut lite extra, kommer inte ihåg namnen på de låtarna nu i efterhand även om man svor att man
skulle göra det. Håll koll på Span, de kan bli nåt i framtiden.

Nickelback kom upp på scenen efter ett antal tiotal minuter efter att Span lämnat den och började
mangla sina tunga och långsamma låtar. Tack vare att man blev matad med Rammstein från högtalarna
mellan banden var man duktigt trött på mangel just då. Fast bandet har några bra låtar också, som 
Never Again, Woke up this Morning och visst har Where do I Hide sina poänger. Ett gäng låtar från
en tidigare skiva fick vi också höra. Men jag tröttnade rätt snabbt när alla låtar går i samma tempo och
gitarrerna bara manglar på. Bättre blev det i extralåtarna då vi får höra en akustisk låt och även början 
på uttjatade How You Remind Me fick vi höra akustiskt, innan resten av bandet kommer på scen och
de avslutar låten på sedvanligt vis.
Jag gick på den här konserten mest för att försöka förstå den här nya vågen av grungeband som dyker
upp just nu, Nickelback fick mig inte att förstå den, de har bara haft turen att bli spelade på NRJ.