Pearl Jam på Spektrum i Oslo, Norge

Bäst: Porch, Timeless Melody, Black, Fuckin' Up.
Sämst: Liknande publik som i Sverige, kunde inte de nya låtarna.
Betyg: 5/5

Jag var på Arlanda vid tiotiden på morgonen och eftersom jag inte hade någon biljett så försökte jag få tag på en standbybiljett
till Oslo, vilket visade sig inte gick men jag kom ändå rätt billigt undan, 500 kr och planet gick en halvtimme senare. Väl i Oslo
så tog jag flygtåget, ungefär som Arlanda Express och kostade lika mycket, till centrala Oslo där jag lyckades hitta en
turistinformationslucka där jag fick en lapp där det stod alla vandrarhem i närheten. Jag fastnade för Albertina Hostel som låg
700 meter därifrån och som bara kostade 120 kr natten (40 kr extra för sängkläder). Det var itne så lätt att hitta Storgata 55
som den låg på men en trevlig vakt visade mig till rätt väg. Jag var där vid ettiden och bokade ett rum, incheckningen var inte
förrän vid ttretiden så jag lämnade min väska där och gick ut på stan för att hitta Spektrum, där konserten skulle vara. Den
skulle ligga alldeles i närheten och efter ett tag så såg jag några välbekanta lastbilar, visst var det samma lastbilar som jag såg i
Berlin, de syntes även bakom scenen vid Sjöhistoriska. Jag tänkte att Spektrum måste ligga i närheten, men det visade sig
svårare att hitta stället än jag trodde. Jag gick runt i en halvtimme innan jag insåg att det låg precis framför lastbilarna. Det såg
definitivt inte ut som ett evenemangsställe, mer som ett vanligt hus. När jag nu hade hittat stället tyckte jag att jag behövde lite
mat och köpte mih en kebabtallrik. Norsk kebab smakar definitivt inte som svensk, den var god fast på ett helt annat sätt, lite
annorlunda måste jag säga. När klockan äntligen hade passerat tre så gick jag till vandrarhemmet och fick mitt rum, eller mitt
och mitt, jag delade det med upp till sex andra. Fast just då vardet bara en snubba från Kanada där som reste runt i Europa.
Jag lade mig för att sova en timme och när klockan var fem så drog jag mig till Spektrum för att sitta utanför och vänta på att
dörrarna skulle öppnas. Det fanns en park utanför och jag hängde där, ingång 1 låg precis där också så jag trodde att det var
huvudingången, vilket det inte var visade det sig. Det fanns en ingång lite längre bort där det stod betydligt fler. Men det visste
jag inte då. När vi kommer in och jag lyckats ta mig ner till golvet så ber vakterna alla att sitta ner vilket jag tyckte verkade
konstigt. Alla som var nere på golvet satt ner men reste sig ungefär tio minuter innan förbandet skulle komma in.

Dismemberment Plan kommer in och säger att de precis sett Holland missa två straffar och kör sen igång med en låt som jag
kände igen från de tidigare konserterna. De spelar andra låtar den här kvällen, rätt många som jag inte hört tidigare och de är
rätt bra faktiskt. Innan en av låtarna säger han att de har en ny skiva ute och sen märker han att han gjort bort sig "This next
song isn´t actually on the record but it´s good anyway". Efter låten säger han "Remember the record I was talking
about? This one is on it". :) De spelar ett lite oinspirerat set och går av scenen rätt snabbt.  Sen är det inte långt kvar tills Pearl
Jam ska spela.

För tredja gången ser jag dem börja med Sometimes och tycker att det är en rätt bra låt att börja med, en lugn och fin start på
konserten. Breakerfall är nästa låt och den är väldigt intensiv och kort. Publiken älskar den. Själv gillar jag textraden "It´s like
she lost her invitation to the party on earth". En väldigt bra låt om förlorad kärlek. Konserten fortsätter i samma spår som
tidigare men jag blir inte direkt irriterad över det, jag vet att de ändrar låtlistan varje kväll och att jag kommer få höra ett antal
låtar som jag inte hört tidigare. Corduroy fortsätter konserten och den följs av en rockig Hail, Hail och en tuff Animal. Jag
hade placerat mig framför Mike för att kolla in hans coola gitarrspel men hamnar alltid av någon anledning på andra sidan
scenen lite längre bak. Det var rätt varmt därinne och ibland var det svårt att andas. Nu blir jag överraskad, Red Mosquito
ekar ur högtalarna och jag sjunger med. Den är inte helt hundra procentig och Eddie säger efter låten "The bad news is that we
fucked up the last song a little..." och kollar på Stone "...but the godd news is Italy won. Vissa i publiken applåderar och vissa
buar och bandet fortsätter med Given to Fly. Hela bandet verkar vara på bra humör och de snackar och skrattar mellan
låtarna. Nothing as it Seems fortsätter konserten och den spikar dem helt perfekt. Sen kommer In Hiding som jag inte kände
igen direkt men kom på det rätt snart. Sen kommer min favorit, Insignificance. Den är bara för bra. En rå Grievance följer
och bande rockar loss uppe på scenen. Publiken verkade lite trött vid det här laget, själv var jag dyngsur av svett. När de
börjar Wishlist så utbryter ett jubel från publiken, verkar vara en favorit i Norge. Bandet verkar ha svårt att få till Evacuation
som inte den här gången heller blir riktigt bra, fast jag gillar när Eddie skriker "Evacuation" på slutet av låten, det låter så
otroligt coolt. Sen kommer en absolut publikfavorit, oavsett var de spelar den, Alive. Under låten märker jag att Eddie pekar
på Mike och när jag kollar åt hans håll så ser jag att han spelar med sin gitarr bakom huvudet, han gör det i säkert över en
minut och fortsätter sen utan att tappa ett ackord. Sen blir jag överraskad igen när Eddie presenterar nästa låt "This song is
about the love of little flat black circles...vinyl" och jag vet genast att det är Spin the Black Circle han snackar om. Jag
trodde inte de skulle spela den låten men det gör de och den är väldigt rå och oslipad. Sen får vi lugna ner oss ett tag med
Daughter som alla kan texten till, på slutet så gör Eddie samma sak som i Berlin fast den här gången sjunger han inte så att det
blir högre och högre för varje gång, en gång så sjunger i otakt och publiken kommer helt av sig vilket alla verkar tycka är rätt kul, även Eddie som skrattar uppe på scenen. Den följs av Better Man som de förlänger slutet på och jammar loss ordentligt.
Ytterligare en lugn låt följer och det är en av mina favortier, Immortality. Två följande låtar är överraskningar för mig igen,
först spelar de Last Exit som är en kanonlåt som de får till rätt bra och som sen följs av Porch som rockar grymt fett. Efter de
låtarna går bandet av scenen och tar en liten paus. När de kommer tillbaka så börjar de lugnt med Sleight of Hand som ingen
verkar känna igen. Lite trist för det är en fin låt. Nästa låt verkar ingen känna igen heller vilket jag tycker är konstig för Do the
Evolution är en grym låt men det är bara jag och ett fåtal andra som verkar gilla låten och som står och hoppar. Det kan ha
varit så att publiken var alldeles fört trött att hoppa just då men jag tror inte det för nästa låt är Once och då börjar det bli lite
drag i publiken igen. Jag tror det är under den här låten som Eddie tar fram en spegel som han reflekterar ljus med ut på
läktaren där ett gäng stod och dansade. Lite allsång får vi i Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town som alla
verkar känna till, den dedikeras till alla som inte kommer från den stora staden Oslo. Sen börjar Eddie prata lite, han frågar om
vi känner till bandet The Las som bara gjort en skiva och många jublar vilket får Eddie att säga "An audience full of record
collectors" och jag ser att Jeff står och skrattar. Sen fortsätter han "The singer in this band couldn´t cope with the big stuff,
I guess, so he went a little crazy...and I think it´s him right there..." och så pekar han på en kille i publiken "do you want
to come up and sing, it´s your song...naaah, he can´t handle being infront of this many people...this song is called
Timeless Melody". De har spelat den här låten några gånger tidigare men jag har inte hört den och jag måste säga att det är
underbar liten låt, till en så grad att jag funderar på att försöka hitta The Las skiva bara för att få höra originalet. Sen får jag
höra det som jag velat få höra i tre konserter tidigare, när de börjar med Black så jublar jag rakt ut med många andra. Det här
är en av de absolut vackraste låtar som gjorts. "I know someday you´ll have a beautiful life, I know you´ll be a star, in
somebody elses sky, oh why, why can´t it be mine". Helt underbart. Sen tänds alla lamporna så att bandet kan se publiken
och de spelar Neil Youngs Fuckin' Up. Alla hoppar och dansar och Eddie springer från sida till sida på scenen och vinkar till
de som är på läktaren som står och dansar. En bättre avslutning kunde inte den här konserten få.

Efter konserten när jag går mot vandrarhemmet så hör musik från ett av tvärgatorna och jag går ditåt för att se vad som pågår.
Där står en liten lastbil med ett band som spelar på flaket, De hette The Breakfast Conspiracy och körde rätt bra rockmusik.
Jag var lite för trött för att se på dem så jag gick till vandrarhemmet för att duscha och sova. (fortsättning längre ner)

Spellista:
Sometimes
Breakerfall
Corduroy
Hail Hail
Animal
Red Mosquito
Given to Fly
Nothing as it Seems
In Hiding
Insignificance
Grievance
Wishlist
Evacuation
Alive
Spin the Black Circle
Daughter
Better Man
Immortality
Last Exit
Porch
----------------
Sleight Of Hand
Do The Evolution
Once
Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town
Timeless Melody
Black
Fuckin' Up
 
 

(forts.)
Dagen efter går jag in i centrala Oslo för att käka frukost och åke sen till flugplatsen. Väl där bestämmer jag mig för att åka
vidare till Roskilde för att se deras och även Kents spelning och sen åka hem. Jag frågar runt efter den billigaste biljetten till
Köpenhamn och hittar inget billigare än 1100 kronor vilket jag tyckte var dyrt med tanke på att jag inte hade någon entrebiljett
till Roskilde heller och jag tänkte köpa en utanför vilket hade säkert kostat minst en 1000 kronor till. Så jag bestämmer mig för
att åka hem istället. När jag väntar på flygplatsen så tänker jag att jag kommer att ångra att jag inte åker dit, hur fel kan man ha?
Just nu är jag glad att jag inte åkte, men det känns ändå förjävligt. Det var ju "mitt" band som alla som dog kollade på, det
kanske låter egoistiskt men det är inte menat så, det kunde lika gärna ha varit jag där framme, jag brukar stå långt fram på
konserter och hade säkert gjort det den här gången också. På något sätt så känns det här värre än när Sara dog under Holes
konsert i Hultsfred förra året, även om jag då befann mig där. När jag läser folks berättelser som var i Roskilde så  får jag
flashbacks till just Holes konsert men det här måste ha varit så mycket värre. 50000 personer som trängs för att se Pearl Jam,
det kunde ha blivit festivalens höjdpunkt men slutade i tragedi. Det sägs att ur allt det onda kommer det alltid något gott och jag
hoppas att det stämmer. Som Pete Townshend i The Who sade på en konsert dagen efter "This couldn´t have happened to a
nicer bunch of guys" och jag måste hålla med honom även om jag inte känner dem personligen så har de alltid varit mån om sin
publik och alltid sett till att alla är ok. Jag tänker bara på när folk ramlade i Glasgow och Eddie, mitt i en låt, frågar om alla är
ok och om det inte är någon som ligger på marken. De vill alltid publikens bästa, att kritisera Pearl Jam vore helt fel. Felet är
helt publikens, de är upp till oss att se till att vi beter oss som folk när vi står i publiken och inte bli vilda bestar som med all ens
kraft skall hoppa och putta ner andra som står och lyssnar på konserten eller tränga sig så långt fram man nu bara kan.
Det är nog dags att plocka fram den här bannern igen.