Bäst: Ett gäng låtar med White Stripes som jag inte vet vad de heter.
Sämst: Förbandet var bland det mest udda jag sett...och sämsta.
Betyg: 4/5

På biljetten stod det att insläpp var 19.30, det stämde iofs men förbandet började inte förrän 21.30 vilket jag inte
hade räknat med. Så under tiden drack jag lite öl, snackade med Viktor och hans tjej och kollade in all rockfolk
som befann sig i de "fina rummen". Men när tiden förflutit så intar Whirlwind Heat scenen. Bandet består av en 
trummis, en basist och en sångare som ibland spelar gitarr och ibland keyboard och för att vara helt ärlig var det
riktigt uselt. Sångaren kan inte sjunga för fem öre, fast det är det som verkar vara grejen, och han har en förmåga 
att lägga in en massa irriterande ljud med sin keyboard. Blev inte speciellt imponerad.

Exakt en halvtimme efter förbandet så dyker The White Stripes upp och Jack frågar oss om det är samma sak att
gå på museum och se på tavlor som att gå på rockkonsert, ett rungande nej från publiken och han säger det tycker 
inte vi heller. Sen spelar de den enda låten jag hört med dem och orsaken till att jag gick på konserten överhuvudtaget
Fell in Love with A Girl som inte är som jag hoppas vad den skulle vara, den kändes lite off ikväll. Men de jag inte
hade hört skulle visa sig vara riktigt bra det också. Därefter följer bl.a. Dead leaves and the Dirty Ground, I think I 
smell a rat, Screwdriver, Hotel Yorba, och You’re Pretty Good Looking (For a Girl) En av de coolaste låtarna var
nog Dolly Parton covern Jolene, de gjorde den till en grymt punkig countryrock(!) version. De hinner även med en
cover av Bob Dylans Lovesick.
Efteråt står man och undrar hur två personer med ett trumset och gitarr/bas/keyboard kan få fram så grym musik.
En annorlunda och bra konsert, inte århundradets konsert som många tycker men riktigt bra ändå.