Ja, så kom den där dagen då jag äntligen (tyckte mamma) valde att jag skulle titta ut. Jag vet inte vad jag tyckte egentligen, jag hade ju aldrig varit där utanför så jag
visste ju inte vad jag skulle jämföra med precis :o). Kanske var det därför jag valde att det skulle få ta en liten tid innan jag gjorde slutspurten.

Klockan 2:00 den 9/8-01 så kände jag att mammas mage drog ihop sig starkare än vad jag känt innan! Mamma kände också, för vaken var hon och kunde inte somna! Kände att det drog åt sig hårdare och hårdare i ett par timmars tid tills mamma gick upp och gick i trappen till pappa för att väcka honom verkade det som. Först gick hon trappen och sedan hörde jag mammas röst prata med pappas röst. Pappa lät lite sömnig men han följde med när mamma gick ned för trappen igen! Så hörde jag något puttrande ljud, kanske var det pappa som satte igång kaffe?! Sedan, helt plötsligt hörde jag storebror Jonas röst också som lät ännu tröttare än pappas röst.

Men så försvann Jonas röst och det blev nästan tyst, men så satte sig mamma i något som nästan på en gång började brumma så eländigt. Det tog en stund innan brummandet försvann, ungefär 30 minuter enligt mamma! Sedan blev det åtminstone tyst, men sedan hörde jag en röst jag aldrig hört förr, måste väl vara någon barnmorska eller vad de heter, de som hjälper till när sådana som jag skall komma ut. Efter att jag hört rösten, så fick jag något ännu hårdare att sparka på än den där, som mamma kallar madrass. Och till råga på allt, så kände jag helt nytt platt objekt på framsidan av mammas mage, som tickade i samma takt som mitt eget lilla hjärta. Konstigt värre! Tror jag hörde bokstäverna CTG i samma veva som det platta objektet kändes där.

Det slutade ticka rätt vad det var och mamma började gunga igen. Men nu blev jag nära på yr, för nu gick mamma runt runt, i stora cirklar. Kanske var någon form av gång där på det där stället som bebisar kommer fram, som mamma gick på. Yr blev jag i alla fall. Det verkar som om mamma blev yr ett tag också, för helt plötsligt gick hon åt andra hållet.

Vid 9-tiden på morgon så märkte jag att mammas mage inte drog sig samman lika fort emellan gångerna och inte lika snabbt heller. Passade på att sova lite när det ändå var lite mindre spänt över magen. Vid 11:30 kom någon och kände efter hur mycket öppningen hade gett efter. När mamma kom in till avdelningen var det 3 cm öppet. Då var klockan 5:00. Nu, kl. 11:30 var det 5 cm öppet. Hela två cm hade hon öppnat sig på 5½ timme! Det bestämdes att de skulle låta pappa och mamma gå till cafeterian och att sedan skulle fosterhinnorna tas hål på. 

Mamma och pappa gick iväg till cafeterian och pappa åt lite lunch, mamma åt ingenting. Konstigt, det här var en dag då man inte fick så mycket näring! Den dag man egentligen skulle behöva lite extra resurser, då drar hon in på maten! Hur som helst så var de ute en sväng också och hämtade friskluft. Så fick ju även lilla jag lite extra syre!

Mamma och pappa kom tillbaka till avdelningen och mamma fick lägga sig i förlossningssängen. Fosterhinnorna gjordes hål i och då försvann allt det där vattnet som gör att det blir så skvalpigt och skönt där inne i magen. Vad är det de vill egentligen?? Att man ska torka ut? Inte ville jag vara kvar i magen om inte jag får ha det där sköna, mjuka, fuktiga vattnet kvar!! 
"AJ!" Vad gjorde de nu då? Stack något på huvudet på mig. Nä, det gjorde inte ont, men konstigt kändes det... hmmmm.... Hon som gjorde det sa något om att det var någon form av elektrod som skulle göra att de kunde se att jag mådde bra inne i magen. De kunde se mina hjärtslag, mammas sammandragningar och alltihopa och mamma kunde ändå få gå upp och röra på sig. Vad skönt, då kan man stå ut. Om mamma rörde på sig kunde jag få lite vila! 

Mamma gick upp och vankade av och an igen. Då och då med jämna mellanrum stannade hon och hängde på pappa för det gjorde visst ont för henne när det drog ihop sig i magen. Hon stannade också till ibland och jag hörde dem tala om namn. Kanske var det den där anslagstavlan där de satte upp en lapp för mig och vad jag fick heta, som de stod och tittade på. Jag hade inget namn där jag låg i magen. Jag kallades en liten tid för "Junia" men för det mesta kallades jag bara för "lillkickan" eller något sådant.

Helt plötsligt kände jag att det började trycka lite mot mitt huvud. Jag pressades längre ned, när mammas mage drog ihop sig. Mamma gick i ganska rask takt och så kände jag hur hon stod och hängde sig emot pappa igen. Nu gjorde det visst ännu ondare på mamma och jag kände att jag hamnade längre ned. Var det dags snart att få se världen utanför?

Barnmorskan kom in och kände efter på den där saken igen och då var mamma 8 cm öppen. I samma veva började mammas mage dra ihop sig på ett annat sätt. Det pressade mig längre och längre ned. Men det tog lite tid.
Mamma verkade ganska trött nu! Verkade inte riktigt som om hon orkade med att trycka tillräckligt hårt. Fast magen drog inte ihop sig speciellt regelbundet och inte riktigt kraftigt heller. Men så fick mamma någon form av medicin som de gav henne via något de kallade för dropp och då blev det kraftigare och jag kände hur jag pressades nedåt till det där trånga, trånga partiet. Tydligen skulle jag tvingas ta mig ut där trots att det var så jättetrångt. Det var ju nästan så man längtade ut, så man slapp det där trånga någon gång! :o) Kanske man fick mer utrymme där utanför?

Mamma skrek och verkade både ledsen, arg och ganska så vild. På DET sättet hade jag aldrig hört hennes röst innan! Hon verkade ha gett upp alldeles. Helt plötsligt kunde hon skratta till och kommentera att hon hade slagit pappa med knytnävarna mot hans bröstkorg. Pappa hördes lugn däremot. Men det är klart, det är ju inte pappas mage jag låg i! Hörde barnmorskans röst som sa åt mamma att ta det lugnt och andas sig igenom ett antal av de där hårda sammandragningarna, för att hämta lite kraft! Hon dirigerade mamma och påminde henne om det hon gjort så många gånger innan, men helt verkade ha glömt hur man gjorde nu! 

Men helt plötsligt hörde jag mammas röst igen och den här gången sa hon: "NU SKA HON UT!" Den tonen gillade jag. Nu hade mamma bestämt sig! Äntligen skulle jag få slippa det här trånga! Fast det är klart, det måste ju bli trängre innan jag slapp! Mamma tog i av all sin kraft och jag trycktes längre och längre ned för varje gång hon tryckte. Helt plötsligt så satt jag fast i den absolut trängsta delen av henne. Började känna att det blev lite svalare uppe på huvudet. Barnmorskan hejjade på mamma och pappa tröstade henne mellan varje gång hon skulle trycka! Och mamma tryckte! Vilket samarbete det verkade vara. Men nu var det trångt. Kan tala om att det inte är jätteroligt att sitta fastklämd med huvudet, så jag började bli ivrigare på att vilja komma ut och kunna röra mig igen. Det enda jag kunde röra på just nu var benen! När mamma tryckte nästa gång sparkade jag lite med mina små ben och försökte hjälpa till lite granna! 
Nu tog mamma i med alla krafter hon hade och helt plötsligt satt jag fast med axlarna istället för med huvudet. Var var huvudet nu då? Det blev kallare. Hmm... Kanske var jag utanför med huvudet, men resten av kroppen då!

Och så kom en sådan där sammandragning igen och nu hörde jag mamma mycket tydligare. Mamma skrek och tryckte samtidigt innan hon kvävde skriket och bara tryckte. Kände någons händer på mitt huvud, det måste ju ha varit barnmorskans händer. Hon bände lite grann och äntligen blev axlarna fria och jag gled ut! 
Det torkades runt mitt ansikte och jag landade på något mjukt. Kände igen hjärtrytmen så det måste ha varit mammas mage som jag hamnade på! Mamma skrattade och sa: "Äntligen!" Pappa talade om för mamma att hon hade varit duktig! Han kramade mamma och strök lite på mitt huvud och mina kinder. Än så länge kunde inte mamma lyfta mig högre upp, för navelsträngen måste klippas först. Pappa skulle visst få den äran att klippa! Mamma tittade på! Såå... då var den klippt! NU tog mamma upp mig hela vägen så jag fick se henne för första gången i mitt liv. Något förbryllad över att världen utanför var så ljus kisade jag upp emot mamma! Jag var förvånad över hur stort allting verkade vara här utanför. Men jag hade fått några varma handdukar runt omkring mig så det var ganska mysigt ändå! 

Vi fick vara ifred en bra stund innan en undersköterska kom in och tog mig ifrån mamma. Vad skulle de göra nu då. De sträckte ut mina ben och lade något tunt som nästan inte kändes emot min kropp. Så sa de: "52 cm", sedan lade de mig på någonting hårt, väntade en stund och sa: "4290 g" och sist lade de det där tunna (tror de kallade det måttband) runt mitt huvud och sa: "37 cm". Såg en massa blixtrar ifrån någonting pappa höll i. Det var väl det de kallade kamera.
Sedan fick jag något de kallade för kläder på mig. Det blev lite varmare och skönare och så fick jag något tjockt emellan benen. Senare upptäckte jag att den där tjocka saken blir blöt då och då och då byter mamma ut den mot en ny ren och torr. Varje gång säger mamma: "Ska vi byta blöja, vännen." Så det måste ju heta blöja då, vad jag förstår. Sedan fick jag komma tillbaka till mamma igen. Men efter bara en liten stund fick jag läggas i pappas famn, för mamma behövde gå och duscha och fick tillsagt att hon måste gå på toaletten och kissa också, att det var viktigt att de fick veta att hon kunde kissa efter förlossningen. 

Men det tog inte så lång stund innan hon var tillbaka och jag fick ligga hos henne igen. Där somnade jag. När jag vaknade var jag inte kvar på samma ställe längre, då var jag på ett ställe där det fanns fler bebisar och flera mammor.

Om det kan ni läsa om ni klickar på länken: "På BB" nedan.

*tjingeling*
Kramisar, Engla