Artiklar

Nu anser jag inte att all nationalism är av ondo. Tvärtom, tills man har uppnått en viss nivå är den både önskvärd och nödvändig för att individen skall kunna gå vidare från en fast grund och bli internationalist. Denna grundläggande nationella nivå innefattar rätten att tala och studera på sitt eget språk, att utöva sin egen religion och kultur samt att läsa sin egen historia i skolan, liksom självstyrelse i interna frågor. Däremot inte nödvändigtvis rätten till ett eget land.  
Som ett exempel kan jag nämna karaïterna i Litauen, en distinkt folkgrupp med eget språk, egen religion och en mycket speciell historia. Dock uppgår de inte till mer än 300-400 människor, och att kräva en egen stat för dem vore en omöjlighet. 

Nationalismen hos dem som redan har ett land, en egen nationalstat, tenderar däremot att urarta i chauvinism, till nackdel för alla parter. Och nationalstaten är, som vi vet, ett artonhundratalsprojekt, en produkt av nationalromantiken under århundradets sista hälft. Under århundraden har blodiga krig sönderslitit vår kontinent. Chauvinismen har givit dem ett alltmer  brutalt ansikte. Efter det andra – och förhoppningsvis sista världskriget – togs de initiativ som skulle leda fram till dagens EU.  

Att även Sverige sent om sider i en folkomröstning beslöt att gå med i unionen har väckt starka känslor till liv. I synnerhet vänstern och delar av miljörörelsen har i denna fråga lierat sig med alla Europas fascister i ett försök att vrida klockan tillbaka till den suveräna nationalstatens dagar. 

Dessa nationalistiska krafter har även fått tolkningsföreträde i den svenska debatten så till den grad att (nästan) alla börjar stamma och skruva besvärat på sig så fort det talas om överstatlighet eller federalism. Dessa ord har fått en så dålig klang att man som federalist lika gärna kan presentera sig som en knarkliberal pedofil – effekten blir ungefär densamma.  

Vad är det då vi vill som är så förskräckligt? Ja, självfallet överstatlighet, mera överstatlighet, mycket överstatlighet. I varje fall de stora frågorna utrikespolitik, försvar, miljö, gränsöverskridande brottlighet och ekonomi bör lösas på europeisk nivå. I övriga frågor bör subsidiaritets- (närhets)principen tillämpas, d.v.s. ett beslut fattas på så låg nivå som möjligt. Vad gäller storleken på jordgubbar eller gurkornas form är detta förstås detaljfrågor som klåfingriga byråkrater skall hålla fingrarna borta ifrån.  

När det gäller ett gemensamt europeiskt försvar åberopar nationalisterna den traditionella svenska neutraliteten. Detta är ju trams enär vårt land inte varit neutralt och alliansfritt mer än på papperet under de senaste sextiofem åren.  

Vad gäller ekonomin är det uppenbart att globaliseringen och sammanslagningen av företag till transnationella korporationer har gjort ensamma små länder till lekbollar i händerna på det internationella storkapitalet. Vill vi över huvud taget ha kvar något beslutsfattande hos våra folkvalda politiker och inte enbart i slutna styrelserum hos General Motors, Unilever eller Shell gäller det att vara stora och starka, och det blir vi först i samverkan med andra.   
En annan fråga som europahatarna skjuter in sig på är det demokratiska underskottet inom EU. Om vi vill att det grandiosa projekt som unionen trots allt är skall åtnjuta medborgarnas förtroende måste detta naturligtvis åtgärdas. Svaret är en europeisk konstitution. Endast med en författning som garanterar de medborgerliga fri- och rättigheterna, samtidigt som den fastslår befogenheterna för de olika beslutande organen inom unionen kan vi som medborgare känna samhörighet med Europa.  

Alternativet, en återgång till det nationalstaternas Europa som har en så destruktiv historia och som har kostat så mycket blod, skrämmer 
åtminstone mig  till döds. 

Att nationalstaterna reduceras till administrativa enheter på mellannivå betyder självfallet inte att de nationella språken eller kulturerna kommer att gå under. Sverige kommer att kunna behålla både MacDonald’s och Kalle Ankas julafton. 

Däremot förespråkar jag att esperanto införs som första främmande språk i alla skolor i Europa. Jag talar visserligen inte själv detta språk, men har insett att det är mycket lätt att lära samtidigt som det fungerar i alla situationer precis som vilket traditionellt språk som helst. Fördelen gentemot de andra är att någon nationell prestige inte behöver bli inblandad.  

Utgående från en europeisk federation kan vi sedan, tillsammans med de motsvarande nord- och sydamerikanska samt sydöstasiatiska ekonomiska samarbetsorganisationer (även EU började på detta vis) som redan finns och de afrikanska och västasiatiska (inklusive Israel) som förhoppningsvis bildas inom en överskådlig framtid, bygga vidare mot en världsfederation.  

Det finns de som vill börja uppifrån med att utvidga det nuvarande FN:s befogenheter, men detta skulle förutsätta en grundläggande reform av hela organisationen och dess beslutsformer. Det är naturligtvis möjligt, men personligen tror jag vi bygger framtiden på fastare grund om hela bygget genomföres nedifrån, även om detta skulle ta längre tid.