Home 

Artiklar
Federalism lösning för EU
 Med jämna mellanrum dyker ordet federalism upp i den europeiska debatten. De federala tankarna har funnits med i diskussionen om Europabygget ända sedan den italienske motståndsmannen Altero Spinelli och hans vänner satt i fängelse på Ventoteneön i södra Italien.
Mitt under brinnande världskrig, 1941, författade de ett manifest där de drömde om en europeisk federation utan krigande nationalstater. Många år senare, 1984, fick Spinelli, som ledamot av Europaparlamentet, möjlighet att författa ett förslag till en gemensam europeisk författning.
Under sommaren har en ny federalismdebatt blossat upp efter utspel från Tysklands utrikesminister Joschka Fischer och Frankrikes president Jacques Chirac. Utspelen har väckt enorm uppmärksamhet i de flesta länder, något mindre i Sverige.
I samband med att EU nu står inför sin kanske allra största utmaning, att ta in upp till tolv nya medlemmar, är det naturligt att frågan om vilket Europa vi skall ha skapar viss aktivitet runt om bland medlemsländerna.
Det som förenar Fischer, Chirac och andra som deltar i debatten är att de tänker sig att ett EU med 30 medlemmar inte kan fungera ordentligt. Därför måste man skapa ett kärn-EU, en grupp pionjärländer som kan gå före i ett fördjupat samarbete. Fischer tänker sig att dessa länder ska bilda ett slags federation, med egna institutioner.
Det farliga f-ordet
Jag är skeptisk mot att institutionalisera flera EU i ett. Däremot är jag inte främmande för de federala idéerna för hela EU. Det betyder inte heller att jag vill se en europeisk superstat. Tvärtom tror jag att federalismen kan vara en lösning för ett större EU och ett sätt att hantera demokratiproblemen.
Det finns många olika tolkningar av begreppet federalism och det väcker starka känslor i vissa delar av Europa. I Storbritannien kallade Margaret Thatcher begreppet föraktfullt för "f-ordet".
Också i Sverige och Danmark väcker ordet federation negativa vibrationer. "Vi riskerar att bli ett län i en federal superstat" kan de svenska EU-motståndarna väsa fram och publiken ryser av förfäran.
Men där vi ser en centralistisk superstat ser många andra européer i samma begrepp en struktur som minskar Bryssels makt och som skapar 
mera ordning i samarbetet.
Maktdelning
Federalism inom statskunskapen är ett statsskick som kännetecknas av maktdelning mellan en central och flera regionala nivåer. Maktdelningen regleras i en författning och delstaterna är representerade centralt genom någon form av tvåkammarsystem. Det finns många olika typer av federalism. Västtyskland organiserade sig federalt efter kriget som ett sätt att undvika maktkoncentration till huvudstaden. I Belgien och Schweiz är federalismen ett sätt att hantera de olika folkgrupper som finns i landet och att 
garantera dem självstyre.
Ända sedan Kol- och stål-unionen på 1950-talet har det europeiska samarbetet utvecklats genom en växelverkan av federala och mellanstatliga lösningar. EU är en unik konstruktion som måste 
finna sina unika modeller
Komplicerad massa
Federalismens kärna är tydlig maktdelning. Här måste EU bli tydligare eftersom organisationen i dag styrs av en komplicerad massa av dokument, fördrag och praxis. Detta måste ersättas med en klar och begriplig författning med någon form av kompetenskatalog.
Alla europeiska medborgare måste veta vem som beslutar vad, vilka beslut som ligger på vilken nivå och hur ansvar utkrävs. En massa otidsenliga paragrafer i dagens texter behöver rensas bort, men även sakinnehållet skall ses över.
Ett EU med 30 medlemmar kan inte arbeta som i dag utan behöver definiera några genuint gränsöverskridande arbetsområden och överlåta fler beslut på nationell eller regional nivå. Subsidiaritetsprincipen måste stärkas väsentligt.
Tydlig författning
I min federala vision finns en tydlig och begriplig författning som klart definierar EU:s mål, det europeiska medborgarskapet och institutionernas organisation och kompetens. Europaparlamentet är fokus för den europeiska demokratin.
Här diskuteras öppet och med full insyn alla beslut som EU fattar, och de bör vara färre än i dag. Parlamentet bör bestå av två kammare, en som representerar de europeiska medborgarna och en som 
representerar medlemsländerna.
Ministerrådet kan bli parlamentets senat eller övre kammare. Kommissionen kan på sikt bli ett slags regering med en ordförande som väljs av alla medborgare. Det är viktigt att kommissionen behåller en stark position, det är den som vakar över fördragen och garanterar att spelreglerna följs. En svag kommission är farlig för de små medlemsländerna.
Är detta realistiskt? Ja på sikt. Jag är övertygad om att detta är det enda sättet om vi vill att EU ska fungera.
Ska vi ha ett större EU måste det vara mer slimmat och framför allt mer demokratiskt. Tydlighet om var besluten fattas, kombinerat med öppenhet och insyn, stärker demokratin. EU skall bara besluta om 
det vi inte klarar själva.
EU blir aldrig färdigt
I Europaparlamentet har jag varit med om att bilda en tvärpolitisk grupp som arbetar för en författning. Allt fler inser att detta är nödvändigt, och allt fler menar att nästa regeringskonferens, 2003 eller 2004, 
bör ta sig an frågan.
EU kommer aldrig att bli färdigt, det är en ständig konstitutionell process där man söker sig fram till olika lösningar. Men en politikers uppgift är inte att vänta in opinionen utan att påverka, gå före och bilda opinion. Europas medborgare kräver i dag stora förändringar. En av de viktigaste förändringarna är att det kommer till stånd en författning.
Utveckling under galgen
EU utvecklas ofta under galgen. Jag tror att det snart kommer att ske en mer dramatisk förändring eftersom utvidgningen skapar en dynamik som tvingar institutionerna att radikalt ändras. Därför är debatten om federalism, om olika hastigheter och konstitution inte bara teoretiska abstraktioner 
utan intressant och viktig.
Det finns en genuin oro för hur EU skall fungera och en utbredd trötthet på långa regeringskonferenser som alltid slutar i kompromisser som ingen är nöjd med. I diskussionerna om det framtida Europa finns de federala tankarna med. Vi kan inte låsa oss vid det begreppet och vägra delta i debatten, utan bör frimodigt och konstruktivt bidra med olika förslag. Detta är inte minst viktigt eftersom Sverige om bara några månader tar över ordförandeklubban i EU.
 
CECILIA MALMSTRÖM
Fil dr, Europaparlamentariker (fp)
Tidigare publicerad i
Upsala Nya Tidning 30/8 2000