Home |
På väg mot en europeisk författning? Inom EU pågår idag en intressant debatt om Europas framtid. Hur skall ett samarbete, som ursprungligen bildades för sex medlemmar, kunna fungera i framtiden med 25, kanske 30 länder? Hur kan det kunna bli både demokratiskt och effektivt? Och hur skall ett sådant potentiellt megaprojekt kunna vinna legitimitet och medborgarnas stöd? Samtidigt som EU förhandlar
med 12 kandidatländer i Öst- och Centraleuropa pågår
nu EU:s regeringskonferens som skall se över de interna institutionerna
inför utvidgningen. Personligen hade jag gärna sätt att
regeringscheferna utnyttjade detta tillfället till att rejält
se över EU:s funktionssätt för att göra det öppnare,
effektivare, mer demokratiskt och fokuserat på färre frågor.
Det återstår visserligen ett halvår innan regeringskonferensen
beräknas vara klar och resultera i ett nytt fördrag (Nicefördraget
enligt planerna), men några revolutionerande reformer kommer det
knappast bli tal om. Tyvärr verkar det politiska ledarskapet saknas
och man talar istället om nästa regeringskonferens som skall
ta ett helhetsgrepp på Europas framtid.
Om EU skall kunna fungera
i framtiden krävs det mer än försiktiga förändringar
som handlar om röstviktning och antalet kommissionärer. Vi måste
diskutera vilket Europa vi vill ha, vad det skall syssla med och hur alla
länderna skall kunna komma in i samarbetet. Hur skall EU kunna bli
beslutsfähigt med så många olika viljor och traditioner?
Kan alla stater gå i samma takt? Tonen i debatten höljdes ett
snäpp genom det mycket uppmärksammade tal som den tyske utrikesministern
Joshka Fischers levererade för ett par veckor sedan. Han såg
framför sig en inre federal kärna i EU, en gemensam europeisk
författningoch ett scenario där alla medlemsländer kanske
inte deltar i allt samarbete.
Mitt under brinnande världskrig, 1941 i en fängelsehåla på ön Ventotene i södra Italien, skrev några italienska motståndsmän Ventotenemanifestet, om hur Europa skulle kunna samarbeta på fredlig väg. Fångarna, varav den mest kände var Altero Spinelli, skissade på en europeisk federation, en internationell stat utan de många nationalstater som lett till elände och krig. Ett enat Europa skulle samarbeta ekonomiskt, politiskt och socialt och kontrollera försvaret och därmed hindra framtida krig. Manifestet är idealistiskt men läsvärt, inte minst för att det ger en stark pacifistisk och demokratisk tolkning åt det ord, federalism, som förknippas med så mycket negativt i Sverige. När Kol och Stålunionen bildades fanns vissa av Spinellis tankar med, även om EG:s fäder, Monnet och Schumann, valde en mer pragmatiskt väg. Den europeiska gemenskapen blev ett slags mellanting mellan en stat och en traditionell internationell organisation. Genom samarbetet inom kol och stålindustrin skulle Tyskland och Frankrike knytas samman så tätt att framtida krig skulle bli omöjliga. Överstatliga institutioner byggdes upp och samarbetet utvecklades gradvis, till exempel inom fredlig användning av kärnkraft, Euratom. Genom Romfördraget 1958 bildades den europeiska ekonomiska gemenskapen och 1985 förenades de tre samarbetena i den Europeiska Gemenskapen. Fler medlemsländer tillkom, liksom nya samarbetsområden, nya fördrag och texter. Integrationsprocessen gick ibland två steg framåt och ett tillbaka med varierande inslag av mellanstatligt och överstatligt samarbete. Europaparlamentet, som
från och med 1979 bestod av direktvalda ledamöter, gick då
som nu i täten för ett mer medborgarvänligt Europa med ökad
tydlighet och klarhet. Tidigt förespråkades en författning
som gjorde det klart för medborgarna var ansvaret låg, hur beslut
fattades, vem som bestämde över vad och vilka rättigheter
den europeiska medborgaren hade. Altero Spinelli, den gamle fången,
var på 1980-talet Europaparlamentariker och ledde en grupp med uppgift
att ta fram ett förslag på europeisk författning. 1984
kom hans rapport, Spinellirapporten, som försöker reglera institutionerna,
gemenskapens politik och individens rättigheter på ett tydligt
sätt. EG-länderna var inte mogna att gå så långt
men inspirerades delvis av en del av tankarna i arbetet som ledde till
vitboken om den gemensamma marknaden och så småningom Maastrichtföredraget.
Den nuvarande kommissionen, och framför allt ordförande Romano Prodi, tycks dela övertygelsen av EU skulle behöva rensa bland sina texter och fördrag och presentera ett enkelt och läsbart författningsdokument. Flera förslag har kommit från olika forskningsinstitut på hur man skulle kunna förenkla och dela upp fördragstexterna i två delar, ett grundläggande dokument och ett annex med policy och tekniska frågor. Tjeckiens president Vaclav Havel delar denna uppfattning och framförde i ett tal till Europaparlamentet ett förslag om ett enkelt dokument, kanske på bara fem sidor, som skulle kunna delar ut till skolbarn i hela Europa så att de skulle förstå vad EU handlar om, dess mål och principer och huvudsakliga funktionssätt. Debatten är varken ny eller inne i sitt slutstadium. Peterssons sammanställning visar på kontinuiteten i kraven från framför allt Europaparlamentet och en önskan om att skapa ett europeiskt samarbetet med ett begripligt regelverk. Inte minst frågan om hur EU kan rensa bland detaljerna och koncentrera sig på färre frågor samt hur närhetsprincipen skall kunna stärkas, är områden som bör förtydligas. Diskussionen kommer att fortsätta ett bra tag framöver, och det gör den runt om i Europa. I Sverige pågår tyvärr ingen diskussion alls och för den som vill förstå lite mer om de här tankarnas bakgrund och framväxt, för att på så sätt få en djupare och lite annorlunda bild av det europeiska samarbetet, är Europas författning en intressant och lärorik bok. En behöver alls inte läsas från pärm till pärm, inledningen ger en bra sammanfattning och originaltexterna kan man sedan bläddra eller slå i, allt efter intresse.
|