Home
Artiklar |
010128
Demokratirådet
efterlyser enhetlig europeisk grundlag:
"EU har försvagat
demokratin"
Möjligheten
till demokratiskt ansvarsutkrävande i Sverige och övriga EU-länder
har försämrats. EU har inom flera områden utvecklats till
ett politiskt maktcentrum som för den enskilde medborgaren har väl
så stor betydelse som staten. Därför måste nu tanken
att ge EU en konstitution förverkligas. En EU-grundlag behöver
inte göra EU till en superstat. Nationalstaterna kommer att bestå
under överskådlig tid. Det skriver SNS nya demokratiråd
under ledning av statsvetarprofessor Olof Petersson.
Som ordförandeland
under detta halvår har Sverige inte bara att expediera löpande
ärenden och se till att förhandlingsmaskineriet är välsmort.
Sverige har också fått det tunga ansvaret att dra upp riktlinjerna
för hur framtidens EU skall se ut. Uppdraget kommer från stats-
och regeringscheferna vid toppmötet i Nice. Resultatet skall redovisas
redan vid juni månads toppmöte i Göteborg.
Bedömningen
av vad som hände i Nice går isär. Inför riksdagen
förklarade Göran Persson att konferensen avslutats "framgångsrikt".
Och förvisso lyckades man till sist komma överens om hur rösterna
skall vägas och räknas i ett utvidgat EU.
Men priset blev
högt. De enskilda medlemsländernas möjligheter att blockera
beslut finns kvar inom många områden. Reglerna för att
fatta beslut i ministerrådet har komplicerats ytterligare. Virrvarret
av fördragstexter har blivit ännu mer oöverskådligt.
Av dokumenten från
regeringskonferensen i Nice framgår också att inte ens stats-
och regeringscheferna själva var nöjda. De bestämde att
sammankalla en ny regeringskonferens 2004 för att reformera unionen.
DEN SVENSKA REGERINGEN
har därmed fått en stor och svår uppgift. Toppmötet
i Nice har begärt "en djupare och bredare diskussion om Europeiska
unionens framtida utveckling". Det svenska ordförandeskapet skall
uppmuntra "omfattande diskussioner med alla berörda parter: företrädare
för nationella parlament och för den allmänna opinionen,
politiska och ekonomiska grupper och grupper från universiteten,
företrädare för det civila samhället". Dessutom skall
det dussintal länder som nu ansöker om EU-medlemskap också
knytas till processen.
En viktig uppgift
är att åstadkomma en tydligare maktdelning mellan EU och medlemsstaterna.
Uppdraget talar om "en mer exakt avgränsning" av unionens och medlemsstaternas
behörigheter. Det gäller inte minst att precisera vad som menas
med "subsidiaritet".
Den svenska regeringen
får också ta över ett problem som toppmötena i såväl
Amsterdam som Nice misslyckats med att lösa, nämligen att förenkla
EU-fördragen för att göra dem tydligare och lättare
att förstå.
Uppdraget från
stats- och regeringscheferna gäller centrala aspekter av den representativa
demokratin. Det handlar bland annat om att göra en översyn av
de nationella parlamentens roll i den europeiska strukturen.
Genom att ta upp
dessa frågor erkände Nicekonferensen "behovet av att förbättra
och övervaka unionens och dess institutioners demokratiska legitimitet
och öppenhet för att föra dem närmare medlemsstaternas
medborgare".
Med all sannolikhet
var Nice det sista toppmötet i sitt slag. Regeringskonferensen hade
föregåtts av en lång och fruktlös rad av möten
mellan ambassadörer och utrikesministrar. Enligt den franske utrikesministern
hade man överlagt i sammanlagt 325 timmar. Trots dessa omständliga
förberedelser slutade Nicemötet i stressiga och improviserade
kompromisser.
Nice visade tydligt
den mellanstatliga beslutsmetodens begränsningar. Det räcker
inte med att regeringarnas företrädare samlas i stängda
rum och försöker förhandla ihop sig. Resultaten blir magra
och demokratin hamnar på mellanhand.
Den finländske
statsministern har öppenhjärtigt erkänt den hittillsvarande
metodens svagheter. "Problemet är att många av de regeringskonferenser
som beslutar om dessa saker är fjärmade från den stora
allmänheten. De arbetar utifrån den minsta gemensamma nämnaren.
Någon form av enighet uppnås i sista minuten, för att
alla parter skall ha någonting med sig hem i bagaget." Det kan tilläggas
att Paavo Lipponen höll sitt tal i november, det vill säga redan
före Nice.
Från demokratisynpunkt
är det uppenbart att en så viktig fråga som Europeiska
unionens framtid måste diskuteras under betydligt större öppenhet,
debatt och mångsidighet. Först då har medborgarna möjlighet
att självständigt kunna ta ställning på grundval av
ett fylligt kunskapsunderlag.
Regeringen behöver
inte börja från noll. Det finns redan ett antal praktiska förslag
om hur man i stället skulle kunna lägga upp arbetet på
att reformera EU-fördragen (www.sns.se/dr).
Det konvent som
utarbetade Nicedeklarationen om grundläggande rättigheter i EU
visade att viktiga europeiska frågor kan bearbetas gemensamt mellan
de olika institutionerna och de nationella parlamenten, med full offentlig
insyn och deltagande av organisationer och folkrörelser. Den tekniken
bör kunna användas också i EU:s fortsatta utveckling.
I sitt tal i Brygge
var Paavo Lipponen inne på en liknande tankegång. Han framförde
där idén om ett "omfattande allmänt möte, där
medlemsstaternas regeringar och nationella parlament, kandidatländerna
samt EU:s institutioner är representerade. Det behövs en bred
medverkan, eftersom vi nu har att göra med frågor som har en
nära koppling till själva den nationella suveränitetens
kärna".
EN FORSKARGRUPP
VID Europauniversitetet i Florens har på uppdrag av EU-kommissionen
utarbetat ett utförligt förslag till hur man kan förbättra
proceduren för att reformera EU:s institutioner. Man behöver
till exempel inte behålla regeln om att alla medlemsstater enhälligt
måste godkänna alla fördragsändringar i stort som
smått.
Förvisso är
det viktigt att varje medlemsland även i fortsättningen måste
kunna säga nej till grundläggande förändringar i det
regelverk som styr EU. Bestämmelserna om hur många röster
respektive land skall ha i ministerrådet är en sådan fråga.
MEN I MÅNGA
andra frågor leder detta krav på enhällighet till en överhängande
risk för beslutsblockering, särskilt i ett utvidgat EU med upp
till 30 länder. I praktiken har det blivit omöjligt att ändra
reglerna för EU:s institutioner. Detta strider mot ett fundamentalt
demokratikrav. I en representativ demokrati måste folket och dess
valda ombud kunna kontrollera och återkalla den makt som de överlåtit.
Forskargruppen i
Florens föreslår ett nytt sätt att reformera EU:s institutioner
genom att ge kommissionen ökad initiativrätt och Europaparlamentet
makt att ge sitt samtycke. Domstolen i Luxemburg skulle också kunna
granska om ändringsförslagen är rättsligt hållbara.
Forskarna utvecklar
också tanken på att dela upp EU-fördragen i två
delar. Unionens allmänna principer och de grundläggande bestämmelserna
för EU:s institutioner skulle kunna samlas i ett kortfattat grundfördrag.
Ett sådant skulle inte behöva ändras så ofta och
skulle kräva enhällighet mellan medlemsstaterna.
Mer konkreta instruktioner
för ministerrådet, kommissionen, Europaparlamentet, domstolen,
revisionsrätten och andra EU-organ kunde formuleras i stadgor som
skulle kunna justeras genom en enklare procedur och inte behöva godkännas
av alla medlemsstater.
Mycket vore vunnet
om man kunde samla de grundläggande spelreglerna för EU i ett
enda, lättåtkomligt dokument. Som det nu är krävs
det juridisk specialutbildning för att kunna tolka vad som står
i grundfördragen.
Därför
anser vi att det nu är dags att förverkliga den gamla tanken
att ge EU en konstitution. Därmed är inte sagt att EU behöver
utvecklas till en superstat. Nationalstaterna kommer att bestå under
överskådlig tid. Men det är redan ett faktum att EU utvecklats
till ett politiskt maktcentrum som inom flera områden har minst lika
stor betydelse som staten, från den enskilde medborgarens horisont.
En av dagens stora
samhällsfrågor är om globaliseringen har medfört en
demokratiförlust. En realistisk analys av det gångna årtiondet
måste komma till slutsatsen att europeiseringen åtminstone
i vissa avseenden lett till att möjligheten till demokratiskt ansvarsutkrävande
har försämrats.
Men detta är
ingen utifrån kommande, obönhörlig process. Internationaliseringen
av det politiska livet kan, åtminstone på längre sikt,
innebära en förstärkning av demokratin. Men då fordras
flera genomgripande förändringar av politikens traditionella
arbetsformer.
ETT EUROPEISKT OFFENTLIGT
rum är en nödvändig förutsättning för ett
levande samtal över nationsgränserna. För att skapa det
behövs reformer på flera områden:
• Skolan måste
bli mycket bättre på att undervisa om EU som en politisk gemenskap.
• Språkbarriärerna
mellan olika länders massmedier måste attackeras så att
vi får en livligare alleuropeisk debatt och en rikare spegling av
skeenden och levnadsvillkor i olika delar av Europa.
• Partiernas aktiva
medlemmar, inte bara på elitnivå, måste arbeta mycket
mer gränsöverskridande.
• Den internationaliserade
förvaltningens dolda beredningsprocesser behöver öppnas
för insyn.
• De nationella
parlamenten kan spela en mycket mer aktiv roll i det internationella beslutsfattandet.
Inte minst skulle
EU kunna reformeras för att bättre tillgodose kraven på
insyn, delaktighet och ansvarsutkrävande. Europadebattens ögon
är i dag fästade på den svenska regeringen. Det är
hög tid för en aktiv, offensiv svensk demokratipolitik för
Europa.
Olof Petersson
Karl Magnus Johansson
Ulrika Mörth
Daniel Tarschys
|
|