Artiklar 

Ventotene II 

Ventotene III  

Ventotene IV

                                                                                                              Ventotenemanifestet (1941)
Tack till SNS
 

I. Den moderna civilisationens kris   
Den moderna civilisationen har som sin grundval tagit principen om frihet, enligt vilken människan inte blott och bart skall vara ett instrument åt andra, utan ett autonomt centrum för liv. Med denna kod för handen har en storslagen historisk process inletts när det gäller alla de aspekter av samhällslivet där denna princip inte har respekterats.   

1. Nationernas lika rätt att sluta sig samman i självständiga stater har slagits fast.  
Varje folk, som definieras genom dess etniska, geografiska, språkliga och historiska karakteristika, förväntades i den statliga organisation om hade skapats för folkets egen del i överensstämmelse med dess speciella uppfattning om politiskt liv, hitta det instrument som utan inblandning utifrån på bästa sätt skulle svara mot det folkets behov. 
Ideologin med nationellt oberoende har varit en stark drivkraft för 
framåtskridande. Genom den har en inskränkt lokalpatriotism kunnat 
övervinnas till förmån för den mest vidsträckta solidaritet mot utländska härskares förtryck; genom den har många hinder undanröjts som har hämmat rörligheten för personer och varor; genom den har inom varje ny stats territorium den mera avancerade befolkningens institutioner och ordningar spritts till den del av befolkningen som släpat efter.  
Denna ideologi har emellertid inom sig burit fröet till den imperialistiska nationalism som vår generation har sett växa till gigantiska proportioner, till de totalitära staternas uppkomst och världskrigens utbrott. 
Nationen betraktas inte längre som den historiska produkten av 
samexistens mellan människor, som, tack vare en lång process, har 
uppnått en större enhetlighet i fråga om vanor och strävanden, och som i sin stat finner den mest ändamålsenliga formen för att organisera det kollektiva livet inom hela det mänskliga samhällets ram. Nationen har snarare blivit en gudomlig enhet, en organism som bara behöver tänka på sin egen existens och sin egen utveckling, utan att på minsta vis bekymra sig om den skada som andra därigenom kan åsamkas.  
Nationalstaternas absoluta suveränitet har lett till viljan att härska över alla andra och nationalstaterna betraktar som sitt "livsrum" allt större territorier, som möjliggör fri rörlighet för dem och som innebär att de kan tillförsäkra sig existensmedel utan att vara beroende av någon annan. Denna vilja att härska kan inte tyglas annat än genom den starkaste statens herravälde över alla de andra, förslavade staterna. 
Staten har således, från att ha varit väktare över medborgarnas frihet 
omvandlats till herre över undersåtarna, som med alla medel tvingas tjäna den för att ge maximal slagkraft i krig. Även under perioder av fred, som betraktades som uppehåll för att förbereda de kommande, oundvikliga krigen, härskade i många länder redan den militära 
klassens vilja över den civila, något som allt mer försvårade möjligheten att få fria politiska system att fungera. Skola, vetenskap, produktion och förvaltningsorgan var huvudsakligen inriktade på att öka krigspotentialen; mödrarna betraktades som soldatalstrare, och premierades som sådana enligt samma kriterier som man på uppvisningar premierar boskap som ger rik avkomma; barnen fostrades ända från späd ålder till att hantera vapen och att hata utlänningar; individens friheter reducerades till ett intet alltifrån den stund då alla hade militariserats och ständigt kallades in för att göra värnplikt; de ideliga krigen tvingade männen att lämna familj, 
arbete och egendom, och att offra livet självt för mål vars innebörd ingen egentligen begrep, och på bara några få dagar skulle resultatet av decenniers gemensamma ansträngningar för att öka det kollektiva 
välståndet fullständigt raserats. Det är de totalitära staterna som på det mest sammanhållna sättet har kunnat ena alla krafter, genom att de i största utsträckning har använt sig av centralstyrning och despotism, och därigenom visat att de är de organ som är bäst anpassade till dagens internationella omgivning. Det räcker med att en nation tar ett steg närmare en mer utpräglad totalitarism för att den skall följas av andra, som dras ned i samma fåra genom sin vilja att överleva.   

2. Medborgarnas lika rätt att delta i processen med att forma statens vilja har slagits fast.  
Den skulle således utgöra syntesen av alla samhällsklassers fritt uttryckta och skiftande ekonomiska och ideologiska krav. Genom en sådan politisk organisation har det varit möjligt att rätta till, eller åtminstone mildra, många av de mest skriande orättvisorna som 
ärvts från tidigare regimer. Tryckfriheten, föreningsfriheten och den 
gradvisa utvidgningen av rösträtten har emellertid gjort det allt svårare att försvara gamla privilegier samtidigt som man har hållit fast vid det 
representativa systemet. De medellösa har så småningom lärt sig att 
använda dessa instrument för att erövra samma rättigheter som de 
välbärgade klasserna hade förvärvat. Den särskilda skatten på inkomst 
av kapital och på arv, den progressiva beskattningen av större 
förmögenheter, skattebefrielsen för de lägsta inkomstskikten och för 
viktiga förnödenheter, den fria allmänna skolan, de ökade utgifterna för socialhjälp och social omsorg, jordbruksreformerna och inspektionerna på fabrikerna hotade de privilegierade klasserna i deras allt starkare befästa citadell. 
Inte ens de privilegierade klasser som hade gått med på jämlikhet när det gällde de politiska rättigheterna kunde acceptera att de sämre lottade klasserna använde sig av denna jämlikhet för att söka omsätta 
rättigheterna i praktiken, eftersom rättigheterna därigenom skulle ges ett konkret innehåll av reell frihet. När hotet efter första världskrigets slut blev alltför stort, var det bara naturligt att dessa klasser varmt 
välkomnade och stödde upprättandet av diktaturerna, som slog de lagliga vapnen ur motståndarnas händer. Å andra sidan bildades gigantiska industri- och bankkonglomerat och fackföreningar, som under en och samma ledning förenade hela arméer av arbetare, och fackföreningar och konglomerat som pressade på regeringarna för att driva fram den politik som bäst svarade mot deras särskilda intressen hotade att upplösa själva staten i en mängd ekonomiska förläningar som bittert bekämpade varandra.  
De demokratiska och liberala systemen, som blev det instrument som dessa grupper använde sig av för att bättre kunna exploatera hela kollektivet, förlorade allt mer sin prestige, och därigenom spred sig övertygelsen om att det bara var den totalitära staten som, genom att upphäva folkets frihet, på något sätt skulle kunna lösa de 
intressekonflikter som de befintliga politiska institutionerna inte längre lyckades stävja.  De totalitära regimerna har därefter i själva verket i stort sett befäst de olika samhällsklassernas ställning på den nivå de hade uppnått lite i sänder, och genom att låta polisen kontrollera varje sida av medborgarnas liv och med våld undanröja oliktänkande, har de förhindrat varje laglig möjlighet att rätta till den rådande sakernas ordning.  
Härigenom garanterades existensen för den odelat parasiterande 
klassen, som bestod av frånvarande jordägare och rentierer, vars enda 
bidrag till samhällsproduktionen bestod i att klippa aktiekuponger, de 
monopolägande klasserna och affärskedjorna, som sög ut 
konsumenterna och gjorde att småspararnas pengar försvann, plutokrater som, gömda bakom kulisserna, drog i politikernas trådar för att kunna styra statens hela maskineri till sin egen exklusiva fördel under skenet av att söka uppnå överordnade nationella intressen. De kolossala förmögenheterna för några få konserverades, likaså eländet för de stora massorna, som var utestängda från möjligheten att njuta den moderna kulturens frukter.  
En ekonomisk regim har bevarats till sin väsentliga inriktning, enligt vilken de materiella resurserna och arbetskraften, som  skulle inriktas på att tillgodose grundläggande behov för att utveckla människans livsviktiga energier, i stället inriktades på att tillgodose de mest futila önskningar hos dem som kunde betala de högsta priserna; en ekonomisk regim, under vilken pengamakten i och med arvsrätten vidmakthölls inom samma klass, genom att den omvandlades till ett privilegium, som inte på något sätt svarade mot det sociala värdet av de faktiskt utförda tjänsterna, och valmöjligheterna begränsades för 
proletärerna, som för att leva är tvingade att låta sig exploateras av den som erbjuder dem vilken möjlighet som helst till att få ett arbete. 
För att hålla arbetarklassen fjättrad och underkuvad har 
fackföreningarna omvandlats från att ha varit fristående kamporganisationer, som leddes av personer som åtnjöt 
medlemmarnas förtroende, till att bli organ för polisiär övervakning, under ledning av tjänstemän som den styrande klassen har valt ut och som ansvarar uteslutande inför den.  
Om någon korrigering görs i en sådan ekonomisk regim så dikteras den alltid av militärens behov, som har strålat samman med de privilegierade klassernas reaktionära strävanden efter att låta totalitära stater uppstå och konsolideras.   

3. Mot auktoritär dogmatism har det bestående värdet av en kritisk anda slagits fast.  
Allt som görs gällande måste antingen bevisas eller försvinna. Vårt samhälles största landvinningar inom alla områden har kunnat göras 
tack vare detta metodiska tillvägagångssätt som är ett resultat av denna fördomsfria inställning. 
Denna andens frihet har dock inte kunnat hålla stånd mot den kris som ledde till de totalitära staternas uppkomst. Nya dogmer som 
accepteras av övertygelse eller av hyckleri har brett ut sig inom all vetenskap. Trots att ingen vet vad en ras är, och att den mest elementära historiska kunskap visar på det absurda i resonemanget, så krävs det av fysiologerna att de skall tro på, visa och att övertyga folket om att det tillhör en utvald ras, enkom för att imperialismen behöver denna myt för att kunna piska upp hat och stolthet hos massorna.  
Den ekonomiska vetenskapens mest uppenbara begrepp måste betraktas som anatema när det gäller att föra fram enväldespolitiken, merkantilismens handelsbalans och alla andra påhitt som vår tids utomordentliga upptäckter. Genom alla världsdelars ömsesidiga ekonomiska beroende utgör hela jorden livsrum för varje folk som vill bevara en levnadsstandard som svarar mot den moderna civilisationen; emellertid skapades pseudovetenskapen geopolitik i syfte att bevisa grunden för livsrumsteorin och för att klä imperialismens vilja att förtrycka i en teoretisk dräkt.  
Historians viktigaste faktum förfalskas i den styrande klassens intresse. Bibliotek och bokhandlar rensas på alla verk som inte 
betraktas som renläriga. Obskurantismens mörker hotar på nytt att kväva människosjälen. 
Frihetens och jämlikhetens sociala etik har undergrävts. Människorna 
betraktas inte längre som fria medborgare, som drar nytta av staten för att bättre kunna uppnå sina kollektiva mål. De är i stället tjänare åt 
staten, som bestämmer vilka deras mål skall vara, och deras vilja som innehar makten införlivas med statens vilja. Människorna är inte längre undersåtar som har rättigheter, utan inordnas hierarkiskt, och tvingas att utan diskussion lyda de överordnade hierarkierna, med en ledare på toppen som vederbörligen har upphöjts till gud.   
Efter att ha triumferat i en rad länder fann denna totalitära och 
reaktionära civilisation slutligen i Nazityskland den kraft som ansåg sig kunna dra de yttersta konsekvenserna av den. Efter noggranna 
förberedelser och genom att djärvt och skrupelfritt utnyttja rivaliteten 
mellan staterna, deras egoism och enfald, dra med sig andra europeiska vasallstater - den första bland dem Italien - och genom att alliera sig med Japan, som sökte uppnå identiska mål i Asien, gav sig Nazityskland i kast med uppgiften att lägga under sig andra stater. 
Nazitysklands seger skulle innebära att totalitarismen slutgiltigt 
konsolideras i världen. Alla dess kännetecken skulle skärpas till det 
yttersta, och de progressiva krafterna skulle under lång tid vara dömda till att inneha rollen som simpel, negativ opposition. Den tyska militära klassens traditionella arrogans och omedgörlighet kan redan där ge oss en idé om hur dess herravälde skulle gestalta sig efter ett segerrikt krig. 
De segerrika tyskarna skulle även kunna tillåta sig att ge sken av 
generositet gentemot de andra europeiska folken och formellt respektera deras territorier och politiska institutioner, för att på så sätt styra och samtidigt tillfredsställa den enfaldiga patriotiska känsla som hellre ger akt på gränspålarnas färg, och de politikers nationalitet som träder fram i rampljuset, än på maktförhållanden och statsorganens faktiska innehåll. 
Även om verkligheten är kamouflerad så kommer den alltid att vara 
densamma: en ny uppdelning av mänskligheten i Spartaner och heloter, i herrar och slavar. 
Också en kompromisslösning mellan de sidor som nu bekrigar varandra skulle innebära ett ytterligare steg närmare totalitarismen, genom att de länder som har undkommit Tysklands järngrepp skulle tvingas acceptera samma former för politisk organisation för att vara tillräckligt förberedda för att återuppta kriget. 
Hitlertyskland har dock kunnat slå ned småstaterna en efter en, och 
tvingat allt mäktigare krafter att ge sig in i striden. Genom Storbritanniens modiga stridsanda, även i det mest kritiska ögonblicket när landet ensamt höll stånd mot fienden, fick tyskarna stångas mot det tappra motståndet från den ryska armén, och Amerika fick tid på sig att börja mobilisera sin ofantliga produktionsapparat. Denna kamp mot den tyska imperialismen hänger nära samman med den kamp som det kinesiska folket utkämpar mot den japanska imperialismen. 
Enorma människomassor och rikedomar har redan ställts upp mot de 
totalitära makterna. Krafterna hos dessa makter har nått sin kulmen och kan nu bara gradvis förtäras. De motsatta krafterna å sin sida har redan övervunnit den allra djupaste nedgången och är nu i tilltagande. De allierades krig väcker för varje dag som går på nytt viljan till befrielse, även i de länder som har varit avhängiga av våldet och betett sig som vilsna genom det slag de har fått ta emot. Det kriget väcker denna vilja till och med hos axelmakternas folk, som inser att de har dragits in i en desperat situation enkom för att tillfredsställa sina härskares maktbegär. 
Denna långsamma process, som har medfört att enorma 
människomassor passivt låtit sig formas efter den nya regimen, anpassas och på så sätt bidragit till att konsolidera den, har nu stannat upp, och den omvända processen har inletts i stället. I denna enorma våg, som sakta höjer sig, återfinns alla de progressiva krafterna och de mest upplysta grupperna inom arbetarklassen som, genom terror eller smicker, har låtit sig avledas i sina strävanden mot en högre livsform; de mest välinformerade bland de intellektuella, som känt sig förolämpade över den djupa förnedring som förnuftet har underkastats; företagare som känner sig i stånd till nya initiativ och vill befria sig från det byråkratiska oket och den nationella autarki som har hindrat deras minsta rörelse; alla de som, när allt kommer omkring, genom en medfödd känsla för värdighet inte kan kröka rygg under ett förödmjukande slaveri. 
Räddningen för vår civilisation anförtros idag alla dessa krafter. 

Fortsättning