Phillipe Bourrinet om K-H Roths "Den 'andra' arbetarrörelsen"
Frågan om hur kapitalets och arbetarklassens med den sammanhängande sammansättning förhåller sig till klasskampens former och potential är av yttersta vikt att analysera. I den italienska sk Operaismon (ung. ”arbetarismen”) sattes denna analys mer eller mindre förtjänstfullt samman i konceptet ”klassammansättning” (se riff-raff #3-4, 2003). En bok som på 70-talet i Tyskland sökte knyta an till detta begrepp i en analys av den tyska klasskampens historia var K-H Roths Die ”andre” Arbeiterbewegung (Den ”andra” arbetarrörelsen); i den förklaras revolutionens tillkortakommanden med att arbetarklassens kamp dominerades av de facklärda arbetarnas yrkesstolthet och reformism. Vänsterkommunisten Phillipe Bourrinet kritiserar i följande utdrag ur boken The Dutch and German Communist Left det historiskt faktiskt felaktiga i Roths sociologism, och entusiasm vad gäller de "oskolade" arbetarnas radikalism vis-à-vis de "yrkesskolade" arbetarnas reformism. Frågan är emellertid fortfarande av avgörande betydelse, varför vi gjort oss mödan att översätta detta utdrag, som vi måste tillägga att vi inte nödvändigtvis sympatiserar med till hundra procent.
f.k. okt. 2004
Något senare, i efterdyningarna av maj ’68, tittade författare som Heinz Roth och Elisabeth Belirens, i sin bok som ägnas åt ”den andra arbetarrörelsen” (Die ”Andere” Arbeiterbewegung, Trikont Verlag, 1976), efter förändringar i arbetarklassens sociologiska sammansättning sedan första världskriget: som ”massarbetarens” framväxande, vars situation i och med med införandet av taylorism skiljer sig från yrkesarbetarna [skilled workers]. De senare var reformistiska, anhängare av fackföreningar, medan ”massarbetaren” spontant opponerade mot de ”reformistiska” fackföreningarna och förordade ett radikalt revolutionärt agerande. Bortsett från författarnas entusiasm för dessa ”lägre” skikt i proletariatet som de ser som den sociologiska basen för arbetarradikalism och vänsterkommunism, så är tolkningen i grund och botten den samma som Geyers och Rosenbergs [diskuteras i föregående stycke, ö.a.].
Denna sociologiska vision stämmer inte överens med den historiska
verkligheten. KAPD:s och AAU:s militanter kom från alla sektorerna av
den tyska arbetarklassen, från gamla industrier liksom från nya.
Många av dem arbetade i det koncentrerade Ruhr-området (gruvor,
stål), i Wasserkante (Hamburg och Bremen), med fartygsbygge, i handelsflottan
och till och med fiskeindustrin. De hade en väldigt stark närvaro,
1920, bland Berlins yrkesarbetare (transport, elektricitet, står, etc).
Även om de var väldigt starka i de stora industrikoncentrationerna,
så hade de även många medlemmar i Sachsens småföretag
jämte Leunas stora kemianläggning (20.000 arbetare) nära Halle,
som var AAU:s och KAPD:s bastion. Vidare var det i Sachsens småindustrier
som KAPD stötte på mest problem: arbetarna som var anslutna till
AAU, till skillnad från de i de stora fabrikerna, visade en instinktiv
misstro mot all centraliserad organisation och disciplin. I slutändan lämnade
de AAU för det anti-centralistiska AAU-E och utvecklade där en lokalistisk,
ouvrieristisk kult av ”fabriksskorstenen”. I Holland hade
KAPN stort inflytande i de gamla sektorerna av arbetarklassen (cigarrarbetarna,
diamantarbetarna, textil), sektorer som omgrupperade både högt yrkesutbildade
och oskolade arbetare, liksom i mer moderna sektorer som fartygsbygge.
KAPD:s sociala sammansättning tycks inte visa på att de utgjordes
av en överväldigande majoritet oskolade arbetare. Många av arbetarna
i partiet var yrkesutbildade, så som Appel, Scharer och Mattick. Majoriteten
av partimilitanterna hade gått genom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen
innan kriget. Det var det samma som för KAPD:s massorganisation AAU. Samtidigt
som det fanns tendenser till ett förkastande av organisation och auktoriteter,
så generaliserades dessa tendenser i hela den tyska arbetarklassen som
en reaktion mot socialdemokratin och fackföreningarna, som hade deltagit
i kriget och i krossandet av revolutionen med hjälp av Freikorps. Det var
mer av en politisk reaktion än ett förkastande av de ”högre
skikten”, av en ”arbetararistokrati” som assimilerats med
fackföreningarna. Fallet i medlemsantal för facket mellan 1919 och
1922 visar att till och med de yrkesutbildade skikten i proletariatet kände
samma fientlighet gentemot fackföreningarna. Ett betydande antal av de
senare gick även med i AAU.
Phillipe Bourrinet, The Dutch and German Communist Left, ICC, London
2001, s. 373.
Övers. PHFK, okt. 2004
Se även Paul Mattick "Om K-H Roth, 'Den 'andra' arbetarrörelsen'"