[pdf]
Gilles Dauvé, Kritik av Situationistiska internationalen (1979)
Situationistiska internationalen var ett av de mer avancerade revolutionära uttrycken för klasskampen och kapitalismen under 60-talet och hade, åtminstone indirekt, stort inflytande på den sk. 68-rörelsen i Paris och annorstädes.
Gilles Dauvés författade 1979 (under pseudonymen Jean Barrot) en revolutionär, och inte alls helt avfärdande, kritik av Situationistiska internationalen. De utvecklade en kritik av den kapitalistiska varuekonomin, som ”skådespelsamhälle”, och den framträdelseform och representation som medföljer detta. På den nivån, inte alls ytlig, var de bra. Men man kan, som Dauvé skriver, inte bygga en revolutionär teori om man inte gör det som en helhet och genom att basera den på vad som är fundamentalt för det sociala livet.
Situationisterna förstod varan, men inte kapitalet och de var uttryckligen ointresserade av produktionen. Därför förblev de oförstående inför Marx kritik av den politiska ekonomin som grund för den revolutionära rörelsens teori. Ett ”oförstående” de, skall tilläggas, har delat med mången samhällsomstörtare sedan dess.f.k. augusti 2005
Kritik av Situationistiska internationalen
Jean
Barrot (aka Gilles Dauvé)
Lönesystemet och ideologin
Kapitalismen omvandlar livet till de pengar som är nödvändiga
för att leva. Man tenderar att göra vad som helst för ett annat
mål än det som avsågs med aktivitetens innehåll. Alienationens
logik: det ena är ett annat; lönesystemet gör en främmande
inför vad man gör, vem man är, andra människor.
Men den mänskliga verksamheten producerar inte endast varor och förhållanden,
utan även representationer [representations]. Människan är
inte en homo faber: reducerandet av det mänskliga livet till ekonomi
(som det har tagits upp av den officiella marxismen) dateras från kapitalets
intagande av tronen. All verksamhet är symbolisk: den skapar samtidigt
produkter och en världsbild. Skissen av en primitiv by:
... summerar och antar förhållanden mellan människan och universum, mellan samhället och den övernaturliga världen, mellan det levande och det döda. (Levi-Strauss)
Varufetischismen är blott den form som symbolismen för samhällen
som domineras av utbyte antar.
Allt eftersom kapitalet tenderar att producera allt som kapital, att paketera
allt för att kunna omforma det med hjälp av marknadsförhållandena,
så gör det även representation till en specialiserad produktionssektor.
Genom att vara berövade medlen för sin materiella existens är
lönarbetarna även berövade medlen till att producera sina tankar,
som produceras av en specialiserad sektor (därav de "intellektuellas"
roll, en term som introducerades i Frankrike av Manifesto of the -
dreyfusianska - Intellectuals, 1898). Proletären mottar
dessa representationer (idéer, bilder, implicita associationer, myter)
från kapitalet på samma sätt som hon mottar de andra aspekterna
av sitt liv. Schematiskt sett producerade 1800-talets arbetare sina
(även reaktionära) tankar på caféet, baren och klubben,
medan dagens arbetare ser sina tankar på teve - en tendens som
det sannerligen skulle vara absurt att extrapolera till en nivå av att
reducera det hela till realitet.
Marx definierade ideologi som ett substitut för en reell men omöjlig
förändring: förändringen lever sitt liv på det inbillades
nivå. Den moderna människan sprider sig i den här situationen
över alla områden. Hon förändrar inte längre något,
förutom till bilder. Hon reser endast för att återupptäcka
stereotypen av det främmande landet; älskar endast för att spela
rollen av den väna älskarinnan eller den virile älskaren etc.
Berövad arbetet (omvandlandet av omgivningen och sig själv) genom
lönarbetet lever proletären förändringens "skådespel".
Dagens lönarbetare lever inte i "överflöd" i förhållande
till 1800-talets arbetare som levde i "armod". Lönarbetaren konsumerar
inte blott objekt, utan reproducerar de ekonomiska och mentala strukturer som
tynger ner henne. Det är på grund av detta, tvärtemot uppfattningen
i Invariance (1), som hon inte kan befria sig
från dessa representationer förutan att undertrycka deras materiella
bas. Hon lever i en semiotisk gemenskap som tvingar henne att fortsätta:
materiellt (kredit), ideologiskt och psykologiskt (denna gemenskap är en
av få tillgängliga). Man konsumerar inte blott tecken [signs]:
kedjorna är lika mycket, och först och främst, ekonomiska (räkningar
som ska betalas, etc.). Kapitalet vilar på produktionen och försäljningen
av objekt. Att dessa objekt även fungerar som tecken (och ibland
först och främst som det) är ett faktum, men detta tar aldrig
ifrån dem dess materialitet. Endast intellektuella tror sig leva i en
värld som enbart är uppbyggd av tecken.
Sant och falskt
Vilka är konsekvenserna för den revolutionära rörelsen av
de "samhälleliga framträdelseformernas funktion i den
moderna kapitalismen" (I.S., #10, s. 79)? Som Marx och Dejacque (2)
lade fram det - kommunismen har alltid varit denna världens dröm.
Idag tjänar denna dröm även till att inte förändra
verkligheten. Man kan inte ägna sig uteslutande åt att "tala"
sanning: den kan endast existera som praxis, som ett förhållande
mellan subjekt och objekt, att snacka och göra, uttryck och transformation,
och manifestera sig som spänning. Det "falska" är inte en
skärm som hindrar sikten. Det "sanna" existerar i det falska,
i Le Monde eller på teve, och det falska i det sanna, i texter
som är revolutionära eller som påstår sig vara det. Det
falska gör sig gällande genom sin praxis, genom den nytta det drar
från sanningen: det sanna är endast sant genom transformering. Revolutionär
verksamhet som lokaliserar sig i vad som sägs på andra sidan av vad
som sägs på radion är en semi-fåfänglighet. Låt
oss uppskatta gapet mellan ord och verklighet. SI krävde att revolutionärer
inte skulle förblinda folk med ord. Revolutionär teori blir inte revolutionär
av sig själv, utan på grund av kapaciteten hos dem som besitter den
att omvandla den till subversiv nytta, inte som en ögonblicksbild utan
som en presentationsform och diffusion som lämnar spår, om än
knappt synbara. Avfärdandet av vänsteristerna, till exempel, är
sekundärt. Genom att göra det till den axel kring vilken ens verksamhet
snurrar leder en till att inte ta itu med de fundamentala frågorna på
grund av polemiska ändamål gentemot den ena eller andra gruppen.
Genom att agera på detta sätt så förändrar man idéernas
och handlingarnas innehåll. Man riktar sig endast mot det väsentliga
genom avfärdandet och avfärdandet blir snabbt det väsentliga.
Ställda inför summan av individer och texter med radikala pretentioner
förpliktigar oss SI att ställa frågan: är denna teori produkten
av en subversiv samhällelig relation som söker ett uttryck, eller
en produkt av idéer som sprids utan att bidra till ett praktiskt förenande?
Alla lyssnar på radio, men radioapparater förenar proletärer
i kapitalets tjänst - fram till den dag då dessa tekniska medel intas
av revolutionära proletärer, då en timme i sändning kommer
att vara värd åratal av "propaganda".
"Ideologins slut" kommer emellertid inte att innebära att det
kan finnas ett samhälle utan idéer, som fungerar automatiskt, som
en maskin: det skulle förutsätta ett "robotiserat" och därmed
icke-"mänskligt" samhälle, eftersom det skulle vara berövat
all nödvändig reaktion från dess medlemmar. Genom att
ha blivit en ideologi i Tyska ideologins bemärkelse så utvecklas
det imaginära exakt enligt de linjerna. Det finns ingen de samhälleliga
förhållandenas diktatur som fjärrkontrollerar oss, utan reaktioner
och reflektioner från oss. Detta är en mycket partiell vision av
"barbariet". Felet med beskrivningar av fullständigt totalitära
samhällen (Orwells 1984 och filmen THX 1138) är
att de inte ser att alla samhällen, även de mest förtryckande,
förutsätter mänsklig intervention och aktivitet för att
uppenbaras. Alla samhällen, inklusive och särskilt det kapitalistiska,
lever av denna spänning även om de riskerar att krossas av den. Kritiken
av ideologin förnekar varken idéernas roll eller det kollektiva
agerandet i att propagera dem.
"Skådespelskonceptets" teoretiska återvändsgränd
Skådespelskonceptet förenar ett stort antal av givna grundläggande
fakta genom att visa samhället - och därmed dess revolutionära
transformation - som aktivitet. Kapitalismen "mystifierar" inte arbetarna.
Revolutionärernas verksamhet avmystifierar inget; den är uttrycket
för en verklig samhällelig rörelse. Revolutionen skapar en annan
verksamhet vars tillblivelse är ett villkor för vad klassisk
revolutionär teori kallar "politiska" uppgifter (krossandet av
staten).
Men SI kunde inte på detta sätt föreställa sig
det koncept som de hade fört fram i ljuset. De investerade så mycket
i detta koncept att de rekonstruerade hela den revolutionära teorin kring
skådespelet.
I sin teori om den "byråkratiska kapitalismen" hade Socialisme
ou Barbarie (S ou B) fått kapitalet att vila på byråkratin.
I sin teori om det "spektakulära [spectacular] varusamhället"
förklarade SI allting utifrån skådespelet. Man kan
inte bygga en revolutionär teori om man inte gör det som en helhet
och genom att basera den på vad som är fundamentalt för det
sociala livet. Nej, frågan om "samhälleligt framträdande"
är inte nyckeln till några nya revolutionära landvinningar (SI
#10, s. 79).
De traditionella revolutionära grupperna hade endast sett nya villkorande
medel. Men för SI motsvarar "medias" uttryckssätt ett sätt
att leva som inte existerade för hundra år sedan. Televisionen indoktrinerar
inte, utan skriver in sig själv som ett sätt att vara. SI visade på
förhållandet mellan form och fundament, där den traditionella
marxismen inte såg något annat än nya instrument som tjänade
samma sak.
Samtidigt faller skådespelskonceptet, som utvecklades av SI, till föga
för vad Marx och Engels förstod med termen "ideologi". Debords
bok Skådespelsamhället presenterar sig som ett försök
att förklara det kapitalistiska samhället och revolutionen, samtidigt
som den i själva verket endast tar i beaktande formerna för dessa,
viktiga men inte determinanta fenomen. Den klär beskrivningen av dem i
ett teoretiserande som ger intrycket av att vara en grundläggande analys,
samtidigt som metoden, och det subjekt som studeras, i själva
verket hela tiden förblir på en nivå av samhälleliga framträdelseformer.
På den nivån är boken enastående. Problemet är att
den är skriven (och läst) som om man skulle kunna finna något
i den som inte finns där. Där S ou B analyserade revolutionsproblemet
med hjälp av industrisociologi analyserar SI det utifrån en reflektion
på samhällets yta. Detta är inte att säga att Skådespelsamhället
är ytlig. Dess motsägelse och, i slutändan, dess teoretiska och
praktiska återvändsgränd är att den studerat något
genomgripande, genom och med hjälp av ytliga framträdelseformer. SI
hade ingen analys av kapitalet: de förstod det, men genom dess effekter.
De kritiserade varan, inte kapitalet - eller snarare, de kritiserade kapitalet
som vara och inte som ett värdeförmeringssystem som inkluderar produktion
liksom utbyte.
Genom hela boken förblir Debord kvar i cirkulationssteget, och saknar det
nödvändiga produktionsmomentet, produktivt arbete. Vad som ger kapitalet
näring är inte konsumtionen, som man förleds att tro, utan skapandet
av värde genom arbete. Debord har rätt när han ser mer i förhållandet
mellan framträdelseform och verklighet än mellan illusion och verklighet,
som om framträdelseformen inte existerade. Men man kan aldrig förstå
det verkliga på basis av framträdandet. Således fulländar
inte Debord sitt projekt. Han visar inte hur kapitalismen gör vad som endast
är ett resultat till orsak, inte ens till rörelse.
Kritiken av den politiska ekonomin (som Debord inte ägnar sig åt,
då han ignorerar den precis som utopisterna före honom) visar hur
proletären ser över och emot sig inte bara sin produkt, utan sin verksamhet.
Med varufetischismen framträder varan som sin egen rörelse. Genom
kapitalets fetisch, ger sig kapitalet på en autonomi som det inte innehar,
och presenterar sig som en levande varelse (Invariance är ett
offer för denna illusion): man vet inte varifrån det kommer, vem
som producerar det, genom vilka processer som proletären ger upphov till
det, av vilken motsägelse det lever och kan dö. Debord gör skådespelet
till kapitalismens subjekt, istället för att visa hur det produceras
av kapitalismen. Han reducerar kapitalismen till endast dess "spektakulära"
dimension. Kapitalets rörelse blir skådespelets rörelse. På
samma sätt gör Banalites de base en skådespelets
historia genom religion, myter, politik, filosofi etc. Den teorin förblir
begränsad till en del av de verkliga förhållandena, och går
så långt som till att få dem att vila helt och fullt på
denna del.
Skådespelet är aktivitet som blivit passiv. SI återupptäckte
vad Marx sa i Grundrisse om framväxten av människans vara
(hennes själv-transformaton, hennes arbete) till en främmande kraft
som krossar henne: inför den lever hon inte längre, hon ser endast.
SI bringade ny kraft till detta tema. Men kapitalet är mer än pacificering.
Det behöver proletärens ingripande, som S ou B sa (3).
SI:s överskattande av skådespelet är det tecken som de teoretiserar
kring på basis av en samhällelig vision som fötts i samhällets
periferi men som de trodde var central.
Skådespelet och konstteorin
Teorin om skådespelet uttrycker krisen för tidsrummet utanför
arbetet. Kapitalet skapar allt mer ett område utanför arbetet i enlighet
med logiken i sin egen ekonomi: det utvecklar inte ledighet för att kontrollera
massorna, utan för att det reducerar det levande arbetet till en mindre
roll i produktionen, minskar arbetstiden, och utökar lönarbetarens
inaktiva tid. Kapitalet skapar för lönarbetaren ett tidsrum som är
exkluderat, tomt, eftersom konsumtionen aldrig lyckas fylla det helt. Att tala
om tidsrum är att insistera det faktum att det sker en förkortning
av arbetsdagen, och att denna befriade tid även ockuperar ett geografiskt
och samhälleligt rum, i synnerhet gatan (jfr. stadens och derives
(4) betydelse för SI).
Denna situation sammanfaller med en dubbel kris för "konsten".
För det första har inte längre konsten någon mening eftersom
västsamhället inte längre vet vart det är på väg.
Med 1914 förlorade Väst meningen med och riktningen för civilisationen.
Scientism, liberalism och apologeti för produktivkrafternas "befriande"
effekter gjorde bankrutt precis som deras föregångare (romanticismen,
etc.). Från och med då var konsten tvingad att vara tragisk, narcissistisk,
eller sin egen negation. Under tidigare krisperioder sökte man efter meningen
med världen: idag tvekar man om det finns någon. För det andra
värvar koloniserandet av marknaden och det gagnlösa och vanvettiga
sökandet efter en "riktning" konstnären i konsumtionens
tjänst utanför arbetet.
SI är medvetna om sitt samhälleliga ursprung. Sur le passage de
quelques personnes... (1959), en av Debords filmer, talar om folk på
"ekonomins marginaler". På detta område, precis som S
ou B på företagets område, förstod SI att den moderna
kapitalismen tenderar att exkludera folk från all verksamhet och samtidigt
att engagera dem i ett pseudodeltagande. Men, precis som S ou B, gör de
ett avgörande kriterium av motsägelsen mellan aktiv och passiv. Revolutionär
praxis består i ett brått med skådespelets själva princip:
icke-intervention (IS #1, s. 110). I slutet av processen kommer arbetarrådet
att vara aktivitetens medel, nedbrytandet av separeringen. Kapitalet fortlever
genom exkluderandet av människor, deras passivitet. Det som rör sig
i riktning mot en vägran att vara passiv är revolutionärt. Sålunda
är det revolutionära definierat som "en ny livsstil" som
kommer att utgöra ett "exempel" (IS #6, s. 4).
Området utanför arbetet vilar på band som är mer tillfälliga
(jfr. derive) och subjektiva än lönarbetet, vilket mer tillhör
det nödvändiga och objektiva. Emot den traditionella ekonomin ställer
SI en "begärens ekonomi" (IS #7, s. 16); emot nödvändigheten
ställer de frihet; emot ansträngning, njutning; emot arbetet, den
automatisering som gör det överflödigt; emot uppoffring, nöje.
SI vänder på de motsättningar som måste övervinnas.
Kommunismen befriar en inte från nödvändigheten att arbeta,
den störtar själva "arbetet". SI identifierar revolutionen
med befrielsen från tvång, baserat på begäret,
och först och främst andras begär, behovet av förhållanden.
De gör en dålig koppling mellan "situation" och "arbete",
vilket begränsar deras uppfattning om situationen. De tänker sig samhället,
och revolutionen av det, ur ett sammanhang av icke-lönarbetande samhälleliga
skikt. Sålunda för de över på det produktiva proletariatet
vad de sa om de som stod utanför lönesystemet (gatugäng, de svarta
i ghettona). Eftersom SI var okunniga om rörelsens gravitationscenter rörde
de sig mot rådismen: råden tillåter en "direkt och aktiv
kommunikation" (Skådespelsamhället). Revolutionen framstod
som utbredningen av skapandet av intersubjektiva situationer till hela samhället.
Kritiken av SI passerar genom erkännandet av dess "avantgardekonstnär"-aspekt.
Dess sociologiska ursprung provocerar ofta fram oförskämda och absurda
tolkningar, så som varianterna av "de var småborgare".
Frågan är uppenbarligen någon annan stans. I SI:s fall så
teoretiserade de utifrån sin egen samhälleliga existens.
SI:s konstnärliga ursprung är inte i sig själv ett stigma; men
det präglar deras teori och utveckling, när gruppen betraktar världen
utifrån sitt egna specifika samhällsskikt. Övergången
till en revolutionär teori och praxis, som var generell (och inte längre
endast riktad mot konst, urbanism, etc.) motsvaras av en precis logik i SI:s
fall. SI säger att varje nytt nummer av dess tidskrift kan och måste
låta en läsa om alla de föregående numren på ett
nytt sätt. Detta är sannerligen karaktäristiskt för en teori
som växer sig starkare, som berikas, och motsatsen till S ou B. Det handlar
inte om å ena sidan SI:s generella aspekt och å den andra dess mer
eller mindre kritiska förhållande till konsten. Kritiken av separeringen
var dess vägledande princip. I konsten, liksom i rådet, i självstyret,
arbetardemokratin och i organisationen (jfr. dess minimidefinition av en revolutionär
organisation) ville SI bryta ner alla separeringar och skapa en reell gemenskap.
Samtidigt som SI vägrade "ifrågasätta" á la
Castoriadis (5), så anammade de till slut "deltagandets"
problematik á la Castoriadis.
Situationistiska internationalen och Socialisme ou Barbarie
För att kunna uppnå "de intersubjektiva förhållandenas
transparens" slöt SI upp kring den rådism som stöddes av
S ou B. Rådet var medlet för att återfinna enheten. Debord
mötte S ou B genom Canjuers och anslöt sig till dem under flera månader.
Hans medlemskap nämndes inte i SI-tidskriften. Tvärtom: La Veritable
Scission utesluter, när den talar om Khayati, principiellt "ett
dubbelt medlemskap (både i SI och någon annan grupp) som omedelbart
skulle gränsa till manipulation" (s. 85). Oavsett hur det var med
den saken så deltog Debord i S ou B:s aktiviteter, under hela den tid
som han var medlem - värt att nämna är att han deltog i den grupp
som skickades till Belgien under storstrejken 1960. I slutet av ett internationellt
möte som organiserades av S ou B, som på samma gång var svekfullt
och avslöjade bristen på perspektiv, och som avslutades med ett pretentiöst
tal av Castoriadis om S ou B:s uppgifter, annonserade Debord sin avgång.
Inte utan ironi deklarerade han att han var överens med huvuddelen av de
perspektiv som skissats av Castoriadis, men att han inte kände sig tillräcklig
en så enorm uppgift.
IS #6 (1961) anammade rådstanken, för att inte säga rådismen;
i vilket fall så anammade de tesen om uppdelningen mellan "ordergivare"
och "ordertagare". Det projekt som SI ställde upp för sig
i ISM, som bland annat bestod av "ett illusionslöst studium av den
klassiska arbetarrörelsen" och av Marx, skulle aldrig komma att bli
av. SI förblev okunniga om förekomsten av den kommunistiska vänstern,
i synnerhet Bordiga. Det mest radikala i den revolutionära rörelsen
skulle alltid vara ett förbättrat S ou B. De såg teorin genom
det filtret.
Vaneigems Banalites de base förbigår stolt Marx och skriver
om historien i ljuset av S ou B, samtidig som den lägger till kritiken
av varan. SI kritiserade S ou B, men endast i gradfrågor: för SI
begränsade S ou B socialismen till arbetarstyre, samtidigt som de i själva
verket menade självstyre av allting. Vaneigems förfaringssätt
påminner Castoriadis. Han letar efter ett tecken (bevis): inte längre
den skamlösa exploateringen av arbetarna på fabriksgolvet, utan de
samhälleliga förhållandenas elände, där finns den
revolutionära detonatorn:
Skådespelets och vardagslivets kraftlösa kvalitet blir till det enda tecknet.
La Veritable Scission... skulle även tala om ett tecken som var
outhärdligt. Vaneigem är emot vulgärmarxismen, men han integrerar
inte marxismen till en kritik. Han upptar inte vad som var revolutionärt
med Marx och som den etablerade marxismen har utplånat. I IS #9 (1963)
tillkännagav de att Castoriadis "låg före" här.
Precis som Skådespelsamhället situerar Banalities de
base sig på ideologins nivå och dess motsägelser. Vaneigem
visar hur religionen har blivit ett skådespel, vilket ålägger
den revolutionära teorin att kritisera skådespelet på samma
sätt som den en gång var tvungen att starta från en kritik
av religionen och filosofin. Men på detta sätt upptar man endast
förutsättningen/villkoret för den revolutionära
teorin: arbetet återstår att utföras. SI hoppades till en början
mycket på Lefebvre (6) och Castoriadis, men förkastade
dem sedan våldsamt. Men de behöll det gemensamma med dem i en brist
både på en teori om kapitalismen och en teori om samhället.
Mot 1960 öppnade de upp en ny horisont, men tog aldrig steget fullt ut.
SI konfronterade värdet (jfr. Jorns text om den politiska ekonomin och
bruksvärdet), men de erkände det inte för vad det var. Deras
teori hade varken centralitet eller globalitet. Detta ledde dem till att övervärdera
väldigt skilda samhälleliga rörelser, utan att se problemets
kärna.
Det är till exempel obestridligt att artikeln om Watts7 (#9, 1964) är
ett briljant teoretiskt genombrott. På sitt sätt tar SI upp vad som
skulle ha kunnat sägas i diskussionen mellan Mauss och Bataille, när
de ställde frågan om varufieringen av det kapitalistiska samhällets
själva substans. Artikelns slutsats tar till och med än en gång
upp Marx formulering om kopplingen mellan människan och hennes generiska
natur, som samtidigt togs upp av Camatte i PCI (8) (se
Invariance #1). Men genom att stanna på varans nivå så
var SI oförmögna att skilja mellan samhällets nivåer och
att definiera vad som utgör en revolution. När de skriver att
... en revolt mot skådespelet situerar sig på totalitetens nivå...
...så bevisar det att de gör skådespelet till totaliteten.
På samma sätt ledde deras "arbetarstyristiska" illusioner
till ett förvrängande av fakta kring Algeriet efter Boumediennes coup
d'etat:
De algeriska socialistiska elementens enda program är försvarandet
av den självstyrda sektorn, inte som den är, utan som den borde vara.
(#9, 1964, s. 21)
Med andra ord, utan revolution, det vill säga utan krossandet
av staten och nyckelfunktionerna i samhället, så trodde SI att det
skulle kunna finnas arbetarstyre och att revolutionärerna skulle verka
för utökandet av detta.
Positivt Utopia
SI erbjuder oss insikten om nivån på den revolutionära verksamhet
som är implikationen av kapitalets utveckling sedan 1914, som redan insetts
av den kommunistiska vänstern i så måtto som denna utveckling
inbegrep reformism, nationer, krig, statens utveckling etc. SI hade korsat den
kommunistiska vänsterns väg.
SI förstod den kommunistiska rörelsen och revolutionen som proletariatets
skapande av nya förhållanden till varandra och andra "ting".
De återupptäckte den marxska tanken om kommunismen som rörelsen
för människans självskapande av sina egna förhållanden.
Med Bordiga som undantag var de första som återkopplade till den
utopiska traditionen. Det var på samma gång deras styrka och tvetydighet.
SI var från början en revolt som sökte ta tillbaka de kulturella
medlen som monopoliserats av pengarna och makten. Tidigare hade de mest klarsynta
konstnärerna önskat bryta skillnaden mellan konst och liv:
SI reste detta krav till en högre nivå i sitt begär att avskaffa
avståndet mellan liv och revolution. "Experimentering"
hade för surrealismen varit ett illusoriskt medel att vrida konsten ur
sin isolering från verkligheten: SI applicerade det för att kunna
grunda ett positivt Utopia. Tvetydigheten kom från det faktum att SI inte
riktigt visste om det handlade om att leva annorlunda från och med
nu eller endast att inrikta sig åt det hållet.
Den kultur som ska omkullkastas kommer egentligen inte att falla förutom tillsammans med totaliteten av den socioekonomiska formation som uppehåller den. Men, utan större väsen, föreslår SI att vi konfronterar den i hela sin längd och bredd, till en punkt av och inklusive en självständig situationistisk kontroll och ett experimenterande emot dem som håller de förhandenvarande kulturella auktoriteterna, dvs. till en punkt av och inklusive en dubbelmaktsstat inom kulturen... Centret för en sådan utveckling inom kulturen skulle först och främst vara UNESCO så snart SI har tagit kontrollen över det: en ny typ av folkligt universitet, avpolletterat från den gamla kulturen; slutligen skulle utopiska center byggas som i förhållande till viss förhandenvarande utveckling i lättjans samhälleliga utrymme, skulle vara tvungna att vara mer fullständigt befriade från det härskande vardagslivet ... de skulle fungera som brohuvud för en ny invasion av vardagslivet (#5, 1960, s. 5, 31).
Idén om en gradvis befrielse är i konsekvens med idén om
ett självstyre som sprider sig överallt, lite i taget: den missförstår
samhället som en totalitet. Dessutom ger de "kulturen"
ett privilegium, "meningens center i ett meningslöst samhälle"
(#5, s. 5).
Detta överdrivande av kulturens roll skulle senare föras över
på arbetarautonomin: "rådsmakten" förutsattes sprida
sig tills den ockuperade hela samhället. Dessa två karaktärsdrag
har djupa rötter i SI:s ursprung. Problemet är så inte att SI
förblev allt för "konstnärliga" i bohemisk bemärkelse,
och brast i stränghet (som om "marxisterna" vore stränga),
utan att de applicerade samma angreppssätt överallt.
Projekten för ett "annat" liv var legio i SI. IS #6 (1961) tog
upp en experimentstad. På Göteborgkonferensen talade Vaneigem of
att skapa situationistiska baser, som förberedelse för en unitary
urbanism och ett befriat liv. Detta tal (säger rapporten i mötesprotokollet)
möttes inte av någon opposition (#7, 1962, s. 27).
Man skapar en organisation: revolutionära grupper har "ingen
rätt att existera som ett permanent avantgarde såvida de
själva inte visar på exempel på en ny livsstil" (#7, s.
16). Övervärderandet av organisationen och av ansvaret att leva annorlunda
ledde nu, uppenbarligen, till ett övervärderande av SI själva.
Trocchi slår fast i #7:
Vi förutser en situation i vilken livet ständigt förnyas genom konsten, en situation som skapats av föreställningen ... vi har redan gått igenom tillräckligt många erfarenheter i förberedande riktning: vi är redo att agera. (s. 50, 53)
Ett talande fakta: kritiken av denna artikel i det följande numret tog
inte upp denna aspekt (#8, s. 3-5). Trocchi skulle komma att realisera detta
projekt på sitt sätt i Projekt Sigma: SI förkastade inte det,
utan klargjorde endast att Trocchi inte genomdrev projektet i egenskap av medlem
av SI (#9, s. 83).
Denna tvetydighet ställdes på sin spets av Vaneigem som faktiskt
skrev ett fördrag om hur man kunde leva annorlunda i världen idag
samtidigt som den framställde hur de samhälleliga förhållandena
skulle kunna vara. Det är en handbok i hur man bryter mot marknadens och
lönesystemets logik närhelst man kan komma undan med det. La Veritable
Scission... innehåller en del skarpa ord mot Vaneigem och hans bok.
Debord och Sanguinetti hade rätt när de talade om "exorcism":
Han har talat för att inte behöva vara. (s. 143)
Utan tvekan. Men kritiken är senkommen. Vaneigems bok var ett svårt
arbete att utföra då man inte kan leva den, genom att man
riskerar att falla å ena sidan in i en marginell possibilism
och å den andra i ett imperativ som är orealiserbart och därför
moraliskt. Antingen kurar man ihop sig i det borgerliga samhällets
skreva eller så ställer man oupphörligen upp ett annorlunda
liv emot det, som är impotent eftersom endast revolutionen kan göra
verklighet av det. SI lade det sämsta av sig i sin sämsta text. Vaneigem
var SI:s svagaste sida, den som avslöjar alla sina svagheter. Positivt
Utopia är revolutionärt som krav, som spänning, eftersom det
inte kan förverkligas innanför detta samhället: det blir löjligt
när man försöker leva det idag. Istället för att slå
på Vaneigem som individ kunde La Veritable Scission... ha gjort
upp balansräkningen över den praktik som hade skapat Vaneigem, men
det fanns aldrig någon sådan balansräkning (se nedan).
Vardagens reformism överfördes senare till arbetets
nivå; att komma försent till jobbet, skriver Ratgeb (9),
är början på en kritik av lönarbetet. Vi försöker
inte göra oss roliga över Vaneigem, en olycklig teoretiker för
en levnadskonst, "la radicalite". Hans brio
lyckas endast i att ge Treatise en tom pretention som får en
att le. La Veritable Scission... är illvilligt inspirerad till
att håna Vaneigems attityd i maj 1968, då han åkte
iväg på semester som planerat även fast "händelserna"
hade börjat (han återvände snabbt). Denna personliga motsägelse
reflekterade de teoretiska och praktiska motsägelser som levde kvar i SI
ända från början. Som varje moralitet var Vaneigems
ståndpunkt ohållbar och måste oundvikligen explodera vid kontakt
med verkligheten. SI hamnade i och med avfärdandet av hans attityd
även de i en moralistisk praktik: de dömde handlingar utan att undersöka
deras orsak. Detta avslöjande av Vaneigems bakgrund har, oavsett om det
bekymrar eller roar radikalisterna, något obehagligt över sig. Om
Vaneigems inkonsekvens 1968 var betydelsefull skulle SI ha dragit slutsatser
av den, något de inte undlät att göra i en mängd andra
fall, de skulle inte ha väntat tills fyra år senare med att tala
om det. Om Vaneigems brister inte var betydelsefulla så vore
det meningslöst att tala om det, även då han bröt med SI.
I själva verket fördrev, för att använda deras
egna uttryck, SI sin moralitets impotens genom att avfärda de individer
som misslyckades med att hålla upp denna moralitet, och räddade så
på samma gång både moraliteten och sig själva som SI.
Vaneigem var syndabocken för en omöjlig utopism.
SI:s materialism och idealism
Emot en militant moralism höjde SI en annan moralism till skyarna: den
om individens autonomi i den sociala och i den revolutionära gruppen. Men
endast en verksamhet som är integrerad i en social rörelse tillåter
nu en gång autonomi genom effektiv praktik. I annat fall slutar autonomins
villkor i skapandet av en elit av dem som vet hur man gör sig själv
autonom. Den som talar om elitism, talar även om lärjungar. SI visade
på en organisatorisk idealism, precis som Bordiga (revolutionären
som "avgiftad"), även om SI löste den på ett annorlunda
sätt. SI tog tillflykt till en omedelbar praktisk moralitet som illustrerar
deras motsägelse. Varje moralitet ställer på de givna samhälleliga
förhållandena tvånget att bete sig på ett sätt som
går stick i stäv med dessa förhållanden. I det här
fallet kräver SI:s moralitet att man har respekt för spontanismen.
SI:s materialism är begränsad till medvetenheten om samhället
som intersubjektivitet, som de mänskliga förhållandenas
interaktion på ett omedelbart plan, vilket negligerar totaliteten: men
samhället är även produktionen av sina egna materiella villkor
och de omedelbara förhållandena kristalliseras i institutioner, med
staten i främsta led. "Skapandet av konkreta situationer" är
endast en av den revolutionära rörelsens sidor. Då SI teoretiserar
över detta så börjar de verkligen med de reella existensvillkoren,
men reducerar dem till intersubjektiva förhållanden. Denna utgångspunkt
tillhör det subjekt som försöker återupptäcka sig
själv, inte ett perspektiv som omfattar både subjekt och objekt.
Det är "subjektet" som klätts av sin "representation".
Systematiserandet av denna motsättning i Skådespelsamhället
tar åter upp den idealistiska motsättning som karaktäriseras
av ett bortglömmande av människans objektiveringar (arbete,
människans beslagtagande av världen, fusionen mellan människa
och natur). Subjekt-objekt-motsättningen är den vägledande principen
i västfilosofin och har formats i en värld vars innebörd människan
ser undkomma henne bit för bit. Redan Descartes ställde matematikens
framsteg och metafysikens stagnation jämte varandra. Den merkantila människan
söker efter sin roll.
SI var inte intresserade av produktionen. De förebrådde
Marx för att vara allt för ekonomistisk, men utarbetade själva
aldrig någon kritik av den politiska ekonomin. Samhället är
en ensemble (10) av förhållanden som
genomdriver sig genom att objektivera sig och skapar materiella och samhälleliga
objekt (institutioner); revolutionen krossar kapitalismen genom en mänsklig
aktion på de samhälleliga objektiveringarnas nivå (produktionssystem,
klasser, stat) som utförs just av dem som står i centrum av dessa
förhållanden.
Debord var för Freud vad Marx var för Hegel: det han grundar är
endast en materialistisk teori om personliga förhållanden, en begreppslig
motsägelse. Istället för att börja från ensemblen
av samhälleliga förhållanden, isolerar synen på "skapandet
av situationer" förhållandet mellan subjekt från totaliteten
av förhållanden. På samma sätt som skådespelet för
Debord säger allt som finns att säga om kapitalismen så framstår
revolutionen som ett skapande av situationer som utökats till hela samhället.
SI greppade inte de förmedlingar som samhället vilar på;
främst bland dessa, arbetet, människans "fundamentala behov"
(William Morris). Som en konsekvens av detta så kunde de inte urskilja
de förmedlingar som utgör den grund som revolutionen kan utkämpas
på. För att ta sig ur denna svårighet överdrev de organisationens
förmedling. Deras rådistiska, demokratiska och självförvaltningsfetischistiska
[self-management-ist] ståndpunkter förklaras av deras okunnighet
om den samhälleliga dynamiken.
SI insisterade på organisationsformen som medicin mot det innehåll
som undflydde den. Genom att praktisera "genitivets invertering",
som Marx i hans tidiga arbeten, så ställde de åter sakerna
på fötter: de inverterade ideologins termer för att kunna förstå
världen som den verkligen var. Men en verklig förståelse av
världen måste vara mer än en invertering: Marx nöjde sig
inte med att vända Hegel och unghegelianerna uppochner.
SI såg endast kapitalet i varuformen och ignorerade cykeln som helhet.
Från Kapitalet bibehåller Debord endast den första
meningen, utan att förstå den: kapitalet presenterar sig
som varuanhopning, men är mer än så. SI såg revolutionen
som ett ifrågasättande mer av distributionsförhållandena
(jfr. Wattskravallerna) än produktionsförhållandena. De var
förtrogna med varan men inte med mervärdet.
SI visade att den kommunistiska revolutionen inte endast kunde vara en attack
på varan. Detta bidrag är avgörande. Även om den italienska
vänstern hade beskrivit kommunismen som krossandet av marknaden och redan
hade brutit med produktivkrafternas ideologi, så hade de inte förstått
de konkreta kommunistiska åtgärdernas oerhört subversiva kraft.
Faktum är att Bordiga ställde den samhälleliga kommuniseringen
bakom gripandet av den "politiska makten". SI såg den revolutionära
processen på de mänskliga förhållandenas nivå. Inte
ens staten kan krossas uteslutande på det militära planet. Som samhällets
förmedling kan även staten (men inte endast staten) krossas med krossandet
av de kapitalistiska samhälleliga förhållanden som bär
upp den.
SI hamnade till slut på den motsatta sidan av Bordigas misstag. Den senare
reducerade revolutionen till applicerandet av ett program: de förra begränsade
den till ett störtande av de omedelbara förhållandena.
Varken Bordiga eller SI uppfattade hela problemet. Den ene uppfattade en totalitet
som abstraherats från dess verkliga mått och förhållanden,
den andra en totalitet utan enhet eller determinering, därmed som adderande
av specifika punkter som sprider sig allt efter som. Inkapabla att teoretiskt
behärska hela processen tvingades båda att ta sin tillflykt till
ett organisatoriskt palliativ som säkrade processens enhet - partiet för
Bordiga, råden för SI. I praktiken var SI en affirmation av individerna
till en punkt av elitism, samtidigt som Bordiga gjorde avpersonifierandet av
den revolutionära rörelsen till en överdrift. Även om de
var helt omedvetna om Bordiga hjälper de oss att utveckla Bordigas tes
om revolutionen ytterligare genom en syntes med dem själva.
SI själva var inte förmögna att realisera denna syntes, vilket
förutsätter en allomfattande vision av vad samhället är.
De praktiserade en positiv utopism endast i syfte att avslöja [revelation]
och detta är utan tvekan dess teoretiska stötesten.
Vad som måste hända ... i centrum för de ojämnt fördelade men vitala erfarenheterna är ett avmystifierande. (#7, s. 48)
Det fanns ett "skådespelsamhälle", ett samhälle av
"falskt medvetande" i motsats till 1800-talets föregivet klassiska
kapitalism: det handlade om att ge tiden ett självmedvetande. SI skiljde
sig aldrig från den lukácsska idealismen, vilket visas av den enda
kritik av SI som framkommit till idag: Supplement au no. 301 de la Nouvelle
Gazette Rhenane (11). Lukács visste (med Hegels
och Marx hjälp) att kapitalismen är förlusten av enhet, medvetandets
skingrande. Men istället för att dra slutsatsen från detta att
proletariatet skulle återförena en enhetlig världssyn med hjälp
av sin egen subversiva praktik (med sin avslutning i revolutionen) så
menade han att medvetandet måste återförenas och återupptäckas
först för att denna subversion skall kunna ske. Då
detta är omöjligt tog även han tillflykt till magin och teoretiserade
över behovet av en konkretisering av medvetandet som måste inkarneras
i en organisation innan revolutionen är möjlig. Detta organiserade
medvetande är "partiet". Man ser omedelbart att för Lukács
kommer rättfärdigandet av partiet i andra hand: vad som kommer i första
hand är medvetandets idealism, ett medvetandets tillskrivna företräde
enligt vilket partiet är den enda manifestationen. Vad som är kärnan
i hans teori är att medvetandet måste inkarneras i en organisation.
SI tar på ett okritiskt sätt upp Lukács medvetandeteori men
ersätter partiet med SI å ena sidan och råden å den andra.
För SI, liksom för Lukács, är skillnaden mellan "klass
i sig" och "klass för sig" att den senare besitter ett klassmedvetande.
Att detta medvetande inte skall bibringas av partiet, utan springer fram spontant
från arbetarnas organisering i råd är helt sekundärt.
SI såg på sig själva som en organisation som var destinerad
att få sanningen att tränga fram: de gjorde begrundandet [revelation]
till principen för deras agerande. Detta förklarar den överdrivna
betydelsen som SI såg i tendensen till "total demokrati" 1968.
Demokratin är det perfekta stället för medvetandena att klargöra
sig själva. Allting sammanfattas i SI:s definition av proletären som
en som "inte har kontroll över nyttan med sitt liv och som vet
om det".
Konsten är idag en självvald alienering: i den gör det systematiska
praktiserandet av konstgrepp livets fakticitet tydligare. Genom att
stänga in sig själva i idén om "skådespelet"
förblev SI fångar i sitt eget ursprung. Skådespelsamhället
är redan ett avslutat verk. Teorin om framträdandet slår
tillbaka mot sig självt. Vi kan här redan se början på
den idag fashionabla idén om kapitalet som representation. Kapitalet
blir en bild, ... det koncentrerade resultatet av samhälleligt arbete ...
uppenbaras och underkastar hela verkligheten under framträdandet.
SI föddes samtidigt som alla teserna om "kommunikationen" och
språket och som en reaktion mot dem, med de tenderade oftast att uppställa
samma problem med andra termer. SI bildades som en kritik av kommunikationen
och skiljde sig aldrig från sitt ursprung: råden realiserar en "sann"
kommunikation. Trots detta, till skillnad från Barthes och hans sort,
vägrade SI att låta tecknet slå tillbaka mot sig självt.
De ville inte studera verkligheten så som den framträder (studerandet
av "mytologierna" eller "överbyggnaderna" så
kära för Gramsci) utan snarare framträdandets verklighet.
Marx skrev 1847:
Mänsklig verksamhet = varan. Manifesteringen av livet, ett aktivt liv, framstår som ett medel: framträdandet, skilt från denna verksamhet, greppas som ett mål i sig självt.
SI föll för fetischismen i det att de fixerade sig vid former:
varan, subjektet, organisationen, medvetandet. Men till skillnad från
dem som idag repeterar dess idéer samtidigt som de endast bevarar de
flashiga delarna och misstagen (utopia etc.) så gjorde aldrig
SI det till en regel att blanda ihop språk och samhälle. Vad som
för SI var en motsägelse blev till raison d'être
för modernismen.
Ingen teoretisk sammanfattning
Inget är lättare än en falsk sammanfattning. Man kan göra
det igen, som med den välkända självkritiken, varje gång
man byter idéer. Man tar avstånd från det gamla tankesystemet
för att kunna gå in i ett nytt, men man förändrar inte
sitt vara [mode of being]. Den "teoretiska sammanfattningen"
kan i själva verket vara den mest bedrägliga praktiken samtidig som
den framstår som den mest ärliga. La Veritable Scission...
lyckas att inte tala om SI eller dess slut, förutom i undvikandet av att
ta itu med dess förståelse - kort sagt, den talar om sig icke-teoretiskt.
Genom att (utan tvekan uppriktigt) avfärda triumfalism och självtillräcklighet
i förhållande till, och i, SI men utan någon teoretisk kritik
så presenterar boken till i slutändan SI som modell. Debord och Sanguinetti
kommer inte till sin poäng förutom med the pro-situs, som
inspirerade dem till en del bra reflektioner, men fortfarande på nivån
av subjektiva förhållanden, av attityder. Teorin ses alltid
från de attityders utgångspunkt som inkarnerar den; sannerligen
en viktig dimension, men inte den enda.
Det finns ingen självanalys hos SI. SI kom, 1968 annonserade revolutionens
återkomst, nu kommer SI att försvinna för att kunna återfödas
någon annanstans. Denna märkbara anspråkslöshet döljer
två grundläggande poänger: författarna argumenterar som
om SI:s perspektiv hade varit fullständigt riktigt; de frågar sig
inte huruvida det kan finnas någon koppling mellan SI:s sterilitet efter
1968 (jfr. Orientation Debate-korrespondensen) och det otillräckliga
i det perspektivet. Inte ens när det gäller the pro-situs
lyckas Debord och Sanguinetti att etablera något logiskt förhållande
mellan SI och dess lärjungar. SI var revolutionärt med hjälp
av en teori som baserades på attityder (vilket senare skulle visa sig
vara ett brott i dess utveckling). Efter fasen av revolutionär verksamhet
bibehöll the pro-situs endast attityden. Man kan inte döma
en mästare endast på grund av hans lärjungar: men han har ändå,
delvis, de lärjungar han framkallat. SI accpterade rollen som mästare
ofrivilligt, genom själva begreppen. De föreslog inte direkt ett savoir-vivre,
men genom att presentera sina idéer som ett "savoir-vivre"
så påförde de sina läsare en levnadskonst. La Veritable
Scission... framhåller den ideologiska nyttan med SI, dess vara [being]
som gjordes till skådespel av hälften av tidskriftens läsare,
menar boken. Detta var till viss del oundvikligt (se nedan om rekupering) men
delvis även på grund av dess egen natur. Varje radikal teori eller
rörelse rekuperas av sina egna svagheter: Marx, genom sitt studium av ekonomin
i sig själv och hans radikal-reformistiska tendenser, den tyska vänstern
genom sin rådism etc. Revolutionärer förblir revolutionärer
genom att slå mynt av dessa rekuperingar och eliminerar sina begränsningar
för att kunna avanceras mot en mer utvecklad totalisering. La Veritable
Scission... är även en splittring i huvudet på dess författare.
Kritiken av Vaneigem framställer det som om hans idéer vore främmande
för SI. När man läser Debord och Sanguinetti så tror man
att SI inte hade något ansvar för Traite: Vaneigems svaghet
tillhör endast honom, fås man att tro. Det ena eller det andra: antingen
tog SI hans misstag i beaktande - oavsett, varför nämnde de ingenting
om dem? - eller så ignorerade de dem. SI grundar här en organisationspraxis
(som S ou B skulle ha benämnt med ordet "byråkratisk"):
man lär sig inget av medlemmarnas avvikelser förrän efter deras
uteslutning. Organisationen förblir ren, medlemmarnas misstag påverkar
den inte. Problemen kommer från medlemmarnas otillräcklighet, inte
från ovan och inte från organisationen. Precis som ledarnas eventuella
megalomani inte förklarar allting, så tvingas man att i detta beteende
se ett tecken på ett mystifierat komma-till-medvetande om gruppens återvändsgränd,
och om ett magiskt sätt att lösa problemet. Debord var SI. Han upplöste
dem: det skulle kunna vara beviset för en klar och ärlig attityd om
han inte samtidigt hade eternaliserat dem. Han upplöste SI för
att göra dem perfekta, lika lite öppna för kritik som han själv
var kapabel att kritisera dem.
På samma sätt är hans film Skådespelsamhället
ett utmärkt medel för att eternalisera hans bok. Immobilism går
sida vid sida med frånvaron av sammanfattning. Debord hade inte lärt
sig någonting. Boken var ett partiellt teoretiserande: filmen totaliserar
det. Denna skleros är än mer slående i det som lades till inför
återutgivandet av filmen 1976. Debord svarar på en del av kritiken
mot filmen, men säger inte ett ord om de olika människor (varav somliga
står tämligen långt ifrån vår egen uppfattning)
som bedömde filmen till stor del från ett revolutionärt perspektiv.
Han föredrar att ge sig på Le Nouvel Observateur (12).
Allt mer blir hans problem försvaret av sin egen historia. Han går
nödvändigtvis på grund, eftersom allt han kan göra är
att omtolka den. SI tillhör inte längre honom. Den revolutionära
rörelsen kommer att assimilera dem trots situationisterna.
En stilövning
Sanguinettis bok Veridique Rapport (13) är,
om än i andra avseenden seriös, fortfarande ett tecken på hans
misslyckande (echec). Vi ska inte döma boken efter dess publik, som uppskattar
den som ett gott skratt åt bourgeoisien. De läsarna ägnar sig
åt att upprepa att kapitalisterna är kretiner, till och med att de
är föraktliga i jämförelse med de "riktiga" härskarklasserna
förr; om vi ville, säger de, skulle vi kunna vara större och
bättre borgare. Elitism och ett hånande av kapitalismen är tillräckligt
futtigt som reaktion, men en tröst då revolutionen inte längre
framstår som ett absolut faktum. Men självbelåtenhet i fördömandet
av det borgerliga förfallet är långt ifrån subversivt.
Den delas av dem (som Sorel) som hånar bourgeoisien samtidigt som de vill
rädda kapitalismen. Odlandet av denna attityd hos dem som har de minsta
revolutionära pretentioner är sålunda absurt. Låt oss
i alla fall tillerkänna Sanguinetti att ha träffat helt okej.
Det problem som de flesta kommentatorer misslyckas att behandla (och med god
anledning) är huruvida han framhåller ett revolutionärt perspektiv.
Om inte, så har han endast lyckats släppa iväg en smällare
i den borgerliga politiken och i partiernas spel. The proof of the pudding
is in the eating. Hans analys av tidigare tilldragelser är felaktig
vilket även det revolutionära perspektiv han föreslår är.
För det första fanns det inte något "socialt krig"
i Italien 1969, eller i Portugal 1976. Maj 1968 i Frankrike var ett uppblossande
av omfattande spontan arbetarorganisering: i en skala av ett helt land och i
hundratals stora företag deltog proletärer samtidigt i samma "proletära
erfarenheter", i konfronterandet av staten och fackföreningarna och
förstod i handling att arbetarklassreformism endast tjänar kapitalet.
Denna erfarenhet kommer att leva kvar. Det var ett oundgängligt brott och
ett bestående dito även om såret nu kan tyckas läkt igen.
Men SI tog detta brott för revolutionen själv. 1968 realiserade för
dem vad 1956 realiserade för S ou B: det praktiska verifierandet av dess
teori, men i själva verket bekräftandet av dess begränsningar
och början på dess tilltrassling. La Veritable Scission...
hävdar att ockupationsrörelsen hade situationistiska idéer:
då man vet att de flesta av de strejkande överlämnade kontrollen
i fackets händer, såvida man inte mytologiserar ockupationsrörelsen,
visar detta endast på begräsningen för de situationistiska idéerna.
Okunskapen om staten vad gäller den delen av rörelsen var inte ett
övergivande av jakobinismen, utan dess naturliga följd, precis som
i kommunen: icke-krossandet av staten, blotta demokratiseringen av
den, gick sida vid sida 1871 med vissa personers försök att skapa
en diktatur efter 1789 års modell. Det är sant att när man ser
på 1871 eller 1968 så bör man visa på styrkan och inte
svagheten för den kommunistiska rörelsen, förekomsten snarare
än frånvaron av den. Annars utvecklar revolutionärerna endast
en överlägsen pessimism och en abstrakt negation av allt som inte
är "revolutionen". Men den revolutionära rörelsen är
endast revolutionär om den kritiserar sig själv, om den insisterar
på ett globalt perspektiv, på vad som fattats i tidigare revolutionära
rörelser. Den valoriserar inte dåtiden. Det är staten och kontrarevolutionen
som tar upp begränsningarna för tidigare rörelser och
försöker göra ett program av dem. Den teoretiska kommunismen
kritiserar tidigare erfarenheter, men skiljer även på proletära
angrepp så som i Tyskland 1918-21 och attacker som omedelbar drunknar
under kapitalet som 1871 och i Spanien 1936. Den ägnar sig inte åt
att beskriva positiva rörelser utan visar även på det
brott de orsakade för att kunna göra revolution. SI gjorde
det motsatta. Vidare teoretiserade de, med början 1968, en framväxande
revolution. Men först och främst förnekade de frågan om
staten.
När arbetarna kan samlas fritt utan förmedlingar och diskutera sina verkliga problem så börjar staten att upplösas. (La Veritable Scission, s. 33)
Allt hos anarkismen finns här. Långt ifrån, som man kunde förvänta
sig, att vilja krossa staten är anarkismen just karaktäriserad av
dess likgiltighet inför staten. Tvärtemot den "marxism"
som sätter främst och över allt annat nödvändigheten
av att "gripa makten" består anarkismen i själva verket
av ett negligerande av frågan om statsmakten. Revolutionen börjar
sprida sig, kommittéer och stormöten bildas parallellt med staten,
som, berövad sin makt, kollapsar av sig själv. Grundad på
en materialistisk historieuppfattning hävdar den revolutionära marxismen
att kapitalet inte är endast en soda som sprids ut tunt överallt,
utan att det även är koncentrerat i institutioner (och först
och främst de väpnade styrkorna) som begåvats med en viss autonomi
och som aldrig dör av sig själva. Revolutionen segrar först när
den frambringar mot dessa en aktion som på samma gång är generaliserad
och koncentrerad. Den militära kampen är baserad på den samhälleliga
omvälvningen, men har sin egna specifika roll. SI, för sin del, gav
efter för anarkismen och överdrev betydelsen av arbetarnas stormöten
(1968 var även Pouvoir Ouvrier och Groupe de Liaison pour
l'Action des Travailleurs i huvudsak upptagna med att kräva demokratiska
stormöten för arbetarna).
Att på samma sätt säga att arbetarnas tryck i Portugal hindrade
byggandet av en modern kapitalistisk stat är att endast ha statens, kapitalets,
perspektiv. Är kapitalismens problem utvecklandet av Portugal, att konstituera
en ny och mäktig ackumulationspol där? Var inte målet för
"nejlikörevolutionen" att kanalisera förvirrad folklig och
proletär aspiration till illusoriska reformer, så att proletariatet
skulle förbli passivt? Uppdraget utfört. Det handlar inte om en halv
seger för proletariatet utan om ett nästan totalt nederlag, i vilket
de "proletära erfarenheterna" i stort sett var icke-närvarande,
ty det var aldrig någon, så att säga, direkt konfrontation,
någon orientering bland proletärerna mot en position emot kapitalismen.
De upphörde aldrig att stödja den demokratiska staten, om
än då och då emot partierna som de anklagade för "förräderi".
Varken i Italien 1969 eller i Portugal 1974-75 var det något "socialt
krig". Vad är ett socialt krig om inte en direkt kamp mellan klasser,
som ifrågasätter samhällets fundament - lönarbete, utbyte,
staten? Det var inte en början på en konfrontation mellan klasserna
eller mellan proletariatet och staten i Italien eller Portugal. 1969 spred sig
strejkrörelserna ibland till kravaller, men alla kravaller är inte
början på revolutionen. Konflikterna som föddes ur kraven kunde
bli våldsamma och kunde till och med provocera fram början på
en kamp mot samhällsordningens styrkor. Men graden av våld indikerar
inte kampens innehåll. Arbetarna fortsatte inte att tro mindre
på en vänsterregering genom att slåss med polisen. De krävde
en "verkligt demokratisk stat" emot de konservativa krafter som ansågs
dominera den.
Att förklara "samhällskrigets" misslyckande med förekomsten
av kommunistpartierna är lika seriöst som att tillskriva allting frånvaron
av ett parti. Ska man söka den tyska revolutionens missfall 1919 i närvaron
av SPD och fackföreningarna? Eller ska man istället fråga varför
SPD och fackföreningarna existerade, varför arbetarna fortsatte att
stödja dem? Man måste börja i proletariatet.
Det är verkligen skönt att se en bok som framställer kommunistpartiet
som en av kapitalismens pelare nå en vida spridning. Men denna framgång
är motsägelsefull. Om kapitalismen inte längre har något
allomfattande tänkande, eller några tänkare överhuvud (vilket
emellertid är helt fel) så tänker SI väldigt bra i dess
ställe, men dåligt för proletariatet, vilket vi kommer att se.
Sanguinetti avslutar med att resonera i kapitalistiska termer. I själva
verket har han konstruerat en analys på samma sätt som en kapitalist
skulle göra som hade tagit till sig vulgärmarxismen. Det är bourgeoisien
som talar om revolution när det inte finns någon. För dem är
ockuperade fabriker och barrikader på gatorna början på revolutionen.
Den revolutionära marxismen tar inte framträdelseformen för verkligheten,
delen för helheten. Marxismens "tyngd" är att föredra
framför en lätthet utan innehåll. Men låt oss lämna
åt läsaren att välja efter vad som motiverar hennes läsning.
SI har lyckats med en stilövning: den slutgiltiga domen över en grupp
som förhånade stilkulten i en stillös värld. De kom till
slut att spela kapitalister, i ordets alla betydelser. Dess briljans är
ojämförbar, men har inte lämnat något annat efter sig än
briljans. SI ger goda råd till kapitalister och dåliga till proletärer,
för vilka de inte föreslår något annat än rådism.
Veridique rapport innehåller två idéer: (i) kommunistpartiets
deltagande i regeringsarbetet är absolut nödvändigt för
den italienska kapitalismen; (ii) revolutionen är arbetarråden. Den
andra idén är felaktig, den första sann; kapitalister som Agnelli
har också uttryckt detta. Kort sagt, Sanguinetti lyckas greppa helheten
som borgare och inget mer. Han ville utge sig själv för att
vara en upplyst borgare: han har lyckats allt för väl. Han slog sig
själv i sitt eget spel.
Rekupering
Vid samma tidpunkt publicerade Jaime Semprun, författaren till La Guerre
sociale au Portugal, en Precis de recuperation. Här följer
vad SI en gång sa om "rekupering":
Det är fullt normalt att våra fiender kommer att utnyttja oss delvis ... precis som proletariatet så låtsas vi inte vara oexploaterade under dagens förhållanden. (IS, #9, s. 4)
De vitala koncepten genomlever på samma gång det sannaste och mest lögnaktiga brukandet ... då den kritiska verklighetens kamp mot det apologetiska skådespelet leder oss till en kamp om ord, en kamp som är än bittrare eftersom ord är mer centrala. Det är inte någon auktoritär utrensning utan konsekvensen i bruket av ett koncept i teorin och i det praktiska livet som visar sin validitet. (IS #10, s. 82)
Kontrarevolutionen tar inte upp revolutionära idéer eftersom den
är fördärvlig eller manipulativ, än mindre lider brist på
idéer, utan eftersom revolutionära idéer handlar om verkliga
problem som kontrarevolutionen konfronteras av. Det är absurt att ge sig
in på att fördöma fiendens bruk av revolutionära teman
eller uppfattningar. Idag är alla termer, alla koncept perverterade. Den
subversiva rörelsen kommer först att återta dem genom sin praktiska
och teoretiska utveckling.
Sedan slutet av 1800-talet har kapitalismen och arbetarrörelsen alstrat
en front av tänkare som tar upp revolutionära idéer endast
för att tömma dem på sitt subversiva innehåll och anpassa
dem till kapitalet. Bourgeoisien har till sin natur en begränsad världsbild.
De måste anamma den klass', proletariatets, världsbild som är
bärare av ett annat projekt. Detta fenomen har förstärkts sedan
marxismen officiellt har tillerkänts allmän användbarhet. Under
den första perioden tog kapitalet från den synen på alla förhållandens
enhet och betydelsen av ekonomin (på det sätt som Lukács
med rätta sade att kapitalismen producerar en fragmentiserad verklighetsbild).
Men i så måtto som kapitalismen börjar dominera hela livet,
blir denna bild - i allmänna ordalag, den gammeldags ekonomistiska vulgärmarxismen
- inadekvat för komplexiteten och för spridningen av konflikter på
alla dess nivåer. Under den andra perioden, den vi lever i idag, har den
deterministiska ortodoxa marxismen förkastats av bourgeoisien själv.
Vid universiteten var det skoj att vila sig mot Kapitalet för
femtio år sedan: runt 1960 blev det okej att finna "intressanta idéer"
i den, än mer så sedan den "applicerades" i Sovjet... För
att följa modet idag räcker det att säga att Kapitalet
tillhör västfilosofins rationalistiska och reduktionistiska tradition
sedan Descartes och till och med sedan Aristotele. Den nya officiella marxismen
är inte en axel; istället stoppar man in en liten bit av den överallt.
Det tjänar till att påminna en om all praktiks "samhälleliga"
karaktär: "rekuperingen" av SI är endast ett specifikt exempel.
En av de naturliga kanalerna för denna utveckling är universitetet
eftersom den apparat som det är en del av backar upp en ansenlig del av
forskningen om kapitalets modernisering. Officiellt "revolutionärt"
tänkande är kapitalets scoutfest. Tusentals utnämnda funktionärer
kritiserar kapitalismen från alla vinklar.
Modernismen uttrycker den sociala kris av vilken proletariatets kris endast
är en aspekt. Från de gränser som den subversiva rörelsen
stöter på vid varje steg skapar modernismen sitt mål.
Den tjänar i synnerhet till att rättfärdiga en omedelbar reformism
på den samhälleliga nivån. I själva verket behöver
inte den traditionella arbetarklassreformismen längre något rättfärdigande,
då den blivit till norm. Vanans och vardagens reformism behöver fortfarande
teoretiseras, både gentemot den revolutionära rörelsen som söker
påverka den och gentemot de efterblivna kapitalistiska fraktioner som
förkastar friheter som icke desto mindre är ett icke-hot för
kapitalet. Modernismen utvecklas sålunda eftersom den hjälper kapitalet
att frigöra sig från den kapitalistiska frihetens fjättrar (sic).
Vardagens reformism befinner sig fortfarande i sin uppåtgående fas,
som den ekonomiska och arbetarklassens reformism befann sig i för sjuttio
år sedan.
Det gemensamma karaktärsdraget för all modernism är att den tar
upp den revolutionära teorin i bitar; i grund och botten är dess angreppssätt
samma som "marxismen" gentemot Marx. Dess axiom är kravet, inte
på revolution utan på befrielsen från en radda restriktioner.
Den vill ha ett maximum av frihet inom det existerande samhället. Dess
kritik kommer alltid att vara av varan och inte kapitalet, av politiken och
inte staten, av totalitarismen och inte demokratin. Som av en händelse
kom dess historiska representant, Marcuse, från Tyskland och tvingades
fly undan de radikala aspirationer som bröt fram 1917-21.
Det är tänkbart att fördöma deformationerna i den revolutionära
teorin för att kunna göra saker och ting absolut precisa - på
villkoret, emellertid, att det är mer än blott ett fördömande.
I Sempruns bok finns inte ett uns teori. Låt oss ta två exempel.
I sin kritik av G. Guegan (14) visar Semprun vad han anser
vara viktigt. Varför förgöra denna personlighet? Att avskilja
sig själv, även med ett våldsamt språk, är meningslöst
om man inte ställer sig själv på en högre nivå. Semprun
sprider Guegans liv över åtskilliga sidor. Men om det verkligen är
nödvändigt att tala om Guegan så måste en del redas ut
vad gäller Cahiers du futur (Framtidens anteckningsböcker),
den tidskrift han var redaktör för. Om det första numret var
meningslöst pretentiös så är det andra, som ägnar
sig åt kontrarevolutionen, rent avskyvärt. Det presenterar det faktum
att kontrarevolutionen lever av revolutionen som en paradox och finner nöje
i att peka ut förvirringen utan att förklara något, som något
att frossa i mitt bland självbelåtna morbida teckningar, och det
sätter alla panik. Detta (medvetna?) förlöjligande av all revolutionär
verksamhet blandar i ytterligare lite och skapar en känsla av överlägsenhet
bland dem som har förstått eftersom de varit med: "Det är
dit som revolutionen leder..." (läs: "Det var sådan jag
var när jag var en militant..."). Man kan endast drömma om vad
SI under sin glansperiod hade skrivit om detta.
Semprun visar även hur Castoriadis varit nyskapande genom att själv
"rekupera" sina egna tidigare revolutionära texter genom att
sträva efter att göra dem oläsbara genom att fylla dem med förord
och fotnoter. Detta är roande vid första anblick, men blir mindre
roande när man vet vad SI är skyldiga S ou B. Semprun visar även
nedlåtenhet mot Castoriadis "marxistiska" period. Ultravänstern
var sannerligen kruttorr, men inte tillräckligt för att hindra Debord
från att ansluta sig till den. Oavsett om man gillar det eller inte så
är det en falsifiering: man roar läsaren samtidigt som man får
henne att glömma i vilken utsträckning SI:s bankrutt beror på
Castoriadis innan han själv blev bankrutt.
I de här två exemplen, liksom i andra, så döms individer
efter deras attityd, inte efter deras teoretiska utveckling som man
skulle kunna dra nytta av. Semprun presenterar för oss ett galleri av moraliska
porträtt. Han analyserar inte, han dömer. Han schavotterar
ett gäng rövhål som snodde från SI. Genom att kritisera
deras attityd så är han själv inget mer än en attityd.
Som varje moralistisk verksamhet leder även denna till en del monstruiteter.
Den mest slående är retsamheten i organisationspraktiken
som redan nämnts i anslutning till La Veritable Scission... Som
Debords nya livvakt gör han upp räkningen med de tidigare medlemmarna
av SI. Vid läsandet av dessa verk skulle den oinvigde kunna få för
sig att SI var mer av allt. Fullt upptagen med sin självdestruktivitet
släpper Debord numera lös en sekterism som avslöjar hans rädsla
för omvärlden. Sempruns stil kan således endast förolämpa
det som kommer i dess blickfång och som inte är Debord. Han är
inget annat än en demarkation. Han vet varken hur man bifaller eller hånar.
Vad gäller radikal kritik så har han endast behållit föraktet.
Skådespelet
SI värderade alltid sitt varumärke och skapade sin egen publicitet.
En av dess största svagheter var dess önskan att framstå utan
svagheter, utan fel, som om de hade utvecklat en Stålman inom sig själv.
Idag är de inte mer än detta. Som kritik av de traditionella grupperna
och militantismen låtsades SI vara en international och gjorde politik
till något löjligt. Förkastandet av den pseudoseriösa militanten
som endast uppnår en anda av klosterliv idag syftar till att undvika seriösa
problem. Voyer15 praktiserar förlöjligandet endast för att själv
bli till åtlöje. Beviset för att SI är slut är att
de fortsätter i denna form. Som kritik av skådespelet visar SI upp
sin bankrutt genom att göra skådespel av sig själv, och hamnar
slutligen i motsatsen till vad de började som.
Av den anledningen fortsätter SI att uppskattas av en allmänhet som
är i desperat behov av en radikalitet som endast lever kvar som ord och
ticks. Född ur en kritik av konsten så används SI till slut
(trots och på grund av sig själva) som ett litterärt verk. Man
finner nöje i att läsa SI eller dess efterföljande, eller de
klassiker som de uppskattade, som andra finner nöje i att lyssna på
The Doors. Under den tid som SI verkligen var sökande och självundersökande,
när förlöjligandets praktik gav form åt ett verkligt teoretiskt
och mänskligt framåtskridande, när humor inte endast tjänade
som en mask, så var SI:s stil långt mindre flyktig och avspänd
än det de skriver idag. En rik text motstår sin författare,
liksom sina läsare. En text som inte är något annat än
stil flyter stilla iväg.
SI bidrog till det revolutionära gemensamma goda och dess svagheter har
även blivit till föda för offentliga monster som varken är
arbetare eller intellektuella och som inte gör något. I total avsaknad
av praktik, passion, och ofta av behov, så återstår inget
annat mellan dem än psykologiska problem. När folk kommer
samman utan att göra något så har de inget annat gemensamt
än deras subjektivitet. SI blir nödvändiga för dem; i dess
arbeten kan de läsa fix och färdigt teoretiskt rättfärdigande
av deras intresse av dessa förhållanden. SI ger dem intrycket av
att den essentiella verkligheten vilar på omedelbara intersubjektiva förhållanden
och att revolutionär aktion består i att utveckla en radikalitet
på den nivån, i synnerhet i att fly från lönarbete, vilket
sammanfaller med deras existens som déclassés. Hemligheten
med denna radikalitet består i att förkasta allt som existerar (inklusive
den revolutionära rörelsen) för att där emot ställa
upp något som står så långt som möjligt ifrån
det (även om det inte har något revolutionärt över sig
överhuvud). Denna rena opposition har inget annat revolutionärt
över sig än ord. Livsstilen har sina regler som är lika begränsande
som den "borgerliga" världens. Oftast inverteras borgerliga värden
som apologetik för att inte arbeta, för en marginaliserad tillvaro,
för allt som kan tyckas bryta mot ordningen. Vänsterismen gör
en apologetik för proletariatet som något positivt
i det här samhället: pro-situs glorifierar sig själva
(som proletärer) som en ren negation. Precis som för de med
viss teoretisk substans är deras paroll alltid "kritiken av SI",
en kritik som är omöjlig för dem eftersom den även skulle
kritisera deras egen miljö.
SI:s styrka fanns inte i dess teori utan som teoretiskt och praktiskt "nödläge"
[exigency] som dess teori endast delvis täckte, men som bidrog
till en lokalisering. SI var revolutionens affirmering. Dess framväxt sammanföll
med en period då det var möjligt att tänka att en revolution
snart skulle komma. De var inte utrustade till att överleva efter denna
period. De lyckades som självkritik av ett samhällsskikt som var oförmöget
att utföra revolutionen själv och som fördömde detta skikts
egna pretentioner (vilket kan representeras av till exempel vänsterismen
som vill att arbetarna ska ledas av "medvetna" drop-outs
från medelklassen).
Radikal subjektivitet
SI hade i förhållande till den klassiska revolutionära marxismen
(för vilken Castoriadis var ett bra exempel) samma funktion, och begränsningar,
som Feuerbach hade i förhållande till hegelianismen. I syfte att
undslippa den förtryckande dialektiken alienation/objektivering konstruerade
Feuerbach en antropologisk syn som placerade människan, och i synnerhet
kärleken och sinnena, i världens centrum. I syfte att undslippa ultravänsterns
ekonomism och fabriksfetischism [usinisme], laborerade SI med en syn
i vilken de mänskliga förhållandena stod i centrum och som överensstämde
med "verkligheten", som är materialistisk, om dessa förhållanden
ges sin fulla betydelse så att de inbegriper produktion, arbete. Feuerbachsk
antropologi banade väg för en teoretisk kommunism, som Marx kunde
syntetisera under sin tid, med 1844 års manuskript som övergång.
På samma sätt har teorin om "situationerna" integrerats
i en syn på kommunismen på ett sätt som SI var oförmögna,
så som det idag visas i Un monde sans argent (16).
Av samma anledning läser Debord Marx genom Castoriadis och anser den "mogne"
Marx ha dukat under för den politiska ekonomin, vilket är felaktigt.
Debords syn på kommunismen är snäv i jämförelse med
problemet som helhet. SI såg inte människosläktet och dess försoning
med naturen. De var begränsade till ett mycket västligt, industriellt
urbant universum. De lokaliserade automationen felaktigt. De talade om den "dominerande
naturen" vilket även vittnar om S ou B. Då de behandlade materiella
förhållanden i relation till organiserandet av rummet så handlade
det fortfarande om "förhållanden mellan människor".
S ou B var begränsade till företaget, SI till subjektiviteten. De
gick så långt de kunde, men på sin egen originella väg.
Den teoretiska kommunismen är mer än en revolutionär antropologi.
1844 års manuskript upptar Feuerbachs syn genom att åter
ställa människan på totaliteten av hennes förhållanden.
SI stod i stor utsträckning i skuld till den unge Marx texter, men misslyckades
att se en av deras viktiga dimensioner. Uppfattningen om proletariatet förutsätter
en kritik av den politiska ekonomin. SI hade mycket mer gemensamt med Moses
Hess och Wilhelm Weitling, med Feuerbach och Stirner, som uttrycket för
ett moment i proletariatets framväxt. Den period som skapade dem
(1830-48) liknar mycket den tid vi lever i. Genom att framföra en radikal
subjektivitet emot en värld av varuobjekt och reifierade förhållanden
uttryckte SI ett "nödläge" [exigency] som var fundamentalt,
men som än dock behövde ersättas. Becker, en av Weitlings vänner,
skrev 1844:
Vi vill leva, njuta, förstå allt ... kommunismen befattar sig med materian endast för att bemästra den och underordna den anden och sinnet...
En stor del av diskussionerna idag reproducerar dessa debatter från före
1848. Precis som Invariance idag gjorde Feuerbach människan
till ett vara som möjliggör en brytning med isoleringen:
Isoleringen betecknar ett snävt och begränsat liv, medan gemenskapen [community] tvärtom betecknar ett infinit och fritt liv.
Även om han begreppsliggjorde förhållandet mellan människa
och natur (och förebrådde Hegel för att ha negligerat det) gjorde
Feuerbach människorasen till ett vara ovanför och utanför det
samhälleliga livet: "Enheten mellan Mig och Er är Gud".
1844 års manuskript gav sinnena deras plats i den mänskliga
verksamheten. I motsats till det gjorde Feuerbach sensualismen (sic) till det
huvudsakliga problemet:
Den nya filosofin vilar på känslornas sanning. I kärleken, och på ett mer generellt sätt, i hennes känslor affirmerar varje människa sanningen i den nya filosofin.
Den teoretiska renässansen runt 1968 förnyade de gamla koncepten innanför
samma gränser. Stirner ställde den enskildes "vilja" mot
Hess moralism och Weitlings förkastande av "egoismen" på
samma sätt som SI satte det revolutionära njutandet mot ett militant
självuppoffrande. Insisterandet på subjektiviteten bekräftar
det faktum att proletärerna ännu inte har lyckats objektivera
en revolutionär praktik. Då revolutionen förblir på ett
stadium av begär frestas den att göra begäret till revolutionens
medelpunkt.
Gilles Dauvé
Första gången publicerad i Red-Eye #1, Berkeley 1979
Svensk översättning: P. Henriksson,
sommaren 2005
1 En tidskrift som publicerades av en grupp som splittrades från
Internationella kommunistpartiet, under Jacques Camattes redaktörskap.
Övers. anm.
2 Joseph Dejacque, fransk kommunistisk hantverkare som var aktiv i upproret
1848. Övers. anm.
3 I en serie texter i Socialisme ou Barbarie visade man hur den kapitalistiska
industrin behöver arbetarnas aktiva och kreativa samarbete för att
kunna fungera. Övers. anm.
4 Betyder ungefär att driva omkring, vanligtvis till fots, i en stad och
därigenom utforska och analysera livet i staden. Detta begrepp var centralt
för det tidiga SI:s "unitary urbanism" (Dauvé).
Övers. anm.
5 Cornelius Castoriadis. I den engelska versionen av texten används om
vartannat hans två pseudonymer - Chaulieu och Cardan. Vi har dock valt
att konsekvent skriva Castoriadis i vår översättning, med risken
att missa eventuella politiska och teoretiska nyansskillnader i valet av pseudonym.
Övers. anm.
6 Henri Lefebvre, en gång en sofistikerad filosofisk apologet för
det franska kommunistpartiet. Han bröt emellertid med partiet under 50-talet
och började bygga en "kritisk teori om vardagslivet". Övers.
anm.
7 På svenska, Den spektakulära varu-ekonomins nedgång och fall.
<http://hemsidor.torget.se/users/c/Chilli/Watts.htm>
Övers. anm.
8 Internationalistiska kommunistpartiet, grundat 1943. Övers. anm.
9 Dvs. Vaneigems pseudonym i boken "De la greve sauvage a l'autogestion
generalisee", Editions 10/18, Paris 1973. Övers. anm.
10 Vi skriver ensemble, precis som Marx i Feuerbachteserna. I de svenska
översättningarna av de senare har ordet översatts både
med "'summan' av de mänskliga förhållandena" (Människans
frigörelse, Göteborg 1995) och "'totaliteten' av de mänskliga
förhållandena" (Skrifter i urval: Filosofiska skrifter,
DDR 1977). Övers. anm.
11 Publicerad 1975 och distribuerad av Editions de l'Oubli, Paris.
12 En fransk vänsterintellektuell veckotidning. Övers. anm.
13 Veridique rapport sur les derniers chances de sauver le capitalisme en
Italie.
14 Dvs. ledaren för och den verklige grundaren av Champ Libre Publications
tills han fick sparken 1975. Figurerade vid tiden för denna essäs
originalversion, 1979, i litterära och avantgardekretsar. Övers. anm.
15 Jean-Pierre Voyer, författare till "Reich: How to use", tillgänglig
från Bureau of Public Secrets, och andra texter som publicerades av Champ
Libre. Övers. anm.
16 Le communisme: un monde sans argent (tre volymer), av Organization des jeunes
Travailleurs Revolutionnaires. Paris 1975. Delar av denna finns på engelska
på Internet hos John Gray For Communism. Övers. anm.
Källa: John
Gray For Communism
Övers.: P. Henriksson, för kommunism, augusti 2005
Mer texter av Gilles Dauvé finns på riff-raffs hemsida [Vägrandets dynamik]
[Om vårt ursprung] [Staten och kapitalet] [Renegaten Kautsky]