Om några principiella förutsättningar för en materialistisk diskussion om kristeorin (1)
I.
En stor brist med den form i vilken krisdiskussionen hittills har förts,
särskilt i kretsar som tilhör arbetarrörelsens vänsterflygel,
består i att man i dessa kretsar ofta har sökt efter en i sig själv
"revolutionär" kristeori, ungefär som man på medeltiden
sökte efter de vises sten. Det låter sig emellertid mycket lätt
påvisas med hjälp av historiska exempel att besittandet av en sådan
påstått ytterst revolutionär kristeori icke säger speciellt
mycket om den faktiska utvecklingsgraden av klassmedvetenheten eller den revolutinära
handlingsberedskapen hos den grupp eller person som bekänner sig till denna
teori.
På så sätt innehade som bekant Tysklands socialdmokratiska
parti i 30 år, från 1891 till 1921, i krisavsnittet i Erfurtprogrammet
en ganska speciell revolutionär kristeori, som än i dag knappast kan
överträffas i radikal klarhet. Erfurtprogrammet nöjde sig inte
med att föra tillbaka kriserna på det samtida kapitalistiska produktionssättets
"planlöshet" eller så kallade "anarki", på
så sätt som det av Engels kritiserade utkastet (2) tidigare hade
gjort och likaledes som det idag i SPD gällande Heidelbergerprogrammet
från 1925. Det nöjde sig inte med att begråta den genom dessa
kriser frambringade "ruineringen av breda befolkningslager" och de
arbetslösa proletärernas därav förvärrade "kval".
Det förklarade däremot kriserna för ett "i det kapitalistiska
produktionssättets väsen grundat" fenomen, som alltså inte
heller kan "övervinnas" med "planekonomiska" reformer
av det kapitalistiska produktionssättet, utan som bara kan upphävas
genom det revolutionära upphävandet av hela detta produktionssätt.
Som viktigaste krisverkning noterade Erfurtprogrammet att krisen medför
att "avgrunden mellan de besittande och de besittningslösa blir allt
större." Det påstod dessutom - alla de redan märkbara "revisionistiska"
tendenserna till trots - med resolut klarhet att de på så sätt
förklarade att kriserna "blir allt mer omfattande och allt mer
ödeläggande, höjer den allmänna osäkerheten till
samhällets normaltillstånd och levererar beviset för att produktivkrafterna
har vuxit det nuvarande samhället över huvudet, att privategendomen
till produktionsmedlen har blivit oförenligt med dess samhälleliga
användning och fulla utveckling."
Än mer drastisk blir denna motsättning mellan teori och praktik om
vi tar en titt på några namnkunniga förkrigssocialdemokratiska
kristeoretiker. Det var den senare ärkereformisten Heinrich Cunow
som i Neue Zeit 1898 grundlade den första förklarade sammanbrotts-
och katastrofteorin. Det var ingen mindre än Karl Kautsky som
i juli 1906 i förordet till femte upplagan av Engels´ 'Socialismens
utveckling från utopi till vetenskap' förkunnade det kapitalistiska
systemets omedelbart förestående "dödskris",
för vilken det "denna gång inte finns någon utsikt till
att den någonsin igen kommer att mildras på en kapitalistisk grundval
genom en ny välståndsera!" I den strid om Rosa Luxemburgs
kris- och sammanbrottsteori som utlöstes 1912 av boken 'Die Akkumulation
des Kapitals, stod det från början på båda sidor
både reformister och revolutionärer (bland anhängarna
bl a Paul Lensch, bland motsåndarna Lenin och Pannekoek),
och inte heller ens med den godaste vilja kan man sända den luxemburgska
teorins viktigaste nuvarande epigoner, Fritz Sternberg och Henryk
Grossmann, i jorden som särskilt resoluta och verksamma representanter
för en praktisk revolutionär politik.
Då det kapitalistiska systemets tillsynes oavhängiga och redan påbörjade
globala sammanbrott i den första efterkrigsperioden väckte obegrundande
illusioner hos en stor del av de revolutionära, och den då
"vänsterkommunistiska" teoretikern Bucharin i sin beryktade
Oekonomik der Transformationsperiode som redan hade hittat på
en ny vetenskaplig teori om förloppet för denna anförda världsundergång
för kapitalismen, präglade den revolutionära praktikern Lenins
sats som under helt andra förhållanden har upprepats i oändlighet
av hans angängare, men som under dåvarande förhållanden
var revolutionär i sitt verkande: "för kapitalismen
finns det alltid en utväg."
II.
I verkligheten är de olika kristeorier, som hittills uppträtt i arbetarrörelsen,
inte så mycket en måttstock på den uppnådda graden av
revolutionär klassmedvetenhet eller aktionsformerna hos deras upphovsmän
och anhängare, utan snarare en passiv och efterföljande återspegling
av det vid den givna tidpunkten inträdda krismässiga totaltillståndet
i det kapitalistiska produktionssättets objektiva verklighet eller
kanske blott av en förbigående ekonomisk kris. Från denna synvinkel
kan man framställa hela den socialistiska kristeorins historiska utveckling
från Fourier och Sismondi över de olika successiva
faserna av de marx-engelska och senare marxistiska och marx-epigonära kristeorierna
fram till Sternberg och Grossmann, Lederer och Naphtali och till de minsta teoretiska
detaljerna som blott och bart passivt återspeglar den vid den givna tidpunkten
pågående ekonomiska utvecklingen. Man kan från samma synvinkel
överskrida kristeorins ramar och även framställa alla de viktigare
fraktionsstriderna som har förekommit i den socialistiska rörelsen
sedan de sista femtio åren, som rena och skära ledsagningsfenomen
och reflexioner av den vid den givna tidpunkten omedelbart pågående
konjunkturen i den kapitalistiska kriscykeln.
Man har gjort mycket väsen av frågan om huruvida de yttranden den
gamle Engels skrev 1895 i inledningen (3) till Marx´ Klasstriderna
i Frankrike innebär ett prisgivande på en del av den ursprungliga
marxismens revolutionära politiska principer. Man kan med än större
berättigande ställa denna fråga med hänsyn till vissa yttranden
av Engels i förordet till den tyska utgåvan av Filosofins elände
1884 (4) och i en fotnot (nr 8) i tredje bandet av Kapitalet 1894 (5).
Det är här tal om att den moderna industrins kretslopp nyligen helt
har ändrat karaktär och om att "de flesta gamla orsaker och anledningar
till krisens skapande har försvunnit eller starkt försvagats."
(6) Det är absolut möjligt att dessa yttranden av Engels har utgjort
den första ideologiska knytpunkten för den teori som vid sekelskiftet
tillsynes blott var representerad av den bernsteinska revisionismen,
men som idag öppet försvaras av alla de socialdemokratiska skriftställarna,
och som inte längre ser det som den socialdemokratiska arbetarrörelsens
uppgift att utnyttja kriserna till skärpt kamp för upphävandet
av det kapitalistiska produktionssättet. Helt säkert var sådana
slutsatser främmande för Friedrich Engels; han beskrev tvärtom
den av honom på grundval av utveckligen de sista två årtiondena
betingade förutsagda avlösningen av det fram till då krisförloppet
med en "ny utvecklingsform" som en övergång till "kronisk
stagnation som den moderna industrins normaltillstånd." (7)
Med detta blev han inte blott den direkta upphovsmannen till den ovan diskuterade
kristeorin i Erfurtprogrammet från 1891 utan också den egentliga
stamfadern till talet om den så kallade "dödskrisen", som
- som redan Wilhelm Liebknecht utmålade det på Erfurtkongressen
och som senare Cunow, Kautsky och många andra har utmålat det -
med "sträng logik" skulle driva det nuvarande samhället
i "en katastrof, sin egen oundvikliga världsundergång."
Saken inställde sig annorlunda, då nu denna stagnation som av Engels
redan förklarats "kronisk" i mitten av 90-talet icke desto mindre
gick över i ett nytt oerhört uppsving för det kapitalistiska
produktionssättet. Eduard Bernstein förklarade då och har senare
förklarat att det just var dessa nya ekonomiska faktum som då föranledde
honom sitt principiella angrepp på alla revolutionära element i den
fram till då socialdemokratiska politiken och istället föranledde
honom att i relation till kristeorin kategoriskt uttala: vad det gäller
det kapitalistiska systemets senaste utveckling "kommer allmänna
handelskriser av samma art som tidigare åtminstone inom en längre
period betraktas som osannorlika."
En rak linje löper från detta uttalande av Bernstein och redan alla
de av dess upphovsman därav härledda teoretiska och praktiska följderna
till den idag av Hilferding och Lederer, Tarnow och Naphtali representerade
officiella socialdemokratiska kristeorin. Denna moderna socialdemokratiska
kristeorin, vars grundhållning jag i motsättning till de två
andra ännu icke diskuterade grundhållning till krisfrågan vill
beteckna som den subjektiva hållningen, utgår från
att det i den moderna "organiserade kapitalismen" inte längre
- varken faktiskt eller tendentiellt - kommer att uppträda några
nödvändiga eller oundvikliga kriser. Den första "vetenskapliga"
grunden för denna tes, som Bernstein i början blott hade uppställt
som ett konstanterande [tatsächliche Behauptung], ligger i den av Hilferding
i Das Finanzkapital framförda teorin, att det med arbetarklassens
förbilligande och befordring skapas en kapitalistisk "generalkartell"
som ska genomföra det planmässiga reglerandet av den borgerliga av
kapital och lönarbete beroende produktionen. Efter kriget (1927) förklarade
Hilferding än en gång uttryckligen att han alltid hade "förkastat
envar ekonomisk sammanbrottsteori." Det kapitalistiska systemets fall kommer
"inte att följa på detta systems inneboende lagar"
utan kommer att "vara arbetarklassens medvetna viljeakt."
På denna hilferdinska "teori" beror än idag icke blott
de socialdemokratiska, utan alla subjektiva och voluntaristiska kris- och krisövervinnelseteorierna,
långt in i de bolsjevistisk-sovjetiska teoretikernas och planerarnas led.
Man ska till exempel inte tro att dessa teorier, liksom de olika toner som tills
för några år sedan genljöd i hela den socialdemokratiska
tidnings- och bokvärlden, skulle ha "motbevisats" för sina
upphovsmän och anhängare av den samtida kapitalistiska verklighetens
faktum. Erfarenheten har visat att t ex Eudard Bernstein ännu inte uppgivit
sin 1899 uppställda krisövervinnelseteori, när den ekonomiska
krisen ändock bröt ut året efter, 1900, och då det sju
år senare följde ytterligare en kris, medan ytterligare sju år
senare den framryckande nya krisen endast blev förhalad av världskriget,
för efter den första likvideringen av kriget och de omedelbara följderna
av kriget det bröt ut i världsmåttstock igen 1920-21. Folk som
Hilferding och Lederer, Tarnow och Naphtali vill förhålla sig fullständigt
lika igår, idag och imorgon. Det är just det som är det karaktäristiska
för denna typ av kristeori att den ständigt återspeglar
ideologiskt den vid den givna tidpunkten passerade fasen av den
kapitalistiska ekonomins verkliga rörelse och framför den gentemot
den förändrade samtida verkligheten som en fixerad, stelnad "teori".
Det finns ju också en mängd sorts utflykter, så som att förklara
den nuvarande världsekonomiska krisen som en följd av kriget, som
en följda av återuppbyggnaden och av krigsskulden och andra "utomekonomiska"
orsaker. Den praktiska konsekvensen av varje kristeori som vilar på denna
subjektiva grundinställning är det fullständiga
tillintetgörandet av varje objektiv grundlag för den proletära
klassrörelsen; en tillintetgörelse för vilken socialdemokratins
Görlitzerprogram från 1921 är det klassiska uttrycket, i det
att det förklarar att klasskampen för proletariatets befrielse blott
är en "moralisk fordran".
Men inte heller den andre, den omtalade till synes rakt motsatta grundinställningen
till krisfrågan, som i Rosa Luxemburgs ackumulationsteori har
funnit sin så att säga klassiska form, vars fulländning
ingen av hennes talrika föregångare eller efterföljare har nått,
kan anses vara en verkligt materialistisk och i sin praktiska verkning revolutionär
inställning till krisfrågan. Denna teoris betydelse ligger som bekant
i anhängarnas mening i att Rosa Luxemburg "i medveten motsättning
till nyharmonikernas förvanskningsförsök har hållt fast
vid Kapitalets grundtanke om en absolut ekonomisk gräns
för det kapitalistiska produktionssättets vidareutveckling."
Man kunde alltså med fog beteckna den hållning som ligger till grund
för denna teori, som absolut. Jag föredrar att karaktärisera
den som en objektiv eller "objektivistisk" grundinställning,
i motsats till den redan diskuterade "subjektiva" och den ännu
inte omtalade "materialistiska" hållningen. Här kommer
det inte an på av vilken antagen objektiv lagbundenhet i själva
den kapitalistiska produktionsmekanismen man i detalj härleder den objektivt
garanterade ekonomiska nödvändigheten av denna mekanisms förestående
sammanbrott. Det ändrar å den andra sidan heller inte något
i dessa teoriers "objektivism", att anhängarna av dem försäkrar
att de till exempel inte rekomenderar "fatalism att invänta det automatiska
sammanbrottet", utan "blott" (!) är av den meningen att
proletariatets revolutionära aktion "först uppnår betingelserna
för en lyckad nedkämpning av den härskande klassens motstånd
genom det objektiva omskakandet av det bestående systemet (Grossmann)."
En sådan teori om en objektivt given och i sitt slutliga mål
på förhand förankrade ekonomiska utvecklingstendens, som
arbetar mer med bildliga föreställningar än med entydigt bestämda
vetenskapliga begrepp, som även på köpet oundgängligen
är baserat på otillräcklig induktion, ter sig för mig olämplig
till att frambringa den för sina egna mål kämpande proletära
klassens egenansvariga handlings fulla allvar, som är lika nödvändig
för arbetarnas klasskrig som för varje annat, sedvanligt krig.
I motsats till de två hittills skildrade grundinställningarna förefaller
mig en tredje grundinställning till krisfrågan vara möjlig,
och denna tycks vara den enda som förtjänar namnet av en i marxsk
bemärkelse verkligt materialistisk hållning. Denna hållning
hävdar att hela frågan om huruvida de kapitalistiska kriserna objektivt
är nödvändiga eller oundvikliga, ställd så generellt,
är en meningslös fråga inom ramen för en praktisk
revolutionsteori för proletariatet. Den är överens med den revolutionära
Marx-kritikern Georges Sorel, när den inte vill låta den
av Marx i ett starkt idealistiskt-filosofiskt färgat "dialektiskt"
språk påvisade den allmänna kapitalistiska tendensen mot den
med arbetarklassens resning orsakade katastrofen gälla som en vetenskaplig
förutsägelse, utan uteslutande som en "myt" (8), vars hela
betydelse inskränker sig till att bestämma arbetarklassens samtidiga
aktion. Men den materialistiska hållningen är inte enig med Sorel
när denne i allmänhet också vill inskränka varje
tidigare social revolutionsteoris funktion till att utgöra en sådan
myt. Snarare tror den att det genom en ständigt mer noggrannhet och grundligare
empirisk utforskning av det samtidiga kapitalistiska produktionssättet
och dess erkända utvecklingstendenser också kan göras vissa,
helt säkert mycket begränsade, men för den praktiska aktionen
tillräckliga förutsägelserna om framtiden. Materialisten utforskar
därför med hänsyn till att bestämma aktionen noggrant den
kapitalistiska produktionens givna situation, medvetandegrad, organisationsform
och kampberedskap, som finns hos arbetarklassen och alla dess olika skikt. De
viktigaste grunddragen hos denna teoretiska och praktiska materialistiska
grundinställning har i allmän form, utan särskild relation
till krisproblemet, funnit sin klassiska formulering i den polemik vari den
unge Lenin 1894 angrep både subjektivismen hos den populitiske
revolutionäre Michailovskij och objektivismen hos den då
ledande marxistiske teoretikern Struve och samtidigt framförde
sin egen aktivistisk-materialistiska ståndpunkt mot bägge:
"När objektivisten bevisar nödvändigheten av en given rad faktum riskerar han att intaga samma ståndpunkt som apologeterna för dessa faktum; materialisten avtäcker klassmotsättningarna och bestämmer därmed sin ståndpunkt." (9)
Övers. PH, nov. 2003
1 Original: 'Über einige grundsätzliche Voraussetzungen für eine
materialistische Diskussion der Krisentheorie', Der Proletarier, vol.
1, nr. 1, 1933, översatt från Karl Korsch: Staten og kontrarevolutionen,
Jørgen Paludans Forlag, 1972.
2 Jmf. Friedrich Engels, 'Zur Kritik des sozialdemokratischen Programmentwurfs
1891', MEW bd. 22, s. 225-240.
3 Jmf. MEW, bd. 22, s. 509-527.
4 Jmf. MEW, bd. 4, s. 566.
5 Jmf. MEW, bd. 25, s. 506.
6 Jmf. ibid.
7 Jmf. MEW, bd. 4, s. 566.
8 Då det är de färre av de tyska arbetarna, som förmodas
kunna koppla någon klar föreställning om detta begreppet "myt",
har vi översatt några ställen från Sorels huvudverk: Réflexions
sur la violence (1908, citerat efter den sjätte upplagan, Paris 1925),
som visar hans uppfattning om mytens karaktär och funktion i historien:
s. 32-33: "De människor som deltar i stora sociala rörelser upplever
sin aktuella aktion i form av kampföreställningar som garanterar dem
att deras sak kommer att segra. Jag föreslog att kalla dessa föreställningskomplex
för myter (...) Syndikalisternas generalstrejk, Marx´ med
ett naturfenomens nödvändiget frambrytande revolution är sådana
myter (...) liksom dem som skapats genom urkristendomen, reformationen osv.
Jag vill visa att man inte ska försöka analysera sådana föreställningar
så som man dissekerar ett ting i sina beståndsdelar, utan att man
ska ta dem som historiskt verksamma krafter i sin helhet."
s. 180: "Man ska värdera myterna som ett medel till att kunna handla
för ögonblicket."
s. 182: "Generalstrejken är den myt som hela socialismen är innesluten
i. Den är ett system av föreställningar som är i stånd
att instinktivt framkalla alla de känslor som svarar mot klasskrigets olika
yttringar (...) Strejkerna har i proletariatet framkallat de djupaste och mest
framåtsträvande känslorna det äger. Generalstrejken underordnar
alla under en monolitisk målsättning och /forlener/ genom solidaritet
var och en maximal aktivitet och begeistring." (Vi kommer att i ett senare
nummer i ett sammanhang av den syndikalistiska rörelsen i Frankrike att
kritiskt återvända till Pelloutiers och Sorels
teori och praxis.)
9 Jmf. W. I. Lenin: "Der ökonomiche Inhalt der Volkstümlerrichtung
und die Kritik an ihr in dem Buch des Herrn Struve" (1895); Werke,
bd. 1, s. 414.