Medeltiden i Sverige
Tillbaka till portalen
Tillbaka till konsthistorians startsida

Sverige under medeltiden 1060-1520
I den isländska litteraturen (släktsagorna) möter vi en speciell typ av strider, s k. släktfejder. Dessa blodiga släktfejder är ett resultat av det sociala skyddsnät som krävde att oförrätter som begåtts mot ätten måste hämnas av släktingar. Detta är en accelererande våldsspiral som aldrig tar slut utan leder till att fler och fler oförrätter måste hämnas. Därför minskade ättens betydelse och rättstvister gjordes istället upp på landskapstingen. Vad som var rätt (sanning), eller fel (lögn), avgjordes av landskapslagarna. Ett exempel på vad som var rätt under denna epok var att fria människor kunde sälja, skänka bort eller döda trälar, (ofria människor). Dessutom var det rätt att trälkvinnans barn var hennes herres egendom på samma sätt som husdjurens avkomma.
Det fanns alltså två sorters människor, den ena sorten var människor (fria människor) den andra sorten var pratande husdjur som visserligen såg ut som människor (trälarna). Detta slaveri (träldomen) upphörde först på 1300-talet. Anledningen till att slaveriet avskaffades var troligen att det inte var ekonomiskt lönsamt att föda slavarna under vinterhalvåret, eftersom de då inte kunde användas som jordbruksarbetare.
Sverige var alltså ett ättsamhälle ända fram till 1200-talet. Kungen hade troligen lite makt i Sverige under 1100- och 1200-talet, hans enda funktion var att sammanordna de svenska landskapens krigsmakt, den verkliga makten låg hos de olika stormannaätterna. Anledningen till att ätterna hade makten var att familjer som var släkt med varandra bildade en ätt och inom ätten fanns en viss egendomsgemenskap. Jorden ägdes sålunda inte av den enskilde utan var hela släktens egendom, alltså ägde ätten produktionsmedlen (försörjningsmöjligheten), därmed hade de också makten.

 

Kristendomen
Svenskarna blev kristna för att det tyska kejsarriket strävade efter att utvidga sin makt norrut och därmed få kontroll över Östersjöhandeln. Kungarna i norden använde kyrkans budskap för att sprida sin egen maktsfär och tvingade folket att döpa sig med hänsynslösa metoder. Hur det gick till när svenskarna skulle kristna/erövra Finland ser vi i Erikskrönikan:

"Med svärdet ville de pröva på,

vad de hedna tavaster kunde förmå.

Tavasterna då undan sprungo,

de hedne förlorade, de kristna vunno.

En var kunde sitt liv där köpa

med att bli kristen och låta sig döpa."

Människorna fick valet att bli kristna, dvs. underkasta sig den svenske kungens makt eller att bli avrättade. Här var det alltså rätt (sanning), enligt lagen, att döda alla människor som ville leva i frihet.

 

Östgötasläkten tar makten
Det var Jarlens uppgift att organisera ledungen, det var rikets vapen- och skeppsuppbåd. Vid mitten av 1200-talet var det Jarl Birger som styrde landet, han tillhörde östgötasläkten som kallas folkungasläkten. Denna släkt skrev ner lagar som avgjorde vad som var rätt och vad som var fel för alla andra människor i landet. Folkungasläkten försökte stärka centralmakten, dvs. att all makt skulle vara deras. Denna familj påtvingade de "fria" bönderna att betala en beskyddaravgift eller så blev de mördade (avrättade, eftersom de inte följde Birgers lagar). Denna beskyddaravgift (utpressning) kallades för fasta skatter och blev en avsevärd börda för bönderna att bära, samtidigt som folkungasläkten blev mycket förmögna (de stärkte sin makt).

 

Albertus Pictor (ca 1445-ca 1509)
Albertus anses vara svensk medeltids största kyrkomålare och utförde målningar i Floda (Södermanland), Härkeberga (Uppland), Kumla (Västmanland) m.fl. I hans målningar är dödsmotivet (både döden själv personifierad och döda människor) mycket vanligt förekommande. Anledningen till det är farsoter som digerdöden, som fick människorna att ständigt känna dödens närhet. Digerdöden var en pestepidemi som härjade över hela Europa och nådde Sverige 1350.

 

Bernt Notke (1440-1509)
Notke var en tysk skulptör och målare som var verksam i Stockholm 1484-97, där han bl.a. utförde den sengotiska skulpturgruppen Sankt Göran (kallas också Sankt Örjan) och draken för Storkyrkan. På ett särskilt postament, (sockel), knäböjer prinsessan som ska symbolisera Sverige. Statygruppen är ett tack till helgonet som deltog i slaget vid Brunkeberg 1471. Draken med taggar av älghorn har en utformning som påminner om drakarna i den kinesiska konsten. Den skiljer sig därigenom från de ödlelika drakar som vid denna tid framställdes i den europeiska konsten. Sankt Göran eller som han egentligen heter Sankt Georg är ett helgon som figurerar i åtskilliga legender. Den mest kända finns i samlingen "Legenda aurea" som är skriven på 1200-talet. Legenden handlar om S:t Georg och hans kamp mot en drake som terroriserade Lydien och krävde både djur- och människoffer. Kungen brydde sig inte om sitt folk men när draken krävde att kungens egen dotter skulle offras så kallade han på S:t Georg. Denna krigare kom från Kappadocien och lyckades med Guds hjälp döda detta ettersprutande monster och rädda prinsessan. Han omvände sedan folket till kristendomen, vilket ogillades av kung Datianus som lät halshugga S:t Georg. Men innan S:t Georg dog lyckades han omvända kung Datianus gemål. Både den Ortodoxa kyrkan och den Katolska kyrkan dyrkade S:t Georg under tidig medeltid, och under de otaliga korstågen ansågs han vara krigarnas och riddarnas skyddshelgon. England utropade S:t Georg till nationalhelgon på 1200-talet och fromma katoliker använder honom fortfarande som nödhjälpare.

 


Tillbaka till portalen
Tillbaka till konsthistorians startsida
1