Bats!
Nu har jag sett dom! Vilken sort vet jag inte ännu för det finns två: Den vanligare Pteropus tonganus eller den ovanligare Pteropus samoensis. Det är ”flying foxes”, ”fruit bats”, ”guardians of the forests”, flygande hundar – kärt barn har många namn. Jag trodde först att det var fåglar – för dom är i farten även dagtid och ”fladdrar” inte som fladdermöss. Så ”jättefladdermöss” är inget bra namn. Storleken imponerar: dom kan bli upp till en meter mellan vingspetsarna! Det verkar som c:a ½ meter är vanlig storlek och dom svävar med lite loja vingslag. Dom är intimt förknippade med samoansk kultur och ska finnas med i många myter och legender. Hamnar man i svårigheter i djungeln kan man be dom om hjälp…Under 80-talet sjönk antalet pga jakt (dom anses som delikatess på Guam!) men sedan export förbjöds har antalet stigit så att dom nu inte anses hotade.
Eftersom den bild jag hittills lyckats ta mest liknar ett UFO så tar jag med en närbild från en bok också:
Flying fox
|
En
månad |
har redan gått! Tiden flyger iväg! Går det så här fort är det ju snart dags att åka hem igen… Nå, mycket har ju hunnit hända, förstås. På jobbet har jag kommit iordning så att det blivit en del rutin och ”vardag”. Dagarna går med undersökningar av diverse slag. Har satt in en njurdränageslang till, nu med mer ”vanlig” teknik. Enstaka inhopp på jourerna men överlag ganska lugnt. Det är ett lugnare tempo i största allmänhet och det är skönt att flyta in i det – därmed inte sagt att folk är slöa; tvärtom – här jobbar dom på dygnet runt om det behövs och det är bra kvalitet på det som görs.
En annan sak med avkopplande, lugnt tempo är trafiken. Nästan alla bilar har V6 eller V8-motorer som går på tomgång för högsta tillåtna hastighet är 25 MPH (miles per hour), c:a 40 km/tim! Alla har ju automatlåda också så man behöver ju inte växla utan bara (knappt) hålla en fot på gasen. Behöver någon komma ut från en utfart stannar trafiken och släpper ut; ska man svänga av stannar man mitt på vägen och blinkar så släpps man strax fram. Det är helt otroligt! Tur är det väl att dom kör så lugnt och försiktigt för den vanligaste bilsorten är pick-up och hela familjen sitter på flaket…. En av kollegorna på sjukhuset varnade mig för att köra för fort genom någon by för då kan byborna kasta sten på bilen – här behövs inga hastighetskameror…
Bussarna är underbara – dom förtjänar ett eget kapitel så jag får återkomma till dom någon gång. Det går massor med bussar fram och tillbaka över ön och alla jättemänniskor klämmer in sig. Ofta dånar musiken ut genom dörr och fönster – undrar hur volymen är därinne!
Parkera inte fel – då tar FBI bilen!
Namnskylt à la LBJ
En sak har jag bestämt
mig för och det är att vi inte ska åka i södra halvklotets längsta linbana………
men däremot kan man ju försöka
efterfölja el-bolagets käcka uppmaningar:
