De säger att kvinnors arbete aldrig blir gjort, och här skriver jag en artikel som en man skulle skriva, och jag börjar tro på det.
Kvinnor har blivit förbisedda, förbitalade, tillbakahållna, förlöjligade, blivit tystade, använda, utnyttjade och våldtagna, allt av våra ”bröder”, självtitulerade anarkistmän och förklarade som revolutionärer. Alla anti-sexistmän, snara att hoppa på någon annans sexistiska kommentarer i sällskap med anarkister, men låter det passera i sällskap av hans inte lika ”PK” vänner. Männen som uttalar sina aggressioner mot våldtäktsmän, men när DERAS älskare säger nej, är tvång enkelt, och det är inte våldtäkt, för han är ANTI-SEXIST. Det finns män som använder anti-sexistsnack för att ragga på kvinnor. Männen som utmanar andra att svara dem på deras skit och när någon gör det, intas försvarsställningen och han blir förskräckt att någon kan säga att HAN hade fel, i stället för att faktiskt tänka över situationen och börja arbeta på det.
Vi vet redan att alla män är sexister, precis som alla vita är rasister på grund av vårt samhälle, vita har fortfarande privilegier över färgade och män har fortfarande privilegier över kvinnor, och en gång född i den här processen är det otroligt svårt att bryta den, särskilt när du glömmer att se på dig själv. Så fort män klassar sig som ”REVOLUTIONÄR”, tror de att då de väl vet att ett problem existerar, är de inte längre en del av det problemet, vilket de är.
Som alltid tidigare och nu, är sexism en andrahandsterm. Det verkar som att allt läggs fram efter viktighetsgrad, uppsatt av vem? Det är som att ”först bekämpar vi rasism, för vi vet redan hur man spöar nazister, sedan kanske vi kan tänka på sexism, kapitalism, eller homofobi, vilket åtminstone inverkar på våra privilegier. Efter det, om det finns tid, och ingen mer öl, kan vi läsa om artism, åldersförtryck eller funktionshinderförtryck. Om vi är riktigt coola lär vi oss lite om allt för att förbättra vår sociala status inför nästa sammankomst”
Vad hände med jämställdheten? Hur blev vissa ismer mer viktiga än andra, kanske du undrar? Det kallas ”Hur vara cool på den politiska scenen, och behålla så mycket privilegier som möjligt” (se efter på din lokala korporativa bokhandel)
Detta sägs då det kommer till en punkt då vi inte vill tänka på någon annan än oss själva eller PK status quo. Vilket för mig tillbaka till slutsatsen av alla dessa ”feminist” –män, som bryr sig så hjärtligt om kvinnor (eller åtminstone att få knulla dem), så länge det inte inkräktar på deras privilegier. Vilka jag bestrider SJÄLVUTNÄMNDA anti-sexistmän att verkligen bry sig om, hur långt orden de talar så väl, försök att fråga din bäste vän eller älskare hur antisexistisk du är.
Har den här artikeln förolämpat dig än? Använder du dina kunskaper om andras förtryck för att göra skillnad eller bara för att göra ett gott intryck? Känner du dig utmanad då en kvinna talar? Någonsin tagit för givet att det är ok att ta på någon? Någonsin känt dig besvärad då en kvinna bett dig att konfrontera sexistiskt skitsnack? Well fuck you, du väljer termen revolutionär, inte jag.
Om vi inte kan börja se oss själva som problemet, och tills vi verkligen kan börja lyssna på varandra om våra problem och arbeta på dem, kommer revolutionär förändring alltid kvarstå som en avlägsen dröm.
Så den sista frågan är, hur många artiklar ska det ta tills män börjar arbeta på sin skit? Är inte du trött på att höra och läsa om det (om de ens tog sig tiden)?
Kanske Smith och Wesson gör ett bättre jobb??
Sluta åtminstone att bekänna er som revolutionärer, DU ÄR INTE MIN KAMRAT.

översättning KBF, texten ursprungligen publicerad i Profane Existence