1. När jag var liten rådde vänsterpolitiken.
Allt handlade om folk som jobbar i fabriken.
Den man var gift med gick ett helt annat skift.
Man fick träffas i hallen, men sån't var ej för mej.
En akademiker som Far var mer min grej,
en som bara jobbar dagtid.
Jag skulle ha en liten fru.
som sköter hemmet, fostrar barnen och är ljuv.
Själv så skulle jag på jobbet varje dag
göra stordåd, karriär och en ruskig massa pengar.
Tvätta, planera helgmiddag,
plocka upp leksaker, ge våra barn sitt bad,
det var saker som min Carmencita skulle sköta om.
Pappor hjälper barnen med läxan.
Så är det inte, lille vän,
för oss helmoderna män.
Borde lyssnat på min pappa och min mamma.
Det var något som jag missat på vägen.
Nej, det där med liten fru,
det är alldes ute nu.
Dagens Carmencita hyser andra planer som
Heltidskarriären.
2. Ack, vara två som jobbar heltid kan va slitigt.
För att få till det måste man planera flitigt.
Hämta och lämna.
Mötestiderna rämna.
Vård av sjukt barn, kvartssamtal och så studiedag.
”Säg, Carmencita, är det OK ifall jag
tar en fredagsöl med jobbet?”
”Nej, jag ska åka till Paris
Jag ska förhandla med en kund om ett nytt pris.
Och förresten sa min chef att just imorr'n
ska vi gå igenom budgeten länge in på kvällen.
Se'n ska jag också resa bort
på ett kickoffmöte som är förfärligt stort
Jag kan handla, tömma tvättmaskin och dammsuga om du,
bara hjälper barnen med läxan.”
Carmencita, lilla vän,
framgångsrik i jobbet men
lyckas ändå hålla ordning på vårt hem
och vara underbar som moder och maka.
Bortförhandlad övertid
kan få vardan till en strid.
Vi får träffas på det goda som kontraktet ger:
Sex semesterveckor!
Jag skrev sången till en fest Lovisa hade ihop med två andra mammor/karriärtjejer som fyllde 40 2007.
Det är en lätt satirisk hyllning och naturligtvis helt utan verklighetsförankring så ingen behöver ta illa upp.
Och äras den som äras bör, jag hade en hel del hjälp av vännen Peter W med att få till det rytmiskt.