1. Tänk att vår kära Lillebror
till slut har gift sig å blitt stor.
En stadgad man med hus och fru
och Volvo hyllas nu.
Vi stundom på det tvivlat har,
vi vet han är en kräsen karl
som aldrig tyckt att nå’t har räckt
som inte är perfekt.
Bara bästa vinet ska det va’.
Bara fina titlar ska han ha.
Vara bäst, kunna mest, känna flest, mest berest.
Först då är våran Lillebror tillfrest.
2. Att finna mö till sådan man,
omöjligt svårt det tyckas kan.
Så klok och vacker, humor ha,
för bra för att sant va’.
Men närmre än man kunnat tro,
i Kållered visa* sig bo
en redig tös som lätt och flott
uppfyllde dessa mått.
Hon kan uppskatta en god Bordeaux,
å en Lindemann går också ”brå”.
Sjunger rent, smeker lent, niger pent, festar sent,
och med förståndet är det inte klent.
3. Nu börjar det bli sockersött
och innerst inne ganska trött
på alla tal om evig tro
och frid i lyckligt bo,
är Stefan, vår dramatisör,
vår käre problematisör.
Han sett på oss och livet vårt
att äktenskap är svår.
För en äkta hälft är speciell.
Kräver icke blott att man är snäll.
Visa tålamod, omtanke, ömhet, respekt.
Först då kan äktenskapet bli perfekt.