1888 anslogs medel till inrättande av statliga, svenskspråkiga skolor inom det finska språkområdet. Lärare anställdes med skyldighet att undervisa på svenska. Finskan blev nu inte längre undervisningsspråk utan förvandlades till ett »främmande språk«. De fattiga kommunerna i Norrbotten, som hade svårt att bekosta skolväsendet, ställdes nu inför ett generöst statligt erbjudande att till ett gott pris sälja sina barns modersmål[Not].
Vid den här tiden är det mer de konservativa kretsarna än de liberala, som bär upp nationalismens idéer. När breda folklager börjar kräva politiska rättigheter, avvisas de med talet om skyldigheter mot fosterlandet. När det i riksdagen 1892 var fråga om utvidgad rösträtt i samband med kravet på längre tids värnpliktsutbildning, bemöttes rösträttskraven med talet om fosterlandet. Statsminister Boström framhöll, att fosterlandet innebar inte bara rättigheter utan också »vårt språk, våra minnen, hela detta arv ifrån våra förfäder, som gör, att vi alla dock känna oss som ett folk«[Not]. Till svensk fosterlandskärlek och svensk nationalism hörde nu också, att man talade ett och samma språk.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«, vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«, häfte 8 (1991).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)